Author: Juldans

När någon bok i en bokserie blir till film är det inte särskilt ovanligt att fler böcker i samma bokserie också blir till film. Journal 64 är den fjärde boken i Jussi Adler-Olsens serie om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, och därmed också fjärde filmen i serien. Den här gången har Christoffer Boe regisserat.

Trots att det nu är nästan tre år sedan jag såg den tredje filmen (Flaskpost från P) var det inte så svårt att komma ihåg de olika personerna i polisen och hur de, hjälpligt, fungerar ihop under utredningsarbetet. De grovt huggna personligheterna hjälper till rätt mad det. Å andra sidan tar det ett litet tag i filmen att komma fram till vad de olika historierna som berättas har med varandra att göra. Det är en mörk del ur den danska 1900-talshistorien som kommer fram, tillsammans med kopplingar till dagens samhälle. Polisarbetet börjar när en vägg rivs och ett rum som varit igenmurat länge därmed öppnas upp och ett makabert arrangemang hittas, med tre mumifierade kroppar kring ett middagsbord dukat med balsamerade könsdelar.

Filmen håller spänningen uppe under lång tid, men lider lite av ett par för många kniven-på-strupen-nära-ögat-situationer för min smak. Det räcker för mig att hålla det lite lugnare, det blir ju spännande ändå. Den här filmen hade dessutom ovanligt mycket blod och lösa kroppsdelar att visa upp för att vara en deckare som i grunden är av pusselkaraktär. Historien är hyfsat rimlig, premissen är vettig och spänningen håller i sig. Det är så en filmdeckare ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Frankrike är världsbäst på att göra franska filmer. Safy Nebbous Inte den du tror är precis en sådan film som känns som om den bara skulle kunna ha gjorts i just Frankrike.

Filmen inleds med ett samtal mellan den femtioåriga frånskilda litteraturprofessorn Claire och hennes terapeut där Claire försöker förklara varför hon har gjort som hon har gjort, och inte minst vad det är som egentligen har hänt. Det hela började med en passionerad affär mellan henne och den mycket yngre Ludo, där han helt sonika bröt kontakten en dag. I brist på andra idéer skapar då Claire ett alter ego på Facebook, Clara 24 år, för att återknyta kontakten. Det leder dock till en virtuell romans med Udos lägenhetskamrat Alex, vilket i sin tur leder till känslomässiga snårigheter åt alla håll där olika skenhistorier går in i varandra medan hon försöker hålla romansen med Alex vid liv. Den får ju henne att känna passion, och att känna sig åtrådd igen. Vad skulle egentligen kunna gå fel?

Filmen blandar intellektuell pratighet med lite snaskiga sensuella bilder. Moralen är tvetydig, och historien inte så självklar då den ju återberättas av en kvinna som har analys av litterära konstruktioner som sitt yrke. Som sagt, mycket fransk. För den som vill övertolka finns det bildmässigt många glasväggar i filmen, och inte minst stup att balansera längs med. Det blir riktigt dramatiskt och nervpirrande till slut, efter en lite trevande startsträcka. En sevärd film, och då framför all för att Juliette Binoche i huvudrollen lyckas förmedla alla de olika känslor som skvalpar omkring inombords när hon blir sin egen kärleksrival.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Så här till påsk är det vanligt med filmer som man vet hur de slutar. Jag tänker förstås på skildringar av Jesus och hans sista tid på jorden. Maria Magdalena, med regi av Garth Davis, sticker ut i den gruppen då den skildrar allting på det sätt som Maria från Magdala kan tänkas ha upplevt det.

Maria är en stillsam, men hårt arbetande, kvinna som bor vid stranden av Gennesaretsjön. Hon har en gåva i det att hon är skicklig på att sprida lugn till andra kvinnor i nöd, men hon är inte gift och det är det som spelar störst roll för (männen i) familjen. Hon måste ju gifta sig för att inte sprida vanära i familjen, men då hon inte vill göra det antas hon vara besatt av en demon. Familjen tillkallar helaren som vandrar omkring i trakten och talar om guds rike. Hon fastnar för hans idéer och bestämmer sig för att bryta upp med sin familj för att följa honom. Det gör hon ända till slutet, och bortom det.

Liksom många andra filmer som tar avstamp i bibeln känns Maria Magdalena ganska försiktig i sitt anslag, annars skulle ju filmens finansiärer skrämmas bort. Det får man ha lite överseende med. Dessutom bör man nog känna till innehållet i evangelierna för att förstå vissa avsnitt av filmen, då den så att säga inte är en helt fristående berättelse. Filmen innehåller tyvärr också en hel del varianter av bruten engelska som i alla fall i mina öron lät krystad. Bortsett från detta är filmen bra, om än något långsamt berättad. Den ger ett djup åt bibliska personer som annars brukar skildras nästan robotartade, som om de bara finns med för att fylla den funktion som de har i texten. Här får man en känsla för vad som drev inte bara Maria utan även Petrus och Judas till de val som de gjorde. Och så finns ju förstås tillfredsställelsen att veta hur det går – den lilla känslan av att själv vara en profet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det har hänt mig ett par gånger att ett flyg jag ska med blir inställt, och jag får lov att försöka lösa resan, eller hitta boende, på egen hand. I Hany Abu-Assads film The Mountain Between Us är det just den situationen som drar igång handlingen. Där är det neurokirurgen Ben och fotografen Alex som blir strandsatta på en flygplats i Idaho när planet till Denver ställs in. De känner inte varandra sedan tidigare, men båda har starka skäl att försöka komma i vidare i och med att Ben är på väg till en kritisk operation och Alex till sitt eget bröllop. De hyr därför ett litet privatplan med pilot för att på ett elegant och smidigt sätt komma vidare, men flygturen går åt skogen och planet kraschlandar på en bergstopp långt ute i den vintriga amerikanska vildmarken. Deras resa förvandlas då till en kamp för att överleva, och att komma tillbaka till civilisationen.

Filmens historia är rätt blek. Dels känns den långsökt, men framför allt händer det egentligen ingenting i historien som man inte förväntat sig efter det att grundhistorien etablerat sig efter sådär en kvart. Det gör att strapatserna som Ben och Alex utsätts för, eller hur deras relation utvecklas, egentligen inte blir så spännande att följa. Det balanseras upp av att det är utmärkta skådespelare i huvudrollerna som gör ett gott arbete för att få liv i rollpersonerna, och så förstås de vintriga bergiga miljöerna som är njutbara att se på, men som man vet är hemska att ta sig fram i utan ordentlig utrustning. Det är helt enkelt välgjort, men vad hjälper det när själva historien är så klen. Den verkar vilja förmedla så mycket mera än vad den klarar av att leverera.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.