Juldans – Page 37 – The Rite of the Christmas Dance

Survivor

Vissa spel känns mer som konst än som spel. Survivor skulle kunna vara ett exempel i och med att det faktiskt var en del av utställningen ars17+ på Kiasma, det stora muséet för samtidskonst i Helsingfors. Märkligt nog är det ändå mer spelkänsla än konstkänsla i det här fallet.

Spelet fungerar på samma sätt som TV-programmet Survivor, eller Expedition Robinson: Man är en av tio personer som startar spelet, man genomför omröstningar för att minska ner antalet tills bara en är kvar, och man genomför olika uppdrag för att få immunitet i omröstningarna för att försäkra sig om att få stanna kvar i tävlingen.

Miljön i Survivor är en prydlig och rätt detaljerad tre-dimensionell version av Kiasma, men då den är utan vare sig konst, möbler och presentshopp, känns det närmast lite spöklikt att gå omkring därinne. Medspelarna ser lite fula och skeva ut, men de har tydliga personligheter och precis som i TV-verklighetens motsvarigheter handlar det nästan enbart om att manövrera sig rätt i gruppdynamiken om man vill klara sig långt. Spelets atmosfär ligger åt det lätt obehagliga hållet på grund av de tysta och utryckslösa anletsdragen hos medtävlarna, det mystiska urvalet av spelaktiviteter, och den smygande musiken. Obehagligt, men lite spännande ändå. Och väl värt att spela.

Ubåten

Egentligen är det rätt förargligt att när jag hör ett av de bästa filmledmotiven jag känner till så dyker frasen “One two three techno” upp i skallen. Det är förstås rätt kul också att U96s gamla hitlåt Das Boot kunnat göra sådant intryck på mig. Filmen som hör till ledmotivet hette Ubåten när den kom till Sverige i början av 1980-talet, även om nästan alla kallar den för Das Boot. Den bygger på en bok av Lothar-Günther Buchheim och är regisserad av Wolfgang Petersen.

Filmen följer den tyska ubåten U96 och dess besättning under en vända på Atlanten där under andra världskriget. Målet är förstås att söka upp och sänka allierade fraktfartyg som ofta färdas i konvojer över havet.

Grundhandlingen är som synes rätt enkel och okomplicerad. Det som gör filmen riktigt bra är stämningen. En vända med en ubåt består till största delen av tristess i ett mycket begränsat utrymme, blandat med korta stunder av intensiv spänning i samma begränsade utrymme, och det har filmen fångat på ett mycket bra sätt. Overksamhet, möglande bröd, tystnad i väntan på sjunkbomber och klaustrofobi är delar som alla håller upp filmen. Ubåten har fångat in det meningslösa i att kriga, vilket gör det till en av de bättre krigsfilmerna jag vet. Den har också fångat in ljuden i knirkande och döende ubåt på ett närmast skrämmande sätt. Det känns ju som att man själv är på plats.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Grejen med ordföljd

På ett oförglömligt serietidningsomslag (Kapten Stofil, nummer 22) beskylls Postmodernisten ligga bakom subjektets död. Det inser jag dock ej kan vara sant efter att ha läst den lilla boken Grejen med ordföljd, skriven av Sara Lövestam och som bär den kittlande undertiteln Allt du någonsin velat veta om satsdelar. Subjektet lever tydligen och mår bra, och är dessutom en viktig del av livets meningar. Subjektet liknas vid dvärgen Kloker, och endast fem sidor senare även med en tårtbotten. Subjektet behövs, men utan grädde är festtårtan bara en bit sockerkaka.

Det är riktigt trevligt att lära sig hur det språk som jag har talat så länge jag kan minnas egentligen håller ihop. Lövestam drar fram en massa exempelmeningar ur sin keps och demonstrerar på så sätt både grunderna i det svenska språkets satsbyggnad och framför allt alla de underbara undantagen som ju gör språket så levande. Hennes stil när hon förklarar är avslappnad och underhållande, men utan att för den skull förenkla. Texten är ju i grund och botten ganska avancerad och jag skulle kunna tänka mig att använda den som något slags referensverk för de olika termerna som grammatiker slänger sig med när de vill markera revir. Språket kan emellanåt upplevas som lite väl flåshurtigt och hamnar då nära kvällstidnings-kåsörernas domäner, men ordföljden känns i alla fall hela tiden väl genomtänkt.

Nu när jag tror att jag har min egen ordföljd under kontroll bör det vara dags att arbeta på ordförrådet istället. Man måste ju fylla meningarna med något, och då framför allt ord.

