Author: Juldans

En ensamstående ung pappa vårdar ett spädbarn samtidigt som han försöker arbeta lite. Så inleds Clair Denis film High Life. Det som omedelbart sticker ut är att jobbet han behöver göra utförs på utsidan av en rymdfarkost, och att begreppet ensamstående i det här fallet betyder fullständigt ensam i världsrymdens tomma mörker. Farkosten är dessutom i sjavigaste laget för att kännas barnsäkrad. Någonting känns alltså fel, och i blandade tillbakablickar får man reda på vad som egentligen pågår. Rymdfarkosten är i grunden en forskningsexpedition ut i det okända som befolkas av dödsdömda förbrytare som fått möjligheten att delta i en resa som tycks vara utan återvändo. Bland den rätt väntade blandningen av bråkstakar sticker expeditionens läkare ut. Hon utför i egen regi kliniska reproduktionsexperiment på de andra besättningsmedlemmarna och mixtrar med droger i vattnet, men också tillbringar långa stunder i masturbationskammaren. Expeditionen är alltså ett köttigt helvete som går åt helvete.

Filmen är förbryllande och obehaglig. Sakta portioneras små bitar av information ut om vad som egentligen har hänt, och varför det har blivit som det är. Det blandas stillsamma och närmast poetiska scener med mycket våldsamma händelser och kroppslig sexualitet, och hela tiden ligger en instängd hopplöshet i bakgrunden. Det är klart att människan är sin egen största fiende, för det finns ingen yttre ondska som pockar på uppmärksamheten. Trots rymdmiljön bör man inte se den som en science-fiction, även om det fysikaliska stämmer ovanligt bra med hur det skulle fungera, i och med expeditionens egentliga mål i stort sett bara antyds och liksom även fortplantingsexperimentens syfte. Istället är det en ren existentialistisk studie man får i High Life. Visst är det pretentiöst, men det hindrar inte filmen från att vara minnesvärd. Däremot kan jag inte komma på om den egentligen är bra eller inte, men sådana funderingar får komma i andra hand. Den blev i alla fall allt bättre ju längre den pågick.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Som trettonåring såldes den thrakiske pojken Spartacus av sin mor till en slavhandlare. Han växte därefter upp i fångenskap och fick slita vid romerska gruvor i Libyen. Efter ett vredesutbrott upptäcks han av en gladiatorpromotor och köps därmed av honom som en investering. Han ska tränas upp och sedan skickas till Rom för en en fin förtjänst. Det ena leder till det andra, och ett kort utbrott av ilska från Spartacus leder efter hand till att han går i täten för ett slavuppror som samlar tiotusentals huvuden och som får själva Rom att darra.

Stanley Kubricks Spartacus är en mycket känd film, men trots det har jag inte tidigare sett den förutom den så berömda “I am Spartacus”-scenen. Den visades mycket kort efter att filmens huvudskådespelare Kirk Douglas gått bort vid 104 års ålder, vilket känns lite konstigt eftersom vi i Kiruna filmstudios styrelse spikade vårens program för två månaders sedan. Nåväl, det är en gammal mastodontfilm med allt vad det innebär. Stora maffiga scener, rediga doser romantik och hjältemod, storskaliga politiska ränker i Roms toppskick, och mycket påkostad produktion i största allmänhet. Den är förstås välgjord och bra, men det märks att den har några år på nacken till exempel i musikläggningen, som dominerar i många scener. Framför allt känns mastodontigheten av i filmens längd, och längden gör att denna text blir rätt kort. Jag måste ju få tid att sova också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Under min tid i England lärde jag mig att engelsmän fäster synnerligen stor vikt vid sin militära historia, och det verkar som att alla kände till den lätta brigadens anfall och såg det som något stort och rörande. Jag förstod att det skedde under Krimkriget på 1800-talet, och att det verkligen gick åt skogen. Senare har jag förstått att det räknas som en av krigshistoriens mest berömda misslyckanden, som i mycket berodde på inkompetens i den engelska stridsledningen i den akuta delen, men också berodde på strukturell skevhet i hela det engelska krigsmaskineriet som gjorde att det gick som det gick. Filmen De tappra 600 handlar av Tony Richardson om allt detta.

