Author: Juldans

Den brittiska diskbänksrealismens främsta förgrundsfigur Ken Loach ligger inte på latsidan utan gör film efter film om olika företeelser i det nutida samhället som slår hårt mot svagaste grupperna. I Sorry we missed you har han vänt blicken mot den i vissa kretsar så hyllade gig-ekonomin där flexibilitet går före alla andra aspekter i arbetslivet, vilket i praktiken ofta innebär extremt tillfälliga arbeten, dåligt betalt, och en allmän otrygghet i arbetet genom frånvaro av inkomstgaranti och kollektivavtal.

I filmen får vi följa familjen Turner i Newcastle. Pappa Ricky börjar i brist på andra möjligheter att jobba på budbilsfirma. Haken är att han inte är anställd på firman utan istället är franchisetagare, och därmed i princip är egenföretagare med eget ansvar för arbetstider och uppdrag men i praktiken är helt beroende av sin stenhårde uppdragsgivare. Dessutom innebär det att Ricky även måste stå för budbilen. För att få råd med det måste han sälja familjens bil, vilket krånglar till tillvaron för mamma Abby som egentligen behöver den för transporterna mellan sina ärenden i hemtjänsten. Hon får ju bara betalt för tiden hon är hos dem och inte för transporterna mellan dem. Föräldrarnas långa arbetsdagar gör att barnen far illa hemma och i skolan, men det finns inte tid att stanna upp och få det att fungera igen. Det går liksom bara neråt.

Jag märker att jag blir upprörd av det här ämnet. Jag avskyr dessa samtida ekonomiska system som verkar fullt rationella för de som investerar från toppen, men som verkligen slår ut de svagare i samhället helt utan skyddsnät. Filmen ger en riktigt mörk syn på hur det fungerar i praktiken, och den förmedlar en stark och obehaglig känsla av hopplöshet. Är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Filmen är bra, skådespelarna trovärdiga och budskapet känns viktigt och aktuellt. Som det ska vara när det rör sig om diskbänksrealism.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Under ett världsomspännande strömavbrott blir den i det närmaste olyssnade östengelska låtskrivaren Jack Malik påkörd av en buss och vaknar upp på sjukhus. Världen han vaknar upp i är inte helt som den brukar vara utan en del små detaljer har ändrats. Viktigast för Jack som låtskrivare är att the Beatles aldrig verkar ha existerat, så då har han plötsligt fått sig en enorm källa av låtmaterial att ösa ur. Samtidigt blir han förstås också en guldgruva för musikindustrin att hugga tag i. Kan han hantera framgången som egentligen bygger på andras verk, och hur ska det gå med flickan han lämnar i England när musikfolket drar honom till USA?

Grundidén i Yesterday är kittlande och inspirerande. Därför känns det konstigt att historien i Danny Boyles film är så pass ordinär. Det är en typisk berättelse om en enkel man vars plötsliga framgångar förvandlar honom till någon han inte vill vara, och han inser att livet inte var så dumt från början. Den är i alla fall trevlig och underhållande, och det är många Beatleslåtar att lyssna till. Även resten av musiken har lånat drag från kända alster, exempelvis tyckte jag mig höra slutklangen till “A day in life” lite då och då. Med filmens bra skådisar, bra musik, skickliga regissör och spännande premiss känns det verkligen som ett slöseri att låta historien vara så beige.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Katherine Newbury har lett en av Amerikas populäraste kvällspratshower i 27 år, men programmet har de senaste åren stadigt tappat tittare då det börjar kännas lite mossigt. En pratshowsvärd är starkt beroende av sina manusskrivare och Katherines stab är en mycket homogen grupp av vita män, där hon med ojämna mellanrum avskedar folk. Av en ren händelse, eller förbiseende, får den för uppgiften helt oerfarne Molly Patel en plats i skrivargruppen och ingen vill egentligen ha henne där. Som ovit, oman och ovan sticker hon ut i gruppen, inte minst med sin arbetslivserfarenhet som kvalitetskontrollant på en kemisk industri. Kanske är det ändå hon som behövs för att få liv i programmet.

