Category: Film

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med ganska stillsamt humör. Det gäller i alla fall huvudpersonen Paterson i Jim Jarmuschs film med samma namn. Paterson är mild, tystlåten och har en rätt regelbunden vardag, där han kliver upp kvart över sex, käkar frukost, går till bussgaraget, går hem, äter middag med flickvännen Laura, och går slutligen ut med hunden till stammisbaren där han tar sig en öl. Den lite slitna staden där han kör sin stadsbuss är Paterson, New Jersey, som även är födelsestaden för poeter som Allen Ginsberg och, inte minst, Williams Carlos Williams som är känd för sitt diktverk med just namnet Paterson. Filmens Paterson är även han poet. Han plitar ner sina vardagspoem i en anteckningsbok när han får lite tid över i bussen eller hemma, där Laura annars ägnar dagarna åt olika mer eller mindre ambitiösa konstnärliga projekt.

Filmen är långsam, och det händer egentligen inte särskilt mycket i vardagslunken. Istället fylls tiden av små märkliga möten med vardagsspännande personer och intressanta samtal mellan busspassagerarna. Det är vardagen i sig själv som är huvudmotivet i filmen. Det blir poetiskt, och liksom i god poesi sägs det mesta mellan raderna. Jag måste dock lägga till att Paterson balanserar oroväckande nära tristessens rand.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Svante är en ung stockholmsman som jobbar i en skivbutik på dagarna och hänger med kompisar på lägenhetsfester på kvällarna. Året är 1973 och framtiden borde vara ljus, men inte för Svante. Hans hjärtfel blir bara värre och det finns inget som läkarna kan göra åt det. Av en händelse kliver han på ett blått tunnelbanetåg och ramlar plötsligt in i framtiden. Hans framtid, år 2016, men det är förstås lite svårt att förstå vad det är som händer för Svante, och för dem han kommer i kontakt med. Han upptäcker att det inte är några problem att fixa hjärtat år 2016, en enkel rutinoperation, men att byråkratin kan strula när körkortet gick ut för 37 år sedan, och man inte direkt ser ut som den 64-åring som personnumret antyder. Kanske kan man lösa problemet med lite lagom tidsresande?

Med tanka på hur svårt det är i praktiken att genomföra så finns det förhållandevis många filmer om tidsresor. Flykten till framtiden av Ulf Malmros och Jaana Fomin är en riktigt lyckad variant som känns fräsch i anslaget. Dåtiden känns sådär lagom nostalgisk med små väl valda detaljer för tidskänslan, och nutiden känns inte så rå och kall som man kunde ha väntat sig. Folk är helt enkelt som folk är mest, vissa saker blir bättre med tiden medan andra saker blir sämre. Själva resandet, med hjälp av tunnelbanan, genomförs på ett elegant sätt utan att man behöver fundera på hur det egentligen funkar.

Filmen är underhållande och charmigt godmodig, och handlingen innehåller en del knorrar och oväntade vändningar som gör att man vill veta hur det hela ska sluta. För slutar gör filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Luke Skywalker tjurar på en grön ö vid havets rand dit Rey har farit för att tala honom till rätta. Samtidigt kämpar rebellerna mot Första Ordningen i ett större rymdskeppsslag där både den illsinnige Kylo Ren och hans mamma deltar. Handlingen i Star Wars: The Last Jedi tar helt rakt vid där Star Wars: The Force Awakens avslutades när jag lämnade bion för ungefär två år sedan.

Den här gången är det Rian Johnson som stått för regin, men trots en ny regissör känns det mesta i den där galaxen långt långt bort välbekant. Filmens handling puttrar på i ett bekvämt tempo, men den känns ganska mycket som en övergång. Det känns som om filmens största syfte är att leda från ett givet galaxtillstånd, där förra filmen slutade, till ett annat, där nästa film i serien ska ta vid. Jag saknar alltså en del intrigmässig självständighet, men jag fick i alla fall se en del nya gulliga djurarter dyka upp då och då. Jag fick också tillräckligt mycket anspelningar på tidigare filmer i serien för att känna mig uppiggad.

Star Wars: The Last Jedi fungerar bra på mig. Handlingen har en del rätt oväntade vändningar, vilket känns lite vågat när man tänker på hur ärkekonservativa de största anhängarna till den här filmserien brukar kunna vara. Det gör den lite uppfriskande. Däremot känns en del slapstickande lite fånigt i sammanhanget, när man tänker på att det är galaxens framtid som ligger i vågskålen. Det drar lite åt billigare underhållningseffekter snarare än åt djupet i hjältarnas personliga utveckling. Det drar mer åt underhållande äventyr än åt karaktärsdjup. Det är så stjärnornas krig ska kännas.

