Month: March 2017

Bon appétit!

En australiensisk dokumentärfilmare åker till en fransk forskningsbas på en ö utanför Antarktis kust. Där träffar hon basens avgående kokerska Hortense som håller på att ladda upp inför sin avskedsmiddag med bland annat tryffel och ankbröst. Hon ska ha varit personlig kock till den franske presidenten under ett par år och det är klart att man undrar hur en sådan kock hamnat på en sådan undanskymd plats i världen.

Filmen Bon appétit! av Christian Vincent handlar inte så mycket om det, utan om Hortenses plötsliga och oväntade möjlighet att få jobbet att laga mat åt presidenten som blivit sugen på välgjord klassisk fransk husmanskost. Hon får tillgång till ett litet kök i presidentpalatset och en enda medhjälpare, men motarbetas av macho-gubbarna i palatsets centralkök. Man får följa hennes kamp att vinna presidentens mage, trots motståndet från centralköket, revisorerna och presidentens läkarteam.

Filmens huvudtema är dock kärleken till mat och matlagning. Det blir en hel del närmast gastronomipornografiska bilder av deliciösa anrättningar. Ååååh, ibland saknar jag verkligen den delen av den franska kulturen från mitt år i Loiredalen, den där mat och matlagning tas på fullaste, men också njutningslystnaste, allvar. Men tar man bort matbilderna från filmen blir det tyvärr inte så mycket kvar, så filmen kan närmast ses som en ganska poänglös anrättning med en del inbakade delikatesser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vattnet drar

Bokomslag Vattnet drar

Mina känslor för västra Gästrikland är rätt blandade. För sådär femton år sedan spelade jag med bandet på ett bröllop i Torsåker vilket visade sig bli en resa genom skogarna som närmast påminde om Mörkrets hjärta, och en kille jag låg i lumpen med var från Hofors och i det närmaste galen. Å andra sidan kom mormor också från trakten och hon ligger nu begravd i en släktgrav vid Ovansjö kyrka. Ingenstans har jag dock hört något om någon skör överenskommelse mellan bergsmännen och varndrarna – inte förrän jag läst skräckisen Vattnet drar av Madeleine Bäck.

Historien börjar med ett gäng äldre ungdomar som bryter sig in i Ovansjö kyrka för att stjäla en trä-madonna som borde kunna säljas för ganska mycket stålar. En av dem hittar i samma veva en sten i altarets stenläggning som känns väldigt rätt att plocka med sig, vilket därför sker, och någonting ont väcks ur skogen. En flicka hittas mördad på badplatsen i Malmjärn, en länsveterinär har svårt att sova, sprithandeln till underåriga i Hofors skenar, Arbetarbladets reporter försöker nysta i brottsligheten, en flickas väninnas nya pojkvän är både mystisk och obehaglig, och en äldre kvinna bor ensam i skogen tillsammans med en massa katter och har ett uråldrigt uppdrag. Det blir alltså en hel del trådar att följa i berättelsen, och de reds inte heller riktigt ut eftersom det bara är första delen i en trilogi.

Bäck har på ett för mig ovant sätt blandat diskbänksrealism med naturmystik. Skildringen av avfolkningsbygd i allmänhet och känslan av att vara bland dem som blev kvar är riktigt träffande, men hur Hofors beskrivs som fullständigt kontrollerat av undre världen är kanske lite väl saftigt. Det är i alla fall där som den stora skräcken ligger för min del eftersom jag aldrig har varit rädd för mörka skogar och svarta vatten utan snarare trivs i sådana miljöer. Boken är i övrigt en ganska typisk spänningsroman med korta kapitel berättade ur olika vinklar som rappt för handlingen framåt och avrundas dramatiskt. Tyvärr känns det lite för rappt för mig, eftersom jag inte tycker att jag egentligen hinner lära känna någon av personerna i berättelsen så pass att jag känner för dem.

