April 2020 – The Rite of the Christmas Dance

Den stora utställningen

År 1923 hölls den stora jubileumsutställningen i Göteborg för att något år försenat fira stadens 300-årsjubileum. Göteborg kunde därmed äntligen ta sig en plats på stora kartan. Alla var där! Det är alltså en utmärkt bakgrundsmiljö för en roman, vilket Marie Hermanson tagit fasta på med sin Den stora utställningen.

I boken finns ett antal olika huvudpersoner med olika grad av anknytning till utställningen: Otto sitter 79 år senare och minns sin tid som ansvarig för åsnan Bella som besökarbarnen fick rida runt utställningen på, Ellen har fått sommarjobb som journalist vid utställningens dagliga programblad, Nils börjar komma upp i graderna som utredande polis, och så inte minst Albert som av olika skäl måste hålla sitt nobelpristal under utställningen. Albert Einstein alltså. När Ellen av en ren händelse råkar få reda på att det finns någon slags plan hos dunkla grupper att döda Einstein i samband med detta ser hon till att sprida det hon hört till polisen, och en jakt på elakingar tar sin början.

Den stora utställningen känns lite märklig att läsa. Dels verkar det ligga mycket möda och efterforskningar bakom detaljer kring själva utställningen och valda delar av det dåtida samhällsklimatet, men samtidigt känns själva intrigen ganska tunn och personporträtten rätt skissartade. Det är helt klart att Hermanson har haft roligt när hon skrev boken, men jag känner att hon borde ha kunnat få ihop något mer av råmaterialet. Det var ju en spännande tid med både industriell positiv framåtanda och oroande politisk utveckling, men att den ska fungera som bakgrund till en historia som andas ungdomsdeckarpastisch känns lite tråkigt. Jag tycker också rätt illa om greppet att i en berättelse som utspelas runt verkliga händelser låta den stora boven vara en person som också funnits i verkligheten, men som inte utfört elakheterna som beskrivs i boken. Hur obehaglig personen än var i verkligheten så ska man inte lasta denne för saker som inte gjorts. Boken är i alla fall lagom spännande och rätt underhållande att läsa, så Den stora utställningen är trots allt en trivsam bekantskap i lässoffan.

Journal 64

När någon bok i en bokserie blir till film är det inte särskilt ovanligt att fler böcker i samma bokserie också blir till film. Journal 64 är den fjärde boken i Jussi Adler-Olsens serie om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, och därmed också fjärde filmen i serien. Den här gången har Christoffer Boe regisserat.

Trots att det nu är nästan tre år sedan jag såg den tredje filmen (Flaskpost från P) var det inte så svårt att komma ihåg de olika personerna i polisen och hur de, hjälpligt, fungerar ihop under utredningsarbetet. De grovt huggna personligheterna hjälper till rätt mad det. Å andra sidan tar det ett litet tag i filmen att komma fram till vad de olika historierna som berättas har med varandra att göra. Det är en mörk del ur den danska 1900-talshistorien som kommer fram, tillsammans med kopplingar till dagens samhälle. Polisarbetet börjar när en vägg rivs och ett rum som varit igenmurat länge därmed öppnas upp och ett makabert arrangemang hittas, med tre mumifierade kroppar kring ett middagsbord dukat med balsamerade könsdelar.

Filmen håller spänningen uppe under lång tid, men lider lite av ett par för många kniven-på-strupen-nära-ögat-situationer för min smak. Det räcker för mig att hålla det lite lugnare, det blir ju spännande ändå. Den här filmen hade dessutom ovanligt mycket blod och lösa kroppsdelar att visa upp för att vara en deckare som i grunden är av pusselkaraktär. Historien är hyfsat rimlig, premissen är vettig och spänningen håller i sig. Det är så en filmdeckare ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Inte den du tror

Frankrike är världsbäst på att göra franska filmer. Safy Nebbous Inte den du tror är precis en sådan film som känns som om den bara skulle kunna ha gjorts i just Frankrike.

