Category: Film

När jag var liten var jag rätt ofta på biblioteket i Sätra och lånade så många serieböcker man fick (max två stycken i taget). Ofta var de olika Lucky Luke-albumen utlånade, men då och då fanns något av dem inne och då blev jag glad. De var nämligen mina favoriter, tillsammans med Mumin-serierna. Kan långfilmen Lucky Luke av James Huyh få mig att att känna samma glädje?

Svaret är nej.

Filmen ser rent visuellt riktigt bra ut. De flesta miljöerna och kläderna känns helt rätt, och följer seriernas typiska anakronismer bra med en tydlig noggrannhet i detaljerna. Men det är egentligen allt. Filmen verkar själv inte riktigt ha bestämt sig för vad det är för slags film. Den är ibland ren slapstick, ibland western-pastisch, och ibland ett ångestfyllt hämnddrama. Filmen har alltså ingen tydlig linje.

Den amerikanske presidenten vill se till att bygget av den trans-amerikanska järnvägen ska säkras. De östra och västra bandelarna kommer att mötas i den lilla staden Daisy Town som därför bör rensas från brottslingar. Lucky Luke anlitas för att göra jobbet, och det passar bra eftersom Daisy Town även är hans hemstad. Den styrs numera av den storspelande ärkeboven Pat Poker, så konflikt är att vänta. Dessutom dyker Billy the Kid, Jesse James och Calamity Jane upp. Element och personer från ett antal seriealbum dyker upp och blandas samman, och Lucky Luke själv får kanske tillfälle att hämnas sina föräldrars mördare, eller dra sig tillbaka och bilda familj, eller jobba som sheriff, eller… Filmens handling har alltså inte heller någon tydlig linje.

Jag undrar om det inte hade varit bättre att helt enkelt göra en filmversion av ett enda album, istället för att blanda ihop allt till ett sammelsurium. Den filmen hade förmodligen fungerat, för historierna är ju en stor del av det som gjorde att seriealbumen fungerade så bra.

Det kan också vara så att jag är trettiofem år äldre.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Hirokazu Kore-edas film Shoplifters är till att börja med ett stycke typisk socialrealism av det slaget som brukar utspela sig i nordengelska industristäder. Det handlar om en mycket fattig familj som bor i ett synnerligen trångt litet skjul, där pappan går med sin son på snattningsrundor i småaffärer om kvällarna för att kunna samla ihop lite av varje till familjen. En kall februarikväll ser han en ensam liten flicka som är ute och fryser. Han tar hem henne och bjuder henne på mat, och välkomnar samtidigt henne till familjen. Trots fattigdomen så bjuds den lilla flickan in, och hon vill gärna stanna kvar för hennes föräldrar är inte alls snälla mot henne.

Filmen är mycket lågmäld och historien berättas på ett eftertänksamt sätt. Allting är egentligen lite gåtfullt, och man får sig bakgrundshistorien om den fattiga familjen berättad i små munsbitar som gör att man mest hela tiden måste tänka efter och omvärdera situationerna i filmen. Familjelivet är såväl en kärleksfull idyll som en hård kamp för överlevnad med små resurser. Frågan som ställs i filmen är ju vad som egentligen krävs av en familj för att så att säga vara en familj.

Jag tycker att Shoplifters är en riktigt bra film. Den känns smart, den får mig att känna mig smart, den fick mig att tänka efter lite extra under filmens gång och den får mig att tänka efteråt. Det är just vad jag vill ha av en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Marlo är mycket sliten. Familjelivet är jobbigt med en mycket krävande son och en make som inte verkar kunna göra något mer än sitt jobb. Ett tredje, lätt oönskat, barn föds, och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Efter att redan varit utmattad så tar ett blöjbytes-och nattmatnings-helsike vid. Marlos lyckade uppkomlingsbrorsa erbjuder sig att betala för en nattnanny, som ska se till att Marlo kan sova ut på nätterna, och efter stor tvekan tackar hon ja till det. Nattnannyn heter Tully, och plötsligt blir tillvaron så mycket uthärdligare.

Tully av Jason Reitman är en lite märklig film där det egentligen inte händer så mycket. Livet som nybliven tredjegångsförälder skildras på ett, vad jag antar, mycket trovärdigt sätt. Sömnlösheten känns i magen. Filmen har förstås en vändning, och den är viktig eftersom filmen annars skulle kännas rätt poänglös, som en hyllning till personlig outsourcing. Filmen har många listiga och även lustiga ordväxlingar, och skådespeleriet är utmärkt, men det känns ändå som om något saknas. Jag tror att jag känner att filmen mera talar till hjärnan än till hjärtat, att den är lite cynisk. Men den är ju ändå överraskande underhållande trots sitt tema

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Dagen jag blev kvinna av Marzieh Makhmalbaf är en film som består av tre småfilmer som utspelar sig i södra Iran och har kvinnor i centrum. Hava fyller nio år, och får då höra att vid nio års ålder blir man kvinna och ska inte längre få vara ute och leka med pojkarna, men eftersom hon föddes på eftermiddagen har hon fortfarande tid kvar fram till middagstid att få vara barn. Ahoo cyklar, med en mängd andra svartklädda kvinnor, på en väg längs stranden men hennes man rider ikapp henne och motsätter sig cyklandet. Den åldrande Hoora landar på flygplatsen med obegripligt mycket pengar på sig, och hon ser till att köpa allt man behöver för att skapa det kompletta hemmet.