Det gifta medelklassparet Emad och Rana måste snabbt utrymma sin lägenhet i Teheran när ett bygge på granntomten börjar få husets väggar att rämna. Emad är lärare på dagtid och tillsammans med frun repeteras på kvällarna en uppsättning av En handelsresandes död (därav filmens “svenska namn” The Salesman). En skådespelarkollega ordnar en lägenhet åt dem där de kan bo tillfälligt, men det ligger en hel del prylar kvar där från den tidigare lägenhetsinnehavaren, en kvinna av tvivelaktig moralisk hållning. Det hela leder ganska snart till en oväntad och obehaglig händelse, och därefter ett sökande efter någon form av upprättelse, hämnd, vedergällning, eller vad man ska kunna kalla det. Det blir i alla fall en komplex och spännande historia som man inte riktigt vet varthän den ska bära till slut.

Jag tycker filmen var mycket bra, och det verkar jag inte ha varit ensam om då filmen vann en Oscar tidigare i år som bästa utländska film. Asghar Farhadi verkar veta precis vad han vill säga, och hur han ska säga det. Det blir så väldigt mångbottnat när man märker hur samhällets normer i djupet påverkat huvudpersonerna trots att de räknar sig till de intellektuella progressiva kulturarbetarna. Det är en blick in i vardagen i Teheran, men också in i hur vardagen snabbt kan raseras. En vardag när man drar sig för att gå till polisen för att slippa utstå deras utfrågningar. Det tog mig ett tag att först komma in i filmen, men allt eftersom blev det allt svårare att släppa taget.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ett skepp lastat med kol glider in i hamnen i Helsingfors med en fripassagerare ombord som flytt från krigets Aleppo och som nu beger sig till en polisstation för att söka politisk asyl i Finland. En äldre medelålders man lämnar sin krökande fru, säljer sitt lager av herrskjortor, spelar poker för pengarna och vinner tillräckligt mycket för att köpa sig en sunkig restaurang. De båda historierna möts efterhand och ur det uppstår en längre serie av märkliga och ofta dråpliga situationer som liksom bara sker i förbifarten. Ljus i natten av Aki Kaurismäki har dessutom en fin halvesekelgammal estetik och mycket finsk blues i botten. Dessutom har den en av de bästa filmreplikerna jag har hört på mycket länge.

You may be wiser, but I am older.

Jag kommer nog själv att börja använda den repliken för att med pondus avgöra diskussioner i framtiden.

Filmen i sig är en trevlig bekantskap. Den känns förstås oerhört finsk i sin kuvade skruvade humor, men också genom sitt stora allvar och talande tystnader. Den innehåller självklart också kraftfullt nedtonade känsloyttringar, men det finns även plats för ganska vass samhälls- och samtidskritik, och så naturligtvis regissörens egna karakteristiska personliga berättarstil. Därmed överraskar filmen inte på något sätt, utan man får vad man väntar sig, vilket i det här fallet är ganska bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det som hände under ett par dagar i början av april 1940 är avgörande för det moderna Norges historia. Tyska krigsfartyg är på väg in till Oslo för att invadera staden men kryssaren Blücher sänks av det norska kustartilleriet. Det sätter en liten käpp i hjulet på det tyska invasionsmaskineriet, och framför allt kostar det lite tid. Tid är just vad som behövs för det norska kungahuset och den norska regeringen att lämna huvudstaden för att sätta sig i säkerhet. Quisling passar då på att statskuppa till sig en position i statsstyret. Den tyska armén är kung Haakon VII i hälarna, och till slut hamnar han i det trängda läget att antingen kapitulera och därmed formellt överlämna makten till Quisling och hans Nationella Samling, eller att neka till det och därmed gå in i fullt krig. Vad han väljer framgår av originaltiteln till Kungens val,
av Erik Poppe.

Jag tycker filmen är intressant, eftersom jag inte har så tydliga begrepp om detaljerna kring den norska ockupationen. Filmen visar i enkel kronologisk ordning vad som händer under de första 80 timmarna efter att kryssaren sänks. Den utvecklas som en spännande politisk thriller där den stackars tyske envoyén försöker ägna sig åt klassisk diplomati medans krigsmaskineriet samtidigt dundrar på. Den känns också som en typisk storfilm, med bra skådespeleri och påkostad scenografi, men också förstås en hel del ganska fega val. Man kan ju inte i en norsk film ifrågasätta sin egen hjältekonung, som framstår som någon som är helt utan några som helst dåliga egenskaper. Det blir ibland också lite långrandigt när det som sägs av viktiga män ska kännas extra viktigt. Filmen är alltså välgjord, men känns samtidigt lite feg.

En otäck detalj i filmen tycker jag är när man får höra Quislings första tal i radion när han ger sig till känna efter statskuppen. Retoriken som han använder låter så obehagligt lik vad man hör från de moderna svenska nationalistpopulisterna att jag blir riktigt rädd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.