Month: November 2019

Det egna landet av Markku Pölönen tar sin början precis när det finska fortsättningskriget är på väg att ta slut. Vi får se en grupp finländska soldater råka ut för ett bakhåll och bara en soldat, Veikko, och en häst, Liina, överlever. Den karelske flottaren Veikko kommer i kontakt med hästens ägare, Anni, vars familj, Malmberg, driver en bageriindustri. Tycke uppstår mellan dem, trots hårt motstånd från Annis föräldrar, de gifter sig och flyttar ut i obygden där de tillsammans bygger sig ett hem från ingenting. Medgångar och motgångar följer, samtidigt som den finska nationen återhämtar sig efter alla krig.

Det händer förvånansvärt lite i filmen trots att handlingen har så mycket innehåll. Det finns så många skeenden i manuset att filmen inte får någon chans att blomma ut. Det blir liksom inte något drama av det hela utan snarare som om man har komprimerat en längre TV-serie till en långfilm. Som vanligt irriterar jag mig på rollfigurer som Anni som väljer att leva ett hårt liv men ändå alltid har möjligheten att vända hem till det bekväma livet vid bageriet, vilket hon förstås utnyttjar när det behövs. Å andra sidan är det svårt att värja sig mot den framtidsoptimism som verkar ha funnits i Finland på den tiden, och som så tydligt speglas i filmen. Det är dags att börja om på nytt, och det är bara lite hårt arbete som krävs!

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En fransk författares debutroman Badkaret blir inte någon succé alls, så han följer med sin flickvän, och förläggare, till hennes pappas hus i Bretagne för att komma igång med författeriet igen. De får höra att den lilla stadens bibliotek har ett speciellt rum för refuserade manuskript, och när hon tittar in hittar hon en fantastisk roman där, En kärlekshistorias sista timmar, som är skriven av en nu död pizzabagare vid namn Henri Pick, till hans efterlevandes stora förvåning. Boken ges ut, blir en enorm succé, och alla jublar. Dock fattar den kända TV-programledaren och litteraturkritikern Rouche misstankar, för när skulle pizzabagaren egentligen ha haft tid att skriva romanen, och framför allt när skulle han ha kunnat läst in sig på ämnet? Det är om Rouches efterforskningar Mysteriet Henri Pick, av Rémi Bezançon, handlar.

När filmen efter en lite splittrad inledning, där man inte har någon koll på vem filmen handlar om, samlar ihop sig blir det en småtrevlig och vänlig liten detektivhistoria utan mord, eller ens kriminalitet. Det är en riktigt bra idé att göra film på. Man känner hela tiden en osäkerhet på om boken är en bluff eller inte, och om den är det vem som ligger bakom, och varför. Och ska egentligen historien bakom ett bokverk spela någon roll för hur man uppfattar det? Filmen känns för övrigt väldigt fransk med sitt hyllande av litteratur och läsning, och den känns också lite gammalmodig av precis samma skäl. Det gör inget, för den är som sagt trevlig, med en listig intrig och många små fyndiga detaljer. Det är helt enkelt kul att följa det närmast rättshaveristliknande sökandet som den hyperintellektuelle, men socialt tafflige, Rouche genomför.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Vissa filmer får mycket medial uppmärksamhet. Den svensk-georgiska And Then We Danced, regisserad av Levan Akin, är en sådan. Dels så är den årets svenska bidrag till oscarsgalan, men framför allt har mycket handlat om den stora våg av protester filmen gett upphov till kring premiärvisningen Tbilisi härom veckan. Så varför är de så arga?

Filmen handlar om den unge hårt arbetande dansaren Merab som håller till på det georgiska nationella danskompaniet. En dag dyker en nykomling, Irakli, upp, och blir en svår konkurrent om de bästa dansrollerna. Det oväntade är då att Merab blir plötsligt och rejält förälskad i Irakli, och det går kärvar då rejält med den gravt maskulinitetshyllande miljön och kulturen både på danskompaniet och i Georgien i stort.

