Month: November 2018

I slutet av mars 1943 skulle ett sprängsabotage genomföras mot flygplatsen i Bardufoss, en bit söder om Tromsø. Ett gäng på tolv norska motståndsmän hade därför tagit sig från Skottland till norska kusten ombord på en fiskebåt lastad med åtta ton sprängmedel. Det gick åt skogen, fiskebåten besköts av tyskarna så illa att motståndsmännen själva sprängde den och kastade sig i vattnet. Alla av dem togs till fånga, eller sköts, utom en: Jan Baalsrud. Det är om honom, en norsk nationalhjälte, och vad som hände efter misslyckandet som filmen Den 12:e mannen, i regi av Harald Zwart, handlar. Den handlar, i och för sig, minst lika mycket om vilka risker den civila befolkningen i trakten tog för att hjälpa honom.

Baalsrud behöver ta sig över gränsen till Sverige för att komma undan med livet i behåll, medan tyskarna behöver stoppa honom för att kväsa lågan av hopp som hans fortsatta frihet tänt i den ockuperade lokalbefolkningens bröst. Mer än så behövs egentligen inte för att beskriva handlingen i filmen, . Den är spännande mest hela tiden, men också riktigt plågsam att se med exempelvis självamputering av kallbrandsdrabbade tår. Filmen har fint foto och bra skådespelare, men den känns tyvärr också ganska Hollywoodaktig klyschig på sina ställen. Tyskarna verkar exempelvis trivas allra bäst i motljus, och de små barnen var alla alltigenom extra oskyldiga. Det är synd att jag ska vara så känslig för just sådant, för annars är ju filmen utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vintern i indianreservatet Wind River Wyoming är hård. En viltvårdare spårar en pumahona med två ungar som rivit tamboskap, men hittar en stelfrusen människa i snön istället. Det är kroppen efter en ung kvinna, barfota, slagen blodig och våldtagen. En ung FBI agent skickas till vildmarken för att utreda vad som hänt tillsammans med den lokala polisen, men då hon kommer direkt från en kurs i Las Vegas och är långt ifrån sina hemtrakter i Florida så är hon varken förberedd på eller utrustad för vintern. Men hon är tuff, och viltvårdaren är hård, så det ska

Filmen Wind River av Taylor Sheridan är fylld av snö, och kyla. Historien som berättas är i sig rätt kortfattad, men den är spännande och rätt ofta ganska otäck. Filmen är också ganska pratig, och innehåller en del utdragna våldsamheter, så den känns faktiskt lite utdragen trots spänningen. Den mynnar förstås ut i den så vanliga amerikanska traditionen att ta lagen i egna händer för att vedergälla ett grovt brott, men den är trots det närmast vemodig i grundtonen. En textruta i slutet av filmen avslöjar filmens poäng: att markera det stora mörkertalet kring försvunna kvinnor i den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, och det är hedervärt men det känns också påklistrat i efterhand. Filmen är ju snarare en ganska traditionell thriller.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Under den stora svälten på Irland 1847 kommer en desertör hem efter att ha tjänat som brittisk soldat ute i samväldet. Han finner ett hemland i svår hungersnöd, under hårdför engelsk ockupation och dessutom har hans mor dött och hans bror blivit hängd. Han ger sig ut för att leta rätt på de ansvariga för eländet, och hämnas de döda. Engelsmännen letar upp en annan härdad krigsveteran för att stoppa den ursinniga hämndturnén.

Filmen Black ’47 av Lance Daly är hård, blodig, våldsam, lerig, och inte så bra som jag hade hoppats. Eftersom historierna kring den stora svälten inte är särskilt omtalade här, i alla fall inte så att jag har hört det, så hade jag gärna haft en lite mer analyserande film. Istället är det en film som inleds närmast som ett parodiskt pekoral och som fortsätter som en klassisk hämnd-western. Det blir rätt platt, men ändå lite uppfriskande när det repetitiva skjutandet blir så långsamt i och med att vapnen är mynningsladdade med löst krut. Trots det hade jag förmodligen uppskattat en ren eländesskildring mera utan att ha en närmast övermänskligt stridskompetent hämndmaskin i farten.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Två sistaårsstudenter, Theo och Kurt, på gymnasiet tar en dag 1956 tåget från hemstaden Stalinstadt, nuvarande Eisenhüttenstadt, i Östtyskland till Berlin för ett litet besök i väst. De smiter in på en bioföreställning och råkar då innan huvudfilmen få se en journalfilm om vad som något tidigare hänt i Budapest. De märker att berättarperspektivet i filmen inte motsvarar vad de själva hört från nyhetskällorna hemmavid på den östra sidan. När de berättar för klasskamraterna vad som hänt leder det hela till en spontan tyst minut i klassrummet som ett slags stöd för ungrarna. Det skulle de inte ha gjort i en statlig institution i ett efterrevolutionärt samhälle som präglas av paranoia inför eventuella kontrarevolutioner. Den lilla naiva protesten leder till utredningar från allt högre ort, och allt kraftfullare åtgärder från de styrande.

Det känns lite oväntat att filmen Den tysta revolutionen av Lars Kraume bygger på en händelse som hänt i verkligheten. Historien känns alltför filmisk för det. Den tar rätt god tid på sig att komma igång och känns till att börja med ganska tillrättalagd och prydlig. Efterhand blir den ändå allt mer obehaglig när den stora kommunistiska maktapparaten kommer igång och börjar jaga syndabockar. Det är inte heller särskilt lång tid efter kriget, så det finns en hel del öppna sår som aldrig läkt. Filmen i sig är ganska konventionell, men den är sevärd och välspelad. Märkligt nog håller sig filmskaparna ifrån att dra paralleller till samtiden, utan håller sig till mera allmängiltiga frågor såsom civilkurage och kollektivets ansvar gentemot individen. Det är faktiskt rätt skönt.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Tina har aldrig passat in och har varit mobbad hela livet, men hon har en ovanlig talang som gör henne till en utmärkt tulltjänstekvinna vid en färjehamn: Hon kan lukta sig till mänskliga känslor, och kan därför avgöra om resenärerna som går av färjan har rent mjöl i påsarna, eller om de smugglar något otillbörligt över gränsen. En dag går en man förbi som inte luktar som någon annan gjort, och han ser också ungefär ut som Tina. Det börjar gå upp för Tina att kanske verkligen är annorlunda än människorna i hennes omgivning, än människor över huvud taget.

Filmen Gräns av Ali Abbasi bygger på en novell av John Ajvide Lindquist, och är ett spännande hopkok av filmgenrer. Den utforskar gränser av allehanda slag, inte bara genrer, utan även moraliska, sexuella, nationella, biologiska, och mytiska sådana. Man skulle också kunna dra till med det gamla, och lite trötta temat, att hitta sig själv. Handlingen går i riktningar som inte är de mest väntade, vilket känns riktigt uppfriskande. Skådespelarna gjorde överlag ett bra jobb, och framför allt huvudrollen (Eva Melander, min gamla klasskamrat, tjo!) markerar sitt utanförskap rent fysiskt på ett imponerande sätt. Så filmen är bra, men framför allt är den minnesvärd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.