Juldans – Page 27 – The Rite of the Christmas Dance

Fahrenheit 451

Nu när sommaren är här och solen vägrar gå ner är det lätt hänt att man får en lite för ljus syn på tillvaron. Då kan det vara bra för själen att läsa en dystopi, och Ray Bradburys Fahrenheit 451 är ju en av världslitteraturens mera kända i den skolan, så det blev ett rätt naturligt bokval.

Guy Montag gillar sitt jobb som brandman eftersom han gillar att se saker förtäras av elden. I den inte alltför avlägsna amerikanska framtiden där han lever är dock alla bostadshus brandsäkrade, men brandmän behövs i alla fall. Deras uppgift har gott över till att bränna litteratur eftersom litteraturinnehav blivit olagligt. Montag har av ren nyfikenhet snappat åt sig lite av det han har fått till uppgift att elda upp, och när han får sig en givande pratstund med en ung och fundersam grannflicka börjar han att grubbla. Det går inte så väl hem hos hans fru, Mildred, som hellre vill göra som alla andra och hänga i TV-rummet med sina TV-vänner, men Montag fortsätter ifrågasättandet och börjar agera på det, vilket då gör honom till systemets fiende.

Det som har gjort Fahrenheit 451 till en klassiker är själva grundidén: att folket i ett slags sökande efter politisk korrekthet, i meningen en ovilja mot att utsättas för något som kan vara upprörande, sökt sig till att skapa ett samhälle där kreativitet aktivt motarbetas. Landet går stadigt emot ett krig mot en yttre fiende, men det är ingen som egentligen bryr sig för det ordnar sig väl ändå, och eftersom alla nyheter dränks i ett tätt flöde av reklam så är det väl ändå inte så viktigt. Det är helt enkelt en spännande extrapolering av samhällsutvecklingen som Bradbury har gjort och som, trots att boken har nästan 70 år på nacken, fortfarande skulle kunna vara rimlig, om man gjorde några vardagstekniska uppdateringar. Berättelsen i sig tycker jag däremot inte så mycket om. Den känns ryckig i tempot, som om den den från början varit längre men sedan klippts ned till ett kortare format. Personerna i berättelsen känns också lite konstigt uthuggna som om de mera var idéer än människor, fyllda både av stor pratglädje och ovilja att samtala. Språket i boken kändes också lite stelt ibland, men det kan jag inte avgöra om det var författaren eller översättaren som låg bakom. Men vem bryr sig om de litterära kvaliteterna när de dystopiska kvaliteterna är på topp?

Lego The Hobbit

Lego The Hobbit är förstås den naturliga uppföljningen av Lego The Lord of the Rings. Det blir så att säga mer av samma sak, vilket betyder en historia som troget följer filmerna men är kryddad med förhållandevis enkla problem att lösa och en hel del skojigheter och billiga poänger. Det betyder tyvärr också en tangentbordsstyrning som ligger åt det irriterande hållet och lite bristande variation i vad man ska göra. Och så lockade spelet förstås åter fram min dåliga sida att inte sluta före 100% är avklarat.

En viktig sak att ha i minnet när man börjar spela är att spelet faktiskt inte är komplett. Det är bara de två första filmerna i trilogin som kom med i spelet innan det blev något käbbel med varumärkeslicenserna, så handlingen avrundas rätt rumphugget. Det är å andra sidan ganska passande för mig, eftersom jag faktiskt bara sett de två första filmerna och det aldrig blivit av att se den tredje. Spelet har alltså inte påverkat min spänning att se hur det ska gå för den stackars staden när draken ger sig ut.

Förutom tidigare nämnda brister så lider spelet även av att det stora antalet figurer, eller i alla fall det stora antalet dvärgar i sällskapet, i stort känns rätt likartade, och att själva berättelsen är rörigt genomförd. Det hängde sig också för mig lite för ofta, och det kraschade också emellanåt. Å andra sidan är det fortfarande hur roligt som helst att gå in och pulvrisera allt lösöre till dess innersta byggstenar (legobitar) och sedan bygga något nytt och praktiskt användbart av det. Man ska hålla fast vid de enkla nöjena i livet, och kul har man mest hela tiden när man spelar Lego the Hobbit.

På Chesil Beach

Året är 1962 och det nygifta unga paret har på sin bröllopsresa tagit in på ett hotell på den engelska sydkusten. De känns tafatta och rätt obekväma med situationen när de serveras middag på rummet där bröllopssängen väntar. I en serie tillbakablickar får man en liten inblick i deras bakgrunder och hur de träffas, med kärlek vid första ögonkastet. Hon är klassiskt skolad violinist med egen kvartett och han gillar Chuck Berry. Hon kommer från en familj i övre medelklassen medan han kommer från den övre nedre medelklassen, och som jag lärt mig i Watching the English- The Hidden Rules of English Behaviour är det en av de svåraste kulturbarriärerna att passera i det där märkliga landet. Trots detta älskar de verkligen varandra, passar utmärkt ihop och allt borde vara bra. Men taffligheten har också en bakgrund – de vet inte hur de ska bära sig åt i sängen, och det är också ingenting man talar om. Det fungerar inte alls, och deras gemensamma historia tar sig en bitter vändning.

