Så här till påsk är det vanligt med filmer som man vet hur de slutar. Jag tänker förstås på skildringar av Jesus och hans sista tid på jorden. Maria Magdalena, med regi av Garth Davis, sticker ut i den gruppen då den skildrar allting på det sätt som Maria från Magdala kan tänkas ha upplevt det.
Maria är en stillsam, men hårt arbetande, kvinna som bor vid stranden av Gennesaretsjön. Hon har en gåva i det att hon är skicklig på att sprida lugn till andra kvinnor i nöd, men hon är inte gift och det är det som spelar störst roll för (männen i) familjen. Hon måste ju gifta sig för att inte sprida vanära i familjen, men då hon inte vill göra det antas hon vara besatt av en demon. Familjen tillkallar helaren som vandrar omkring i trakten och talar om guds rike. Hon fastnar för hans idéer och bestämmer sig för att bryta upp med sin familj för att följa honom. Det gör hon ända till slutet, och bortom det.
Liksom många andra filmer som tar avstamp i bibeln känns Maria Magdalena ganska försiktig i sitt anslag, annars skulle ju filmens finansiärer skrämmas bort. Det får man ha lite överseende med. Dessutom bör man nog känna till innehållet i evangelierna för att förstå vissa avsnitt av filmen, då den så att säga inte är en helt fristående berättelse. Filmen innehåller tyvärr också en hel del varianter av bruten engelska som i alla fall i mina öron lät krystad. Bortsett från detta är filmen bra, om än något långsamt berättad. Den ger ett djup åt bibliska personer som annars brukar skildras nästan robotartade, som om de bara finns med för att fylla den funktion som de har i texten. Här får man en känsla för vad som drev inte bara Maria utan även Petrus och Judas till de val som de gjorde. Och så finns ju förstås tillfredsställelsen att veta hur det går – den lilla känslan av att själv vara en profet.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
