Month: March 2017

Nina – a story about me and Nina Simone

Idag skulle pappa ha fyllt åttio år. Därför känns det extra bra just idag att ha gått på en föreställning som inspirerats av en av hans favoritartister: Nina Simone. Det känns också bra att det var en lyckad föreställning.

Nina – a story about me and Nina Simone är en enmansföreställning (plus mycket kompetent musikertrio) där Josette Bushell-Mingo berättar historier från Simones liv uppblandade med egna reflektioner och tankar från sitt eget liv. Det blir en hel del funderingar om det egentligen har hänt något med de svartas villkor de senaste 50 åren, om revolutionen som Simone sjöng om 1969 har blivit av, eller om det, som själva ordets betydelse, har gått runt ett varv och är tillbaka där det började. Skotten i Alabama 1963 och de 16 skott som polisen i Chicago avlossade 2014 kopplas exempelvis samman.

Första halvan av föreställningen är mest en lång, politisk, och rätt obehaglig monolog som är lätt uppblandad med musik, medan den andra halvan är mer av en hyllningskonsert med mellanprat. Det blir sammantaget en mäktig föreställning där det tunga budskapet blandas med ljuv musik och, inte minst, Bushell-Mingos mäktiga röst. Nu känner jag mig inspirerad till att göra musik, och redo att förändra världen. Det sistnämnda måste ju göras.

Föreställningen kom till Kiruna genom Riksteatern.

Far from the Madding Crowd

Året är 1870. Batheshba Everdene arbetar på sin fasters gård i Dorset då grannen (Gabriel Oak) förälskar sig gravt i henne och friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Lyckan vänder och Batheshba ärver sin farbrors gård, flyttar dit, och får därefter grannen (William Boldwood) gravt förälskad i henne så pass att han friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Hon finner dock en tredje man som friar till henne, och av någon outgrundlig anledning tackar hon ja. Då går det som det går.

Filmen Far from the Madding Crowd av Thomas Vinterberg bygger på Thomas Hardys roman som på svenska brukar heta Fjärran från vimlets yra, och det märks att en roman finns där i botten. Det är nämligen väldigt mycket handling och ganska få “filmiska” sekvenser. Historien är alldeles utmärkt, även om min sammanfattning här ovanför kanske inte får det att framgå, och skådespelarna är likaså utmärkta. Jag undrar om inte Betheshda skulle krossa även mitt hjärta om hon var min granne. Filmen blir därmed väldigt trevlig, trots att det finns så mycket tragik, passion och drama i den. Där det kunde ha varit kamp mellan klasser och kön i lerig bondmiljö drar filmen sig närmast mot att bli en romantisk bagatell. Jag antar att den känslan kommer sig av att berättelsen rör sig ganska fort framåt, och att det därför blir många, men korta, scener som inte riktigt hinner låta känslorna sjunka in. Det känns som om det ganska ofta kan bli så när kända romaner blir film. Samtidigt är filmen ändå ganska lång, men jag märkte det inte eftersom det ju hände så mycket hela tiden.

Filmen är riktigt bra underhållning för stunden, men jag är inte säker på hur djupt intryck den gjort – om jag kommer att minnas så särskilt mycket av den om en vecka.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.