Loving Vincent

Loving Vincent sägs vara världens första oljeanimerade långfilm. I sex års tid har hundra konstnärer målat alla filmens bildrutor i en stil som mycket noggrant efterliknar Vincent van Goghs, allt efter regissörernas (Dorota Kobiela och Hugh Welchman) direktiv. Personerna som figurerar i filmen kommer från diverse kända porträtt och det är fascinerande att se dem komma till liv.

Den stora behållningen med filmen är förstås dess form. Berättelsen, däremot, kommer lite grann i andra hand. Ett år efter konstnärens självmord ska ett sista av hans brev levereras till brodern Theo. Men Theo är också död, och det kommer fram att det var några oklarheter kring Vincents död, så det utmynnar i något av en detektivhistoria, som också har en viss pedagogisk framtoning. Man får helt enkelt lära sig en del fakta, men också att vi alla är medskyldiga till att driva väck det vackra, vilket är det vi inte förstår. Jag nickade dock till lite emellanåt, vilket mest berodde på en stadig middag precis innan filmen, men också på att dialogerna i filmen var så irriterande stela ibland.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Ingeborg Holm

Det är en mäktig upplevelse att se stumfilm ackompanjerad av orgelmusik i Kiruna kyrka. Filmen var Ingeborg Holm av Victor Sjöström från 1913, och musiken framfördes av Alexandra Pilakouris som normalt sett är kantor i Linköpings domkyrka.

Filmen är en tragedi i fyra akter om Ingeborg Holm som lever ett fint familjeliv med sin make och tre barn. Maken får ett lån beviljat så att han kan öppna speceriaffär, men han dör senare i sjukdom, affären går bankrutt, Ingeborg tvingas söka sig till fattighuset och barnen utackorderas. Eländet tar tyvärr inte slut där, utan Ingeborgs mentala hälsa börjar ta stryk av alla motgångar för att slutligen rasa fullkomligt samman.

Filmen var säkert riktigt rörande, men jag vet inte säkert eftersom jag satt med tårar i ögonen mest hela tiden. Det är egentligen fantastiskt att en film som skapades för så länge sedan, då man verkligen precis börjat utforska mediets möjligheter, lyckas fånga mig så pass mycket. Detta trots att jag bara har ganska vaga begrepp om hur samhället fungerade då. Filmen verkar i alla fall ha skapat stor debatt om fattigvårdens metoder då det begav sig. Musiken satt fint och vältajmat rakt genom filmen, och förstärkte känslorna på ett bra sätt. Så här ska stumfilm visas!

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Villebråd

Fru Duszejko är pensionär i den polska obygden. För att mota tristessen arbetar hon som engelskalärare i den lilla närbelägna staden. Hon anses allmänt som lite udda, med sin starka tro på djurens rättigheter och på astrologi. I trakten som domineras av jägare gör det förstnämnda att spänningar uppstår. En dag försvinner Duszejkos båda hundar för att inte mer återfinnas, och sedan börjar även folk försvinna och hittas döda i skogen med djurspår omkring sig. Man undrar förstås vad det är som händer.

Villebråd av Agnieszka Holland är en väldigt snygg film att se på. Den känns också väldigt skev i både berättandet och i rollfigurerna. Nästan alla personer i filmen är väldigt komplext sammansatta, så de klarar av att på samma gång vara krumelurer och verkliga människor. Filmen är också listigt uppbyggd med falska ledtrådar och villospår. Den är tyvärr lite väl lång, men den fyller tiden på intressanta sätt. Jag blev fascinerad filmens udda atmosfär, och glad av att se en film som vågar sticka ut.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Django

Django Reinhardt var en lysande gitarrist som skapade en egen stil av blandade influenser från blues och has egen romska bakgrund. Det är just den bakgrunden som ställde till problem under andra världskriget. Han var ju en lysande stjärna i Paris, men samtidigt spelade hans musik på gränsen till det av ockupationsmakten förbjudna och dessutom var han inte arier. Han bjuds in att spela på bland annat Berlins olympiastadion och en privat tillställning för Goebbels, men förståndigt nog försöker han istället fly till Schweiz. Det är om detta som Django av Etienne Comar handlar.

Filmen borde vara lysande. Den är fylld med fantastisk musik, historien är både spännande och har verklighetsbakgrund, och huvudrollsinnehavaren sätter rollen som smäck. Men tyvärr så känns inte helheten särskilt bra ändå. Filmen är märkligt småtråkig och saknar det driv som finns i musiken, och samtidigt känns den lite publikfriande. En viktig sekvens i filmen har också tydliga likheter med så gott som samtliga avsnitt av ‘Allå, ‘allå, ’emliga armén, och det känns helt enkelt fel.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

50 vårar

Aurore är en servitris med två döttrar som är på väg att lämna boet, och med en make som hittat en yngre kvinna att bilda familj med. Aurore själv är på väg in i klimakteriet, med allt vad det innebär av kroppsliga olägenheter. Den nya chefen på restaurangen visar sig vara ett pucko så Aurore säger upp sig, och i samma veva råkar hon stöta på sin gamla ungdomsflamma och för reda på att hon ska bli mormor.

Kan man göra en komedi om kvinnligt åldrande som jag kan bli road av? Blandine Lenoir visar med 50 vårar att man kan det. Det är en rätt uppsluppen och sorglös film trots att det handlar om stora förändringar i livet. Många scener är fantastiskt absurda, som en tandborstningsdialog eller allt kring arbetslöshetsinsatserna. En smula nostalgi, och en smula romantik och mycket ömhet inom familjen gör att det är en film att må bra till. Det finns förstås lite svärta inblandad i filmen, men allvaret krävs ju för kontrastverkan. De många oväntade poängerna lyfter filmen som annars kanske skulle kännas lite väl konventionell.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Lucky

Lucky är en butter, men vänlig, gammal gubbe som bor i en liten i håla i öknen någonstans i USA. Hans dagar ser likadana ut med morgongymnastik, promenad till fiket för kaffe och korsord, lite eftermiddags-TV och så en Bloody Mary på baren på kvällen. Ett plötsligt fall i hemmet får honom att plötsligt inse att livet inte varar för evigt, och han börjar grubbla över vad meningen med allt egentligen är.

John Carroll Lynch har i Lucky samlat ihop en mängd åldrande skådespelare som alla gör utmärkta jobb. Framför allt så spelar inte Harry Dean Stanton filmens huvudroll, han är Lucky. Historien är enkel, men innehållet är tungt. Dödsångesten känns riktigt äkta. Det är en fin och välskriven film där man får en slags ögonblicksbild av hur livet är i hela den lilla ökenstaden där alla känner Lucky. Filmen gjorde mig både rörd och upplyft på samma gång. En småskalig, men stor, film.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.