I filmen får man framför allt följa en kavalleriofficer vid namn Nolan, som är en duglig militär med striderfarenhet från Indien. Den bakgrunden gör att han inte står inte högt i kurs hos sin överordnade, självaste lord Cardigan, men han gillar inte heller sina kollegor som mestadels är aristokrater som köpt till sig sina befattningar. Lord Cardigan framställs som ett riktigt praktpucko av det extremt stöddiga slaget, och som dessutom är inkompetent i sitt jobb. Den engelska armén har i stort varit utanför krig i 40 år, och har under tiden hunnit bli trög i strukturen, gammalmodig i upplägget med ett system som mer beror på börd än på kompetens och där skillnader i rang osvikligen leder till pennalism. Ett krig behövs, och därför beger sig styrkorna till Krim för att bränna Sevastopol och därmed visa tsaren vem som är bäst.

Jag kan inte avgöra hur historiskt korrekt filmen är, men den har ett mycket tydligt anti-krigsbudskap. Krig är ren idioti. Filmen inleds med animationer gjorda i samma stil som i den samtida satirskriften Punch, men med propagandainslag och det blir riktigt häftigt. Det brittiska imperiet hyllas och politiken kring upptakten till Krim-kriget avhandlas effektivt. Inför kriget sker allt i ett slags triumfatoriskt rus, där det engelska lejonet ska visa den ryska björnen var skåpet ska stå. Musiken är upplyftande och pådrivande. Sedan kommer verkligheten ikapp, och till eftertexterna är det bara flugors surr kring liken på slagfältet som hörs. Tyvärr ger även inblandningen av tecknade inslag, tillsammans med officerarnas överdrivet aristokratiska engelska kraftfulla associationer till Monty Python’s flygande cirkus, vilket ändå känns lite fel. Det finns så att säga olika grader av galenskap.

Filmen är inte spännande i och med att man vet att det kommer att sluta illa, men den är ändå sevärd med sitt tydliga budskap. Jag kan verkligen inte förstå storheten i att engelska soldater följer order från sina officerer in till döden utan att ifrågasätta dem ens då de är uppenbart fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det kan vara trettio år sedan jag senast såg någon film med Helan och Halvan, och jag måste erkänna att jag aldrig förstod deras storhet när jag då såg dem. Därför rådde det bara lätt ljum förväntan när jag skulle se John S Bairds film med namnet Helan & Halvan. Men mina oförväntningar kom på skam och filmen är sevärd.

Filmen handlar inte så mycket om komikerparet Helan och Halvan utan mera om personerna. Filmen inleds med kort avsnitt från Hollywood 1937 när deras framgångar har nått sin höjdpunkt, för att snabbt kontrastera med ett hopp sexton år framåt i tiden till ett sjabbigt nord-England där de är ute på en inte så välbesökt turné och de har blivit slitna, trötta, åldrande och småkrassliga, men tajmingen har de erfarna komikerna kvar. De är fortfarande välkända och populära, men de känns gammelmodiga och ingen vill satsa på dem längre. Halvan är den drivande, och han jobbar på ett filmmanus som bygger på Robin Hood, men det är svårsålt då världen tycks ha sprungit förbi det gamla radarparet. Filmen följer den här turnén, vilket blev det sista de gjorde tillsammans som komiker.

Helan & Halvan är alltså ingen rolig film i grunden, utan snarast rörande och sorgsen med två komiker som inser att världen vill ha något nytt, och att det inte är de som ska stå för det nya. Att de trots allt fortfarande är älskade av en stor publik, men då snarare av nostalgiska skäl än för det nya de gör. Det är därför deras publik är gles trots att de uppträder på mindre scener. Filmen är välgjord med mycket bra skådespeleri i titelrollerna, och när den emellanåt lättar upp lite då deras klassiska gag dyker upp i vardagsaktiviteterna är den närmast lysande. Det kanske är dags att leta upp någon av de gamla filmerna så jag kan finna storheten.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.