Det finns förvånansvärt få böcker som utspelas i de här trakterna, så det är trevligt att få med lite Gästrike-geografi och en del lokala språkliga uttryck i Vattnet drar (betydelsen av “händig” är det jag mest tänker på). Boken sitter bra stilmässigt, men jag engageras inte tillräckligt av den. Jag vill dock förstås vet mer om vad som egentligen finns där ute i skogen.

Room

Jack fyller fem år. Han bor i ett rum med sin mamma, ett rum som också är hans hela värld. Allt i rummet har en viktig betydelse och roll för Jack så han hälsar stolarna, bordet, lampan, garderoben och takfönstret varje morgon. Mamma är alltid där hos honom. Varje kväll kommer Old Nick in och besöker mamma i sängen för att sedan gå ut och åter låsa dörren efter sig. Jack känner inte till något annat sätt att leva, men nu när han är fem år börjar mamma försöka förklara att hon stängdes in av Old Nick för sju år sedan och att det finns en stor värld där utanför, vilket Jack har svårt att ta till sig. Mamma inser att hon inte har lång tid på sig för att genomföra en flykt från rummet om de båda ska ha någon möjlighet att överleva, och planen hon tänker ut är riktigt hjärtskärande. Men att komma ut är bara ett första steg på vägen att komma tillbaka.

Filmen Room, av Lenny Abrahamson, berättar historien helt och hållet från den femåriga Jacks synvinkel. Man får se hur hans världsbild är uppbyggd, hur den raseras och hur han försöker få något sammanhang i världen som den faktiskt är. Det är inte någon film som fokuserar på ondskan, eftersom den inte ens kan förstås, utan den går rakt på ångesten istället och hur man med fantasier och kärlek till hjälp kan hålla sig flytande. Det är en rak och stark berättelse och de båda huvudskådespelarna gör fantastiska tolkningar av sina roller. Filmen är mycket bra och den lyckas trots att det stundtals kompakta mörkret alltid finns där lyfta fram någon slags känsla av hopp och mänsklighet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

This War of Mine

Krigsspel går det tretton på dussinet av, men det är märkligt nog ovanligt med sådana med fokus på den icke-stridande delen av befolkningen. Det gör att This War of Mine känns som en frisk, men måhända synnerligen bister och deprimerande, fläkt. Det spelet framför allt illustrerar är hur skört livet är.

Inbördeskrig råder i landet Graznavien. I den belägrade staden Pogoren har några överlevande tagit skydd i ett utbombat hus. Spelet går ut på att hålla dem vid liv till eldupphör. Under dagtid gör krypskyttar det så gott som omöjligt att röra sig utomhus, så då får de lov att stanna inomhus och sätta ihop verktyg och utrustning som krävs för att hålla sig vid liv, samt laga mat och plåstra om sig själva. Under nätterna är det å andra sidan möjligt att smyga sig ut för att leta efter de prylar, material, medicin och mat som krävs. Där kan man också träffa på andra utsatta, plundrare, soldater eller banditer, och bedriva byteshandel eller kanske råna och mörda, men då tar samvetet stryk.

Atmosfären och stämningen i spelet griper rejält tag i en. Det är grått, det är kallt, och det känns hopplöst när kylan sätter in, huset plundras och både mat och kaminbränsle är på upphällningen samtidigt som husets invånare ligger skadade och sjuka. Det är ju det som är själva poängen med spelet, men det upplägget gör också att det är rätt svårt att göra något naturligt uppehåll i spelandet. Det kan bli ett problem om man som jag ibland har svårt att hitta längre sammanhängande spelperioder, för det är svårt att komma tillbaka in i den rätta stämningen efter en veckas uppehåll och man känner inte längre lika starkt för de överlevande. Andra skavanker med spelet är att en del omvälvande händelser sker rätt nyckfullt, vilket i och för sig också kan ses som ett sätt att demonstrera krigets totala godtycke, men att det trots det inte känns som det varieras särskilt mycket när man spelar igenom det på nytt, kanske för att krig ändå alltid är krig och att elände alltid är elände.

