Category: Film

Det var riktigt modigt att 1944, under brinnande världskrig, göra en mycket tydligt anti-nazistisk film i Sverige. Det fanns ju fortfarande hos många en stor vördnad här för den aggressiva stormakten söder om oss, och reella hot mot de inblandade filmskaparna kunde inte heller uteslutas. Vissa detaljer i fråga om exempelvis ortnamn var tvungna att ändras för att filmen ens skulle kunna släppas, men ut kom den. Excellensen, i regi av Hasse Ekman efter en pjäs av Bertil Malmberg, är alltså en viktig film i den svenska filmhistorien.

Den store excellensen Herbert von Breinkenau, österrikisk kulturpersonlighet och religiös ledare firas inledningsvis av rejält på sin 60-årsdag, medan hans dotter Elisabeth drar sig undan. Hon hamnar på ett nazistiskt väckelsemöte och fastnar där för mötesledaren Max Karbes starka politiska övertygelse och ömsesidiga känslor uppstår. När nazisterna något senare tar över makten i landet måste excellensen, som är stark motståndare till dem, lämna landet för att inte skickas till fångläger eller avrättas. Det hela leder förstås till spänningar mellan de tre huvudpersonerna, och mellan samvete och övertygelse.

Bara för att en film är viktig behöver den inte vara bra som film, och det är tyvärr inte Excellensen. Många av skådespelare spelar kraftigt över, samtidigt som historien egentligen inte känns särskilt engagerande. Miljöerna känns också rätt instängda och platta, så det är bildmässigt närmare inspelad teater än spelfilm. Å andra sidan gillade jag musiksättningen, och det numera mycket ovanliga greppet med en film med svensk dialog som utspelar sig i främmande land. Det sistnämnda skänker ju något av ett Hollywoodaktigt skimmer över filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Alf är mobbad i skolan, och inte en dag går utan att utsättas för någon slags förödmjukelse från översittarna. Efter att en dag ha blivit rejält söndermobbad måste han stanna hemma från skolan för att läka ihop. Då hittar han en mangaserie som inspirerar honom till hur han ska kunna komma upp i klasshierarkin. Tillsammans med Toke, som också befinner sig på botten planerar han genomföra olika machiavelliska strategier för att förändra maktbalansen i klassen. Det fungerar till att börja med inte alls som det var tänkt, men efter lite efterhandsjusteringar så går det bättre. Så pass mycket bättre att det snarast kan sägas ha gått över styr. Vilken typ av vänner vill man egentligen ha?

Oliver Ussings film Min bäste fiende är ännu en dansk film som verkligen känns dansk. Det är inte för att att jag tycker att danskar särskilt lätt tar till våld mot varandra, utan det är för att filmen i sig är så öppen till sin natur och inbjuder till diskussioner om vad som är rimligt, vettigt, och så vidare. Samtidigt är samtliga rollpersoner i filmen så endimensionella att de inte på något sätt känns realistiska. Dessutom är det, trots deras utsatthet, svårt att känna medkänsla för någon av de mobbade huvudpersonerna eftersom de ju framställs som så djupt osympatiska. Det gör att jag hade svårt att se filmen på, vad jag antar är, rätt sätt. Jag kände inte någon större glädje när tillvaron vände uppåt med tanke på sättet den gjorde det på.

Det är inte helt rätt att lista ut vilken målgruppen är för Min bäste fiende. Enkelheten i handlingen får den att kännas som en film för yngre ungdomar, men den stora tvetydigheten känns väldigt mycket som vuxenfilm för vana biotittare. Den är dessutom en av de mer obehagliga filmer jag har sett på sista tiden, och just med tanke på vad jag har sett på sistone (Pleasure, Titane, Tigrar…) säger det ganska mycket om hur illa till mods den sista tredjedelen av filmen fick mig att känna. Det var inte vad jag väntade mig när jag började titta. Det är med andra ord en film som överraskar, och det är värt mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nu är det drygt 34 år sedan Cornelis Vreeswijk gick bort, men det är inte därför Amir Chamdins biografiska film Cornelis är aktuell. Anledningen är istället att det är filmens huvudrollsinnehavare, Has-Erik Dyvik Husby (Hank von Helvete), ganska nyligen gått bort.

Det verkar vara detaljerna som är huvudsaken med filmen. En hel del välgjorda gatubilder från sextio- och sjuttiotal sätter piff, och så är exempelvis böckerna som ligger framme just det som inspirerade honom under den period som just då skildras. Det sista behövde jag leta fram för att förstå och däri ligger en ganska stor brist i filmen. Man verkar behöva vara ordentligt påläst, närmast expert på ämnet, för att man ska uppfatta detaljerna. Vi andra får i stort sett bara en lång serie av ganska kortfattat avhandlade händelser på rad, men inte särskilt mycket på djupet. Cornelis framställs som en riktig skitstövel med häftiga utbrott av svartsjuka, missbruk av tabletter och alkohol, och ekonomisk nonchalans. Det finns väldigt lite att gilla hos honom, förutom musiken och texterna, men vad formade honom egentligen? Stor vikt läggs på en barndomshändelse i hemlandet under kriget då han förs bort av tyska militärpoliser och hamnar i något slags klostersjukhus, men vad som egentligen händer och varför det markeras så tydligt i filmen framgår inte.