Filmen inleds med ett samtal mellan den femtioåriga frånskilda litteraturprofessorn Claire och hennes terapeut där Claire försöker förklara varför hon har gjort som hon har gjort, och inte minst vad det är som egentligen har hänt. Det hela började med en passionerad affär mellan henne och den mycket yngre Ludo, där han helt sonika bröt kontakten en dag. I brist på andra idéer skapar då Claire ett alter ego på Facebook, Clara 24 år, för att återknyta kontakten. Det leder dock till en virtuell romans med Udos lägenhetskamrat Alex, vilket i sin tur leder till känslomässiga snårigheter åt alla håll där olika skenhistorier går in i varandra medan hon försöker hålla romansen med Alex vid liv. Den får ju henne att känna passion, och att känna sig åtrådd igen. Vad skulle egentligen kunna gå fel?

Filmen blandar intellektuell pratighet med lite snaskiga sensuella bilder. Moralen är tvetydig, och historien inte så självklar då den ju återberättas av en kvinna som har analys av litterära konstruktioner som sitt yrke. Som sagt, mycket fransk. För den som vill övertolka finns det bildmässigt många glasväggar i filmen, och inte minst stup att balansera längs med. Det blir riktigt dramatiskt och nervpirrande till slut, efter en lite trevande startsträcka. En sevärd film, och då framför all för att Juliette Binoche i huvudrollen lyckas förmedla alla de olika känslor som skvalpar omkring inombords när hon blir sin egen kärleksrival.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Hjärtat stannar sist

När jag läser vissa böcker irriteras jag över att så stora mängder text i dem går åt till att förklara hur saker och ting hänger ihop. Så mycket går åt till att bygga upp en bild av hur världen i boken fungerar, med kartor och släktbeskrivningar, att bokens handling hamnar i andra rummet. Ett exempel på raka motsatsen är Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood.

Ekonomin i Amerikas förenta stater har fullständigt gått åt skogen, så att de knappast kan kallas förenta längre. I stora delar av dem finns inga jobb alls att hitta, och många stater står i stort sett folktomma med igenbommade bostäder och stängda affärer. Där befinner sig det unga gifta paret Stan och Charmaine. Deras jobb var inte av det slag att de kan göra någon nytta i kristiden, så de har sålt av allt i sitt hem och sover i sin bil medan de knappt hankar sig fram och lever på det stadigt krympande hoppet. Därför nappar de på ett märkligt erbjudande som ska ge dem både arbete och bostad: Positronprojektet. Det är ett privatkontrollerat initiativ som byggts kring ett gammalt delstatsfängelse som bytt namn till Positron, och den nybyggda instängslade staden Internharmoni som ligger där intill. Varannan månad ska de då vara i Positron och utföra monotona arbetsuppgifter, och varannan månad är de i den trygga idylliska Internharmoni där de kan fika, påta i trädgården och arbeta med mer vardagliga småsaker. För att få ta del av den här tryggheten krävs bara att man skriver på ett livstidskontrakt, och man får inte lämna området. Självklart visar det sig att det är något som skaver i idyllen, och otrohet och svartsjuka är bara början på en nedåtgående spiral för bokens huvudpersoner.

Hjärtat stannar sist är en riktigt dystopisk skildring av någon slags nära framtid då den nyliberala kapitalismen i stort sett fått fritt spelrum, men den är skriven med så pass mycket svart humor att den ligger närmare satir i uttrycket. Det finns ett bra driv i berättandet, och trots att jag egentligen inte gillar någon av de båda huvudpersonerna vill jag veta hur det går för dem. För det är sällan jag läst någon bok där handlingen tar så många oväntade vägar som i den här. Det gick verkligen inte att lista ut vad som skulle hända i förväg, och här kommer jag tillbaka till min lilla utläggning i början. Genom att själva spelreglerna i den här nära framtiden, vad som är möjligt att göra rent tekniskt, socialt och medicinskt, inte beskrivits i förväg så kan verkligen allt hända. Det gillar jag, även om det också gör att boken blir väldigt spretig och ojämn.