Nisha Ganatras Late Night är en träffsäker komedi som i alla fall i mina ögon verkar fånga upp stämningarna i TV-produktionsbolagens parallella värld, där man kan hinna sparkas och återanställas under loppet av en kväll. Emma Thompson gör en lysande insats som TV-ankare, och många skämt sitter vältajmat. Historien känns lite spretig då den drar åt en väldans massa håll samtidigt, och grundhandlingen är i sig inte särskilt intressant. Däremot fungerar den bra som bakgrund till ett antal underhållande scener och situationer, även om de kan kännas lite krystade.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Nu har årets upplaga av Arctic Film Festival i Kiruna dragit igång. Den här gången var invigningsfilmen den koreanska The Gangster, the Cop, the Devil av Lee Won-tea, vilket kanske kändes lite oväntat med tanke på att det finns betydligt bredare filmer i programmet.

En man blir påkörd i sin bil, och när han plockar fram kameran för att ta bilder på karosskadan attackeras han med kniv av den andre föraren. En stentuff snut utreder och misstänker att mordet kan ha utförts av en seriemördare. En ännu stentuffare gangsterledare attackeras av samma gärningsman, men överlever och hamnar på sjukhus. En jakt på mördaren tar därmed sin början från två olika håll, och även ett slags samarbete över “lag-gränserna”.

Filmen är så spännande som thrillrar ska vara. Den har snyggt foto och många fina bildövergångar att njuta av mellan en del ganska råa, men i regel inte alltför blodiga, sekvenser. Lite överspel märks, men det kommer nästan automatiskt när rollfigurerna har fått så pass serietidningsaktiga personligheter att det ibland närmast drar åt det komiska hållet. Filmen är utmärkt, och den grundläggande trekampen mellan de tre personerna i filmens titel är en bra grund för historien.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Åter igen gick det snett vid en filmvisning i Kiruna. Den här gången var det den danska filmen Hjärter dam som inte skickades när den skulle. I stället visades Thomas Vinterbergs lika danska Jakten, som jag redan hade sett för ett par år sedan. I och med att jag gillade den då stannade jag kvar för att se den ännu en gång, och det ångrar jag inte.

Lucas är frånskild, och arbetar på dagis i ett litet danskt samhälle där han är djupt integrerad i gemenskapen kring jaktklubben. Det ändras snabbt när en lögn från ett av dagisbarnen leder till att han blir oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp på barn. Skvaller och lögner sprids ohejdat, han blir utfryst och misshandlad, hans vänner vänder honom ryggen och hans liv slås i spillror när han blir till en måltavla för hela samhällets hetsjakt.

Filmen är alltså väl värd att se om, och förlorar inte så mycket på att man redan har sett den. Jag reagerar alltid stark på historier där oskyldigt anklagade utsätts för omgivningens hat, och även där övergrepp sker med samma omgivnings goda minne, så Jakten träffar mig hårt. Utmärkta skådespelare, inte minst bland barnen, bidrar också till filmens effekt på mig. Jag tycker helt enkelt att det är en riktigt bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I det ockuperade Paris gömmer sig den tyske politiska flyktingen Georg för ockupationsmakten. Av en blodig händelse kommer han över identitetshandlingar och ett outgivet manuskript som tillför en känd författare. Han flyr till Marseille, och hamnar då mer eller mindre mot sin vilja i en situation där han tar över författarens identitet för en möjlighet att resa till Mexiko och därmed kunna fly undan ockupationen. I Marseille finns också frun till författaren vars namn han tagit, och hon söker efter sin make.

Filmen Transit av Christian Petzold bygger till stor del på Anna Segehrs roman med samma namn. Ursprungstexten skrevs 1943 och handlar om författarens flykt från nazisterna, men den här filmen utspelar sig i nutid. Det enkla berättargreppet gör att stämningen i filmen känns oväntat obehaglig. Man vill känslomässigt liksom inte koppla ihop behovet av att fly med samtida europeiska miljöer. Filmens huvudtema är känslan av att vara på flykt, och att det inte så mycket handlar om att ta sig från en plats till en annan utan att det mer handlar om vad och vilka man lämnar bakom sig, och om man är beredd att verkligen lämna dem.

Det finns en berättarröst i filmen, som behövs både för att föra handlingen framåt och för att förklara delar av känslolivet hos de olika personerna, och det fungerar riktigt bra. Å andra sidan känns det som om flera av skådespelarna spelar lite över med sina sammanbitna uttryck och längtande blickar. Det känns därmed ibland mera som teater än som film, men med den krypande obehagliga stämningen och den starka historien som berättas gör det inte så mycket för helhetsintrycket. Transit är mycket sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.