Author: Juldans

En runda till

Efter ett långt CoViD-uppehåll, plus gårdagens extraföreställning, har nu Kiruna Filmstudio igång ordentligt. Som en utmärkt start på säsongen bjöds Thomas Vinterbergs En runda till. Det är ju en av de mera omtalade filmerna som kommit under uppehållet, och den har ju till och med vunnit Oscar.

Filmen handlar om alkohol, vilket märks direkt i filmens studentsvirande inledning. Fyra medelålders gymnasielärare har ganska tröga liv, där deras studenter är vare sig intresserade eller engagerade, och deras hemmaliv är ganska tomma. Under en födelsedagsmiddag börjar de diskutera den norske psykiatrikern Finn Skårderuds idé om att människan är född med 0,5 ‰ alkohol för lite i blodet – att det krävs en viss alkoholmängd i kroppen för att människan ska nå sin fulla potential. De börjar experimentera med sprit under arbetstiden, och ganska snabbt ökar dynamiken i deras lektioner och eleverna är med på noterna. Men i och med att de ändå är seriösa lärare så sker experimentet under kontrollerade former, och därmed måste de också undersöka vad som händer vid olika promillenivåer. Det fungerar förstås inte för alla att ständigt vara småfulla på jobbet, och när går lusten att känna sig bekväm över till längtan efter ett rus?

Filmen visar tydligt att det går att göra något riktigt bra utifrån enkla premisser, och det har Vinterberg även demonstrerat i flera av sina tidigare filmer. Dessutom hålls man borta ifrån uppmaningar om hur man ska leva sitt liv. Filmen tar verkligen ingen ställning för eller emot berusningen som koncept utan visar upp ett brett spektrum av känslor och följder. Alla de fyra lärarhuvudpersonerna spelas mycket trovärdigt i sina känslosvängningar, men deras omgivning, kollegor, och familjer är lite väl vagt tecknade. Det kan förstås vara en spegling av att de fyra medelålders männen egentligen bara är intresserade av sig själva och sin resa i promillen.

Men, jovisst är En runda till en film väl värd att prata om och att ge fina filmpris till. Och det är en film som känns ohyggligt dansk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gagarine

Det var tio månader sedan jag senast såg en film i en riktig salong, men nu är det äntligen åter möjligt. Folkets Bio kontaktade Institutet för Rymdfysik för att de ville se till att visa filmen Gagarine i Kiruna under dess svenska premiärvecka, och med hjälp av Kiruna Filmstudio blev det möjligt. Ett sextiotal glada biobesökare verkade vara lika sugna som jag på lite ordentlig bioupplevelse igen efter ett långt pandemi-uppehåll. Jippi.

Att filmen Gagarine, av Fanny Liatard och Jérémy Trouilh, skulle passa just i Kiruna blir ganska uppenbart när man ser att filmens handling utspelar sig i Cité Gagarine. Det var ett enormt huskomplex i utkanterna av Paris som under tidigt sextiotal byggdes av det kommunistiska partiet för att hålla arbetare med bostäder i tidstypisk rationell arkitektur. Namnet kommer förstås från den sovjetiske kosmonauten. Med tiden började husen slitas ner och fyllas av fattiga immigranter. De uttjänta, asbestdammande, husen började rivas under 2019. Således, om man kombinerar rymd med storskalig rivning av hem, så går tankarna till Kiruna.

I filmen får vi följa tonåringen Youri som bor i en av lägenheterna. Han är övergiven av sin mor och lägger sin tid på att fixa och dona med huset så att det fungerar, och på att drömma om att resa i rymden. När det står klart att husen kommer att rivas sätter han igång med att protestera på sitt eget sätt. Cité Gagarine är ju allt han har.

Det finns något sorgligt med femtio år gammal framtidstro som vittrat sönder, och stora delar av filmen består av vackra bilder av förfall. Och man får inte glömma att ett bostadskomplex inte bara är byggnaderna utan också människorna som bor däri. Så stämningen och bilderna är det jag bär med mig från filmen. Dess handling, däremot, kändes inte särskilt engagerande. Då hjälper det inte att flera av skådespelarna gör goda insatser, det blir ändå lite småtråkigt. Och småtråkighet passar inte bra ihop med vemod.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Pappersväggar

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Skräckhistorier passar mycket bra i novellformat eftersom de ofta bygger på att utforska en ensam tydlig idé. Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist är en novellsamling som tydligt visar på det. Han förankrar sina historier i svensk samtida vardag, men lägger förstås på det lilla fröet av skräck. Det där “Hur skulle det vara om…”.

Den kanske mest kända novellen i samlingen, och i mitt tycke den bästa, är Gräns som ju omarbetades till den prisade filmen Gräns för ett par år sedan. Den handlar om Tina som jobbar vid tullen i Kapellskär och har en fantastisk förmåga att sniffa sig till vilka människor som har något att dölja. Hon har däremot aldrig känt att hon passar in och har ett inte särskilt stimulerande hemmaliv, i stark kontrast till sina yrkesmässiga framgångar. En dag går dock en man förbi vars lukt inte passar in, och det gör henne förbryllad. Jag tycker att novellen är bättre än filmen, dels för att Tinas bakgrund fångas bättre och dels för att bihandlingen med otäcka smugglare och polisarbete som kändes lite krystad inte alls är med i novellen.

En annan novell värd att nämna är Sluthanteringen, som fungerar som en epilog till romanen Hanteringen av odöda, där premissen är att en större mängd avlidna människor vaknat till liv för ett par år sedan men att situation nu är under någon slags kontroll och har sopats lite grand under mattan. Den är något av en actionhistoria som är spännande och fullt begriplig (tror jag…) trots att jag inte läst huvudromanen.