Med filmen På Chesil Beach har Dominic Cooke tagit sig an att regissera boken med samma titel, skriven av Ian McEwan, och det med rätt lyckat resultat. Det är mycket välspelat i huvudrollerna, och filmen känns i det stora hela genomtänkt och balanserad. Den tar ett rejält tag på sig att komma till poängen, men i och med att filmens tema är så pass ovanligt, och vägen till poängen så pass intressant, så gör det ingenting. Däremot skämmer slutet med två epiloger som sentimentaliserar onödigt övertydligt. Det är minst en epilog för mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

First Reformed

Ernst Tollers tro sviktar. Han är pastor i en mycket liten kyrka norr om New York som har historisk betydelse men däremot saknar församlingsmedlemmar. Den drar i alla fall till sig enstaka turister, och ett 250-årsjubileum är på gång. Tollers hälsa sviktar också, men han dämpar känslorna av förfall med spriten. Efter en gudstjänst kommer en kvinna fram till honom och vill att han ska tala med hennes make. Hon är orolig att han ska göra något riktigt dumt och farligt. Det leder Toller in på ett spår där även hans hopp börjar svikta. Vad är det vi gör med vår planet egentligen?

First Reformed av Paul Schrader är en obehaglig film på ett krypande sätt. Anslaget är helt enkelt mycket pessimistiskt. Fotot är finfint med oftast stillastående kamera och miljöer som liksom saknar detaljer och därför känns lite klaustrofobiska. Samma effekt har valet av bildformat med lite högre bildruta. Filmen är också behagligt tyst. Ytterst få scener med musik utan istället knarrande golv och tickande klockor. Filmens historia går framåt i makligt tempo. Lite bakgrundsinformation om rollpersonerna portioneras ut emellanåt, och Tollers utveckling från nedstämdhet till bitterhet är stadig. Den obehagliga stämningen sitter i långt efter filmens slut, men vissa saker i filmen irriterade mig. Framför allt vet jag inte om jag någonsin har upplevt ett tydligare Tjechovs gevär än här. Nästan varje ovidkommande detalj verkar ju vara vidkommande när allt kommer omkring.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det regnar alltid i Provence

En del filmer jag ser känns liksom lite poänglösa. Agnès Jaouis har regisserat Det regnar alltid i Provence som är just en sådan. I filmen spelar hon även huvudrollen som en författare med feministiskt perspektiv som börjat glida in mot en politisk karriär. Hon reser till uppväxthemmet i Provence där hennes syster bor med familj, samt även familjens trotjänare till hushållerska. Hushållerskans son jobbar ihop med en dokumentärfilmare på en intervjufilm med feministen, och det är det som knyter ihop den här berättelsen. Det blir liksom inte mer än så.

Det börjar både trögt och vagt, för att fortsätta subtilt, eller kanske ofokuserat. Filmarna är irriterande klantiga, relationerna mellan huvudkvintetten skaver, blandade klyschor finns i biroller, det pratas på och det hela leder ingenstans. Filmhantverket är utmärkt och ett urval av Frankrikes bästa skådisar är med, men trots det lyfter filmen inte. Ambitionen må vara ett försök till en reflekterande ögonblicksbild av olika motsättningar (behovet av feminism, förtroende till politiker, invandrade i andra generationen, favorisering av barn, frånskild med framgångsrikare rival, etc), men filmen gav mig ingenting.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ödesmark

Den mycket lilla (fiktiva) byn Ödesmark ligger en bit utanför Arvidsjaur. Det är en trakt med få människor men som samtidigt tycks vara rik på förlorade möjligheter. Gamla oförrätter hänger kvar i decennier och de flesta hyser en längtan bort, inte minst de som aldrig kom iväg. Lyckan finns någon annan stans. Kanske.

Liv bor i sitt slitna barndomshem i Ödesmark. Hon är en av dem som aldrig kom iväg, mycket beroende på att hennes pappa Vidar hela hennes liv har hållit stenhård koll på henne. Hon har också en son i övre tonåren, som nog kan kallas faderslös i och med att ingen verkar veta vem fadern är, och han börjar nu också växa ur huset. Vidar är illa sedd i trakten då han verkar ha lurat så gott som alla på pengar vid något tillfälle, så det går rykten om att han har en enorm förmögenhet i sitt kassaskåp trots att huset och bilen är så illa hållna. Liam är en före detta kriminell som också bor i trakten, i ett rum ovanpå mammans garage. Han försöker rycka upp sitt liv, inte minst för att få behålla sin femåriga dotter som är hans hela värld, men hans mera brottsaktiva bror försöker dra honom tillbaka till de gamla vanorna och nu har han fått upp vittringen på Vidars gömda pengar. Det är inledningen till en tragisk händelsekedja.

På omslaget till Stina Jacksons Ödesmark står det “Spänningsroman”, men det epitetet tycker jag inte stämmer. Det är en roman om hur starka banden mellan människor kan vara oavsett hur destruktiva de kan vara. Det är en roman om hur svårt det är att bryta upp mot sina gamla beteendemönster trots att man vet att man egentligen borde. Det är en roman som detaljerat beskriver det inre livet och drivkrafterna hos ganska trasiga människor. Att den samtidigt råkar vara spännande får man snarast se som en bonus.

Det här är Stina Jacksons andra bok. Debutromanen Silvervägen var en ganska typisk deckare, fast med ett lite annorlunda anslag med en väl förmedlad stämning av psykiskt obehag. I Ödesmark har hon tagit stämningen vidare, och har samtidigt skalat bort deckarklyschor. Resultatet är en i mitt tycke mycket bra bok för oss alla som uppskattar välskriven dålig stämning.