This War of Mine känns både viktigt och tänkvärt. Det känns bra det finns och att jag har spelat det, men det spelet vill ha sagt uttrycks redan vid en första genomspelning. Det fungerar därmed rent konstnärligt mer som en spelfilm än som ett spel.

Berlin 36

Det finns många underligheter kring damernas höjdhoppstävling under OS i Berlin 1936. Dels var den bästa tyskan, Gretel Bergmann, som judinna hindrad från att ställa upp i tävlingen men var ändå uttagen till laget för att inte den amerikanska truppen skulle boycotta evenemanget, och dels visade sig den ena av de återstående tyska deltagarna vara en man. Det här går det förstås att basera en film på, vilket Kaspar Heidelbach har gjort med sin Berlin 36.

I filmen följer man Bergmann från det att hon i exil tar hem de brittiska mästerskapen, hon är nämligen som judinna förbjuden att träna i Tyskland, tills det är dags för den olympiska grenfinalen. Det politiska spelet är ganska intressant att följa eftersom det ställs krav från USA och IOK att judiska idrottare inte ska få utestängas från tävlingen, men att det tyska idrottsministeriet inte vill riskera att ha någon judisk segrare. Bergmann tas alltså ut till laget och får under protest åka på uppladdningsläger med de andra friidrottarna. Partiet hittar samtidigt en ung oslipad talang vid namn Marie Ketteler, upppfostrad som kvinna men som vid läkarundersökning visat sig vara man, och sätter sitt hopp till att hon ska ta guldet.

Berlin 36 gör sken av att vara en drama-dokumentär – framför allt genom intervjubilderna i slutet av filmen – men den är inte det. Det är i stället bara en berättelse som baseras på verkliga händelser. Det gör att jag känner mig manipulerad och utsatt för historieförfalskning. Det är historien med kvinnan som visade sig vara man som jag opponerar mig emot. I filmen får Bergmann reda på hemligheten, och hon används medvetet av nazisterna närmast som ett hemligt vapen, men det är både osant och orimligt. Tyvärr tar det bort fokus från den viktigare delen av historien, med hur Bergmann motarbetas men ändå håller ut i det längsta. Filmen är ju annars rätt bra att se på, men som sagt så saboteras den av att slutbilderna fick den att verka vara en dokumentär.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En blomma i Afrikas öken

Waris Dirie är flickan som av en slump upptäcktes av en modefotograf och blev en framgångsrik fotomodell. Det är dock inte därför hon främst är känd, utan för att hon var den första som såg till att den vidriga traditionen med kvinnlig könsstympning uppmärksammades. Hon blev nämligen själv utsatt för det när hon var tre år gammal.

Filmen En blomma i Afrikas öken av Sherry Hormann bygger på Diries självbiografiska bok med samma namn. Man får i tillbakablickar följa hennes liv från det att hon som tolvåring flyr från sin nomadfamilj i den Somaliska öknen till Mogadishu när hon precis skulle giftas bort till en fem gånger äldre gubbe och hur hon senare hamnade i London. I London får man följa henne från de första förvirrade stegen utan bostad, genom en modellkarriär, fram tills dess hon håller tal inför FNs generalförsamling.

Filmens huvudämne är tungt och viktigt. Därför tycker jag att det skaver rätt mycket när filmen på många ställen är närmast flamsig. Det gör att poängen nästan ramlar bort. Dramatiska livsögonblick som det borde ha vikts mycket tid åt sopas också undan lite snabbt, nästan som om de bara var smålustiga anekdoter, medan mera berättarmöda ägnas åt förhållandevis ovidkommande smådetaljer. Jag vet inte om det kommer från självbiografin, eftersom jag inte har läst den, eller om det blev så här när det blev film av historien men det stör mig mer än vad jag vill att det ska göra. Ämnet är ju så mycket tyngre än vad filmen är.

Filmen är utmärkt som startpunkt för en diskussion om könsstympning och andra traditioner som är direkt skadliga, men som film är den inte utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.