Sunless Skies

London was once stolen by bats and had to stay a mile below the surface. That was certainly not the final fate of the most delicious empire on Earth, which after some time left the constraints of the Unterzee to reach into the heavens.

The story in Sunless Skies starts ten years after the events in the earlier game Sunless Sea, and both of them take place in the Fallen London universe. The very first thing the player experiences is a chaotic journey through a narrow passage on a steam-powered locomotive with a dying captain and an utterly confused crew. When, eventually, safely parked at New Winchester the whole engine with crew is inherited from the old captain. The big problem now is that the player initially has no idea about how anything connects in the world. That is a big part of the gameplay, which is to explore the world, to make sure to have the finances to enable that exploration, and to slowly get closer to the truth. Or at least one truth.

This game is rather similar to its predecessor with a very slow gameplay with a strong focus on atmosphere and storytelling. It is easier to make the (sadly necessary) trading profitable, and the geography is significantly more convenient with more than one main hub. There is a larger number of different storylets but they are on the other hand not as developed. That was at least my impression. A lot of the interactions within the game works streamlined with the updated interface.

Sunless Skies is an efficient time-sink, and that is booth a good and bad thing. Sometimes all the transportation between the stations is frustratingly slow, and other times it’s just relaxing. The world is big, the locomotive is small, the monsters and villains are scary, nice moody artwork, mostly good music and complex intrigue. And then a few more hours have been harvested from my time…

The Furthest Station

I am a big London Underground enthusiast, but there was one tube line I never travelled on and that was the Metropolitan Line. I never really had any reason to do that, and thus it always felt a bit mysterious to me. not leas becaue the line was so long that they ran out of numbers for the zones of the furthermost stations and had to use letters instead. On the other hand, I used to travel a lot in the good old A stock trains on the East London Line which were also used on the Metropolitan. They were rather old and unusually comfortable but the line charts inside the cars were confusingly showing all the Metropolitan stops. Thus, they feel familiar to me event though I have not visited those places.

After reading the novella The Furthest Station by Ben Aaronovitch it feels as if it was good that I never went on the Metropolitan Line. The trains on that line seem to be infested with ghosts. It is good that PC Peter Grant of the Folly is available to sort out the situation. The novella is part of the book series beginning with Rivers of London, and the story is set in time between Foxglove Summer and The Hanging Tree. This means that the story contains detailed description of police work, rivers with unusual personalities and the inner workings of magic.

It is rather refreshing to read a shorter story within this background universe but without the story having big implications on the big scale storyline. The novella simply shows a glimpse of the life of a police constable working with cases where magic connections are suspected. Similar to an episode in a long-running TV series. I like it.

First Man

Idag var det Juris natt, då man uppmärksammade att det just idag var 58 år sedan Gagarin blev den förste människan i rymden. Det firades i Kiruna med att filmen First Man av Damien Chazelle visades. Den bygger på en bok av James R. Hansen och handlar om Neil Armstrong som ju blev den förste människan att lämna fotavtryck på månen.

Som så ofta sker med den här typen av filmer som biografiskt skildrar stora kända händelser så lyckas det bli spännande trots att man vet hur det kommer att gå. Man vet ju att Armstrong kom till månen, men ändå sitter man och håller andan när han sitter i sin Gemini 8-kapsel och snurrar okontrollerat ett par år tidigare. Filmmakarna vet verkligen hur de ska skapa spänning.

Filmen är en rent biografisk och, förmodar jag, hyfsat korrekt skildring av Armstrongs liv från 1961 till 1969. Skådespeleriet duger gott, men det som framför allt sticker ut i filmen är ljudet. Det är ett fantastiskt knirkande och knarrande inuti rymdfarkosterna, så de känns som de sköra plåtburkar de ändå var. Däermot satt jag och irriterade mig på att filmen filmats med skakig handkamera vilket får den att liksom kännas billig. Det är väl tänkt att det ska ge en mer autentisk, kanske till och med låtsasdokumentär, känsla åt filmen men jag tycker att storfilmer ska kännas stadiga rent bildmässigt. För det är ju helt klart en storfilm där mycket möda verkar ha lagts ner på att se till att återskapa även riktigt små detaljer ombord.

Filmen är bra, men en smula för utdragen för min smak. Den har en lite ovanlig vinkling när det verkar som att tanken är att skildra hyllade hjältar som människor, när det annars ofta är hjältemodet som brukar framhävas.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.