Ajvide Lindqvist är en skicklig författare som hanterar språket väl och kan balansera tempot i historieberättandet. I vissa av novellerna är dock själva idén, det som så att säga utgör skälet till att berätta historien, inte så intressant. Det gör att att berättelserna då går på tomgång. Det händer också att själva idén ska fungera som överraskande knorr på slutet av ett par av novellerna, och det berättargreppet är jag inte alls förtjust i. Det är ju bara billigt effektsökeri. När å andra sidan historien, som i Gräns, flyter på framåt av egen kraft och bygger vidare runt grundidén så blir det riktigt bra. Så är det i ett par av novellerna.

Kung i stan

One day in 1989 or 1990 my friend Ulf said that he had written a song that he wanted to enter into some kind of competition for young music talents, and that he needed some help to record it. Thus, he, Christian and myself went to a church in central Gävle, borrowed some instruments and a tape recorder, and took the first steps of our careers. We did not receive any kind of response to our effort, but we were happy anyway. Recently I found the tape that I thought was lost forever, and now, maybe, the world is finally ready for our sound…

Ulf Lindström : Vocals, drums
Anders Tjulin: Keyboard
Christian Johnson: Bass

Shuggie Bain

Shuggie Bain by Douglas Stuart

Glasgow in the 80s seems to have been a bleak place as an industrial town with the industries newly gone but the industry workers still there. In addition it was also a violent place, with strong tension between catholics and protestants. That is the setting Douglas Stuart’s price-winning novel Shuggie Bain.

The titular character, Shuggie, is the youngest son of Agnes Bain, and the focus of the book is on her although the story is about Shuggie. Agnes was a stunning beauty, who left her first husband because he was boring, although kind, and she took their two children with her. Her second husband, and the father of Shuggie, Big Shug, had a more magnetic personality, but was also mostly absent at work as a cab driver. The family moves to a very rough area in the outskirts of Glasgow, and then Big Shug promptly leaves to live with another woman. Agnes was always a heavy drinker, but this turns her into a full alcoholist. The book tells the story of Agnes’ downward spiral into alcoholism and poverty and her children’s ways of dealing with it while growing up into a rather hostile world.

The book is really good, and from all the details in the story it is clear that a lot of it comes from the experiences of the author. It is also very moving, with Shuggie’s deep love of his mother and his fight to keep her afloat, and alive. The book is well-written with a clear language, but there were a few expressions and concepts that I had to look up mostly due to the, for me as a reader, unusual setting. So the book deserves all the good reviews it has received, including this one.

Bayonetta

Jag har förstått att jag kan verka en smula pretentiös i mina val av spel att spela. Som en motvikt till detta har jag nu spelat mig igenom Bayonetta, som sedan länge väntat på mig på min Playstation 3 (det är mer än tio år gammalt). Det är ju ett spel som aktivt motarbetar eftertanke, utan vänder sig helt åt det överdrivna actionhållet istället.

Bayonetta är en dunkelhäxa (umbra witch) som efter att ha legat i dvala i 500 år har vissa ganska allvarliga problem med att minnas sitt förflutna. Som dunkelhäxa var hon tillsammans med de dagerkloka (lumen sages) dåförtiden en viktig del av balansen mellan ljus och mörker i världen. Hon bär det ena världsögat i ett band runt halsen, och för att förstå varför beger hon sig till den gamla europeiska staden Vigrid där hon möter änglar och demoner, och inte minst sitt öde. Historien tar många turer och svänger fram och tillbaka, med överraskande vändningar mest hela tiden, men det spelar ändå ingen roll i det stora hela. Det ingår nämligen inga egentliga val i spelet utan man springer mest mellan filmiska sekvenser med medvetet smålöjlig dialog och olika nivåer av slagsmål. Det är i slagsmålen som spelet excellerar.

I inledningen av spelet är Bayonetta beväpnad med fyra pistoler, en för varje lem, och måste slåss mot svärmar av änglar på en övergiven kyrkogård i hällande skymningsregn till tonerna av en muntert uppiffad version av Fly me to the moon. Ganska snart märker man att hennes långa mörka hår dels fungerar som tajt kroppsstrumpa och dels kan användas för komplicerade magibaserade stridsmanövrar, och där sätts tonen an. Spelet är helt enkelt inte klokt, och när man inte tror att det kan gå ett steg värre så gör det det ändå, fram tills man uppenbarligen nått en överkosmisk nivå men då är spelet nästan slut. Det är med viss tillfredsställelse man får slåss i en kyrka i fritt fall eller ridande på en missil, och min favorit var att få köra motorcykel uppför en rymdraket i full fart. Efter hand så kan man låsa upp lite olika vapen för att få lite variation. Personligen uppskattade jag att kombinera skridskor på fötterna med svärd i nävarna när jag mötte de största första cirkelns änglar, med namn som Avhållsamhetens Kardinaldygd (Cardinal Virtue of Temperance).

För att ett spel av den här typen ska kunna fungera krävs det att det känns smidigt att styra, och i Bayonetta har de verkligen fått till det. Allt känns rätt med kontrollerna och det enda som ställer till det är min egen inkompetens, för jag är inte särskilt bra på det här med att reagera snabbt och rätt. Tyvärr är musiken rätt hemsk spelet igenom, ända fram till en god bit in i eftertexterna, vilket är irriterande i längden. Irriterande är också att grafiken känns onödigt mörk och murrig, och dessutom lite ryckig, men det har jag förstått har att göra med överföringen av spelet till Playstation 3. Sådant sänker spelupplevelsen, men påverkar inte spelglädjen i sig. Det är kul att spela Bayonetta.

Anmärkning: Jag kunde inte ta någon egen skärmbild från spelet på min Playstation 3, så jag har istället använt en bild jag hittat på utvecklarens webbplats för att illustrera texten.