De tre historierna knyts visserligen samman mot slutet, men den självklara röda tråden i filmen är att kvinnornas situation i Iran belyses. Berättelserna är något abstrakta till upplägget, och innehåller egentligen mest symbolik, men det är ändå enkelt att förstå vad de egentligen går ut på. Personligen hade jag till att börja med lite svårt för den första historiens ganska trevande anslag, men de andra båda historierna gillade jag desto mer, och dessutom fick de mig att tänka tillbaka på den första delen med nya insikter.

Filmen verkar ha varit gjord med mycket knappa medel och det märks på det tekniska planet, men å andra sidan bjuder den på en riktigt stor konstnärlig vision. Den känns alltså mycket filmisk, och den har ett par närmast surrealistiska inslag, och dessa förstärker märkligt nog filmens viktiga budskap. Filmen blir så att säga bättre ju mer jag tänker tillbaka på den, och det är ju så jag vill att filmer ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Som sextonåring får Astrid Eriksson jobb på Vimmerby tidning tack vare sin utmärkta talang för att skriva texter. Det leder till en affär med den ganska mycket äldre redaktör Blomberg, och hon blir med barn. Det var en olämplig historia för dem båda i och med att han var gift, men inte hon, och det var på 1920-talet. Hon flyttas till Stockholm för att studera till sekreterare, och ser sedan till att föda sin pojke i Danmark där man inte behöver ange faderns namn. Historien strular dock till sig ännu mer, och barnet får bo hos en visserligen snäll, men dansk, fostermor i tre år, innan Astrid får möjlighet att hämta honom, men då är hon förstås en främling för honom.

Historien som berättas i filmen Unga Astrid av Pernille Fischer Christensen är dramatisk på den lilla, den enskilda människans, skala, och skulle kunna fungera riktigt bra som en berättelse om det svenska samhällets ojämlikhet för bortåt hundra år sedan. Men nu är filmen istället viktad som en biografisk film om en kort period i Astrid Lindgrens liv, och det tycker jag har gjort filmen betydligt blaskigare. Det har fört med sig ett antal barnröster som alltför ofta under filmen läser upp obehagligt klyschiga födelsedagshälsningar till den åldrande Astrid med hyllningar om hur hon alltid står på barnens sida. Detta sker i samband med händelser som tydligt ska visa hur de har format Astrids författarskap. Det är helt enkelt mycket klumpigt genomfört. Filmen är för övrigt emellanåt lite seg, men å andra sidan är skådespelarna utmärkta bortsett från en härva av olika dialekter i samma familj. Av någon anledning jag inte kan sätta fingret på kändes filmen som något som är gjort för TV och inte för bio, och kanske är det egentligen rätt medium för filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Anna Odell har i X & Y gjort en film som handlar om Anna Odell som skapar en konstfilm om vad som finns bakom de bilder man kan tänkas ha av Anna Odell och Mikael Persbrandt. Sex andra skådespelare ur den svenska och danska skådespelareliten ska vara med och gestalta olika sidor av de båda huvudpersonernas personligheter. Under uppladdningen inför inspelningen bor de i en filmstudio, och ska hela tiden agera efter sina rollkaraktärers egenskaper. Allt sker i väntan på att Anna Odell ska producera ett manus om hela situationen.

Filmen är helt klart en metafilm, där det från början till och med explicit nämns att ingen utanför inspelningen ska få reda på vad som är sanning och vad som är fantasi. Det hindrar inte att förväntningarna, eller snarare fördomarna, infrias om att huvudpersonerna är så oerhört självcentrerade att de till och med själva reflekterar över det.

X & Y har en del scener som lockar till skratt i deras rena absurditet, men den känns också rätt pratig och lite väl utdragen. Produktionen känns mycket påkostad trots att det i princip är ett kammarspel, men i längden känns det rätt länge som att ingenting nytt eller spännande kommer fram ur det hela. Det är först fram emot slutet, när jag inser vad filmen egentligen går ut på, som jag börjar känna mig riktigt road av filmen. Den är ju helt enkelt en parodi på vad för slags film man skulle förvänta sig att en sådan som Anna Odell skulle göra om man får tro mediernas bild av henne. Sett ur det perspektivet är filmen mycket träffsäker och riktigt lysande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.