Filmen kombinerar alltså två teman som faktiskt är ganska slitna i filmsammanhang: Den ena är att upptäcka sin normbrytande sexualitet i en repressiv omgivning, den andra är att slita ont i en prestigefylld traditionell kulturinstitution. Det som får den här filmen att sticka ut är den ovanliga miljön i Tblisi, som man ytterst sällan får uppleva på film, men som fångas på bilderna på ett poetiskt sätt. Jag hade personligen rätt svårt att förstå vissa av valen huvudpersonen gör, men det beror förstås på att jag inte vet särskilt mycket om den georgiska folksjälen och dess traditioner, eller om dans över huvud taget. Jag tycker filmen känns rätt gjuten ändå, med framför allt dess estetiska genomtänkta stil och huvudrollens uttrycksfulla spel.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Den Nordmakedonska filmen Gud finns, hennes namn är Petrunya av Teona Strugar Mitevska inleds stenhårt. Bland drivsnö på botten av en sliten och tom simbassäng står en ensam kvinna, till tonerna av mycket aggressiv musik. Den slår an känslorna som filmen ger, om än inte dess ton. Kvinnan heter Petrunya, är 32 år och utbildad historiker men har aldrig i sitt liv haft något jobb. Hon bor hos sina föräldrar i ett enkelt hem i den lilla textilindustristaden Štip. Hon går till en jobbintervju som hennes mor har ordnat, men den är synnerligen misslyckad när hon utsätts för både närmanden och grova förolämpningar. På väg hem hamnar hon mitt i en av stadens årliga traditioner då ett träkors kastas i floden och traktens unga män tävlar om att fiska upp det ur vattnet. Vinnaren får uppleva stor lycka under det kommande året. Som ett rent infall kastar sig Petrunya i vattnet och får tag i korset. Men hon är ju kvinna, så uppståndelsen blir förstås enorm.

Filmen inleds starkt med ett par riktigt minnesvärda scener, och framför allt jobbintervjun sitter kvar i minnet. Filmen belyser väl det orimliga i att hålla kvar vid gamla patriarkala traditioner i ett modernt samhälle, jag satt och blev allt argare allt eftersom filmen travade vidare. Men någonstans nära slutet kändes det som att filmens karaktär byttes från att framföra kraftfull feministisk samhällskritik till att rinna ut i romantisk komedi. Det vann filmen inte på, men kanske är det bättre för filmens rollfigurer. Det är bättre att vara glad än att vara arg sägs det ju.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Året är 1967 och spänningen i Israel och dess närmaste omgivningar trappas upp inför det som ska bli sexdagarskriget. Den palestinska Tala nästlar sig in hos den israeliska militärledningen under namnet Rachel, och förför generalen Yehuda samtidigt som hennes käresta Marwan strider någon annanstans. Det är grundhandlingen i den mycket såpiga fiktiva TV-serien Tel Aviv on Fire, som är mycket populär både bland palestinier och israeler. Filmen Tel Aviv on Fire, av Sameh Zoabi, handlar om vissa förvecklingar kring inspelningen av serien. Det är nämligen så att såpan spelas in i palestinska Ramallah, och för att komma dit från Jerusalem varje dag måste man passera en militärkontroll. Filmens huvudperson Salem gör lite av varje runt inspelningarna, mest för att en släkting producerar serien. En dag fastnar han i kontrollen, men när gränsvakten får reda på att Salem är inblandad i produktionen av fruns favoritserie kan han inte hålla sig ifrån att försöka påverka innehållet. Den israeliske generalen måste ju exempelvis vara hjälten och inte skurken i dramat. Det sätter förstås press på Salem att försöka göra alla till lags.

Filmens idé känns riktigt originell, och filmen bjuder bitvis på tämligen skarp satir. Filmen är en trevlig och underhållande bekantskap även om det tar ett tag för den att komma igång så pass att man börjar bry sig om den. Den drar lite åt farshållet med Salems försök att så smidigt han kan försöka balansera allas viljor trots att han egentligen inte har någonting att säga till om, och det romantiska sidospåret känns nästan lite barnsligt. Den ovanliga miljön på ockuperad mark sticker också ut, när det blir så tydligt med den militära ockupationsmaktens ständiga närvaro. Filmen säger rakt ut ett par gånger att allt blir bättre bara man lyssnar på varandra, och det är ju bra. Men den växer inte ut till att vara något mer än bara trevlig och sympatisk. Även kritiken mot ockupationen lutar ju åt det trevliga hållet.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Inledningsorden i Roy Anderssons Om det oändliga är “Det är redan september”, och det verkar liksom vara det som är huvudbudskapet i filmen: Man ska ta vara på tiden man har medan man kan, det har redan blivit lite senare än vad man trodde.

På Roy Anderssons vanliga vis är filmen en följd av scener som inte har så mycket med varandra att göra, utan som mera är som små dioraman ur tillvaron. Kameran är nästan hela tiden statisk, färgerna kraftigt dämpade, och människorna har svårt att låta sina känslor komma till uttryck. Allt har liksom stannat av och förlorat sin lyster.

Jag hade gärna tyckt om filmen, men jag gör det inte riktigt. Infallen och de fria associationerna mellan dess scener känns inte så inspirerade utan snarare lite begagnade. Berättarrösten tycker jag inte heller tillför något annat än ett sätt att släta över vissa skarvar. Det kan vara så att filmen är för lik tidigare alster i Roy Anderssons produktion för att kännas riktigt fräsch, och att jag i dess ensamhet skulle ha upplevt den som bättre. Istället nickade jag till lite då och då och blev överraskad av hur snabbt den tog slut. Det hade blivit lite senare än vad jag trodde…

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.