Maria Magdalena

Så här till påsk är det vanligt med filmer som man vet hur de slutar. Jag tänker förstås på skildringar av Jesus och hans sista tid på jorden. Maria Magdalena, med regi av Garth Davis, sticker ut i den gruppen då den skildrar allting på det sätt som Maria från Magdala kan tänkas ha upplevt det.

Maria är en stillsam, men hårt arbetande, kvinna som bor vid stranden av Gennesaretsjön. Hon har en gåva i det att hon är skicklig på att sprida lugn till andra kvinnor i nöd, men hon är inte gift och det är det som spelar störst roll för (männen i) familjen. Hon måste ju gifta sig för att inte sprida vanära i familjen, men då hon inte vill göra det antas hon vara besatt av en demon. Familjen tillkallar helaren som vandrar omkring i trakten och talar om guds rike. Hon fastnar för hans idéer och bestämmer sig för att bryta upp med sin familj för att följa honom. Det gör hon ända till slutet, och bortom det.

Liksom många andra filmer som tar avstamp i bibeln känns Maria Magdalena ganska försiktig i sitt anslag, annars skulle ju filmens finansiärer skrämmas bort. Det får man ha lite överseende med. Dessutom bör man nog känna till innehållet i evangelierna för att förstå vissa avsnitt av filmen, då den så att säga inte är en helt fristående berättelse. Filmen innehåller tyvärr också en hel del varianter av bruten engelska som i alla fall i mina öron lät krystad. Bortsett från detta är filmen bra, om än något långsamt berättad. Den ger ett djup åt bibliska personer som annars brukar skildras nästan robotartade, som om de bara finns med för att fylla den funktion som de har i texten. Här får man en känsla för vad som drev inte bara Maria utan även Petrus och Judas till de val som de gjorde. Och så finns ju förstås tillfredsställelsen att veta hur det går – den lilla känslan av att själv vara en profet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kingdom Rush

Som general har du av kungen kallats till den lilla staden Southport vars omgivningar lider av stråtrövare och andra bovar. Under striderna visar det sig att de stökiga elementen var förvånansvärt organiserade svartfolk, så du måste se till att hela landsänden kan förstärka sitt försvar mot dessa. Situationen håller tyvärr helt på att gå åt skogen, så alla krafter måste gå till att skydda landets huvudstad, Linirea. När landet till sist ligger säkert och befolkningen kan sova tryggt kan du sedan äntligen bege dig till bergen för att finna roten till otyget. Det måste ju finnas en sådan, och den roten skall med kraft och list till slut ryckas bort.

Ja, det finns en berättelse i Kingdom Rush, men det tror jag knappast någon spelare egentligen bryr sig om. Spelet är ett rakt och typiskt tornförsvarsspel, där man strategiskt ska placera ut befästningar av olika slag för att stoppa inkommande vågor av fientliga element, så bakgrundshistorien är bara ett sätt att variera miljöerna och motståndarna en smula. Spelet är alltså väldigt genre-typiskt, men det är en genre som jag oftast har ganska svårt för. Jag är helt enkelt rätt kass på att sätta upp ett fungerande försvar. Därför är det måhända lite förvånande att jag gillar spelet. Det känns nämligen till stora delar helt rätt. Man får en mjukstart där man med några enkla instruktioner får lära sig grunderna, och sedan ökar svårighetsgraden ganska snabbt. Det jag tyckte om är att komplexiteten inte ökade i samma takt som svårigheten, så det är i grunden ett ganska begränsat antal val av befästningar man kan göra, men ändå med tillräckligt många variationsmöjligheter för att det ska gå att experimentera sig fram till effektiva försvar. Kingdom Rush är alltså trevligt, ser bra ut, låter bra, och känns genomarbetat. Ett utmärkt spel för att slå ihjäl lite tid, och en hel del otyg.