Filmen är vacker att se på, men den kommer alltså inte riktigt igång berättarmässigt. Det verkar helt enkelt som att filmen försöker få med alldeles för mycket händelser och för lite utveckling.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det kan bli lite mastigt när vemod tillåts fylla ut en hel långfilm, vilket den så prisbelönade filmen Nomadland av Chloé Zhao är ett tydligt exempel på. Det blir helt enkelt lite för mycket av samma känsla för min smak.

Bakgrundshistorien är enkel. Gipsskivefabriken som den lilla staden Empire i Nevada byggts kring lägger ner sin verksamhet, och samhället som helt ägts av gipsföretaget suddas efter bara ett par månader ut från kartan. Fern, som hade jobbat länge där tillsammans med sin nu döde make, står därför utan arbete. Hon säljer de flesta av sina ägodelar, skaffar sig en van och ger sig ut på vägarna på jakt efter arbete.

En stor del av filmen handlar om Ferns möten med människor i liknande situationer. Dessa kallar sig gärna för nomader och hyser ofta en slags vemodig stolthet över hur de lever sina liv. Samtalen och de stilla observationerna ger filmen en dokumentär känsla, särskilt som de flesta människorna som Fern träffar på är sig själva och berättar sina egna historier. Däremot är Fern själv en rent fiktiv skapelse, som dock spelas mycket trovärdigt. Det känns faktiskt lite skevt att blanda dokumentärt och spelat på det här sättet, men å andra sidan kanske det ändå krävs en ramberättelse, hur liten den än är, för att knyta ihop filmen och för att få grepp på den rastlöshet som många av nomaderna verkar känna av. De är inte ledsna, eller besvikna, utan ofta bara fyllda av vemod efter ett liv som inte blev riktigt som planerat.

Filmen är poetisk och fin i sig, men det som sticker ut mest är helt enkelt den ömhet med vilken människorna skildras. De människor som inte särskilt ofta får vara med i bild.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Copenhagen är en film gjord för TV av Howard Davies och som bygger på en pjäs av Michael Frayn. Den är alltså verkligen inte gjord för att visas på stor duk, utan består till största delen av prat. Då är det viktigt med orden som sägs, och hur de sägs. Glädjande nog är det en mycket välskriven text som framförs.

Handlingen inleds med att tre andar strålar samman i Köpenhamn. Det är Werner Heisenberg och Niels Bohr med sin hustru Margrethe som möts för att en gång för alla reda ut varför Heisenberg egentligen reste till Köpenhamn 1941 för att träffa Bohr. Det är en fråga som faktiskt länge har debatterats bland fysikhistoriker. Vilken fråga kan vara så viktig för Heisenberg, den under krigstiden ledande tyske teoretiska fysikern, att han beger sig till sin gamle mentor i ett ockuperat land för att ställa den, och varför blev Bohr så upprörd av den att deras vänskap upphörde?

Filmen ger en pedagogisk genomgång av kvantmekanikens grundelement, och man får klart för sig vilka svåra sitsar de båda fysikerna hamnar i, med både forskningsmässiga och militärpolitiska aspekter. Självklart hamnar komplementariteten och osäkerhetsprincipen i fokus, inte minst som allegorier över vad man kan egentligen uppfattar av sina egna bevekelsegrunder. Det blir förstås pratigt och inte så rörligt skådespel, men filmen känns bildande och är en riktigt trevlig bekantskap.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

På 1600-talet, i den inte särskilt anmärkningsvärda finska byn Hästbak (Hevonperä) levde en innovativ särling vid namn Untamo. I sitt arbete som avfallstekniker på slottet har han många idéer till att lösa vardagliga problem, men han finner inget gehör för dem. Varför ska man ändra på något som fungerar som det ska göra? Han smiter med en handelskaravan till den stora staden Åbo (Turku) där han får möta en ny samhällsklass: unga entreprenörer. Dessa inspirerar honom, och i kombination med att han av en händelse råkat komma över en potatis bestämmer han sig för att byta riktning på sitt liv. Han ska lansera potatisen som livsmedel! Men hur slår man sig in på en marknad som domineras av rovor, och hur kommer man förbi den mäktiga rovhandlarlobbyn?

Joona Tena har i Potatis gjort en film-komedi som bygger på en enda bärande idé: Ett uppstartsbolag i primitiv miljö. Det är förvisso i stort sett samma kulturkrockskämt i grunden som exempelvis Familjen Flinta bygger på, men det känns ändå inte helt uttjatat. Det är skojigt när de följer de olika stegen där de identifierar en möjlighet, genomför marknadsundersökningar, prototyputveckling, inkubatorhjälp, finansiering och lansering och så vidare. Samtidigt är filmen lite för lång för att det ska fungera helt, fast som tur är innehåller den ett par andra infall för att bryta av business-svängen. Det är inget komiskt mästerverk precis, men den roade i alla fall mig för stunden.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.