Month: October 2016

Det verkar vara vanligt med seriemördare i Frankrike, åtminstone på film. Frédéric Tellier har gjort en film som bygger på en roman av Patricia Tourancheau vilken i sin tur bygger på en sann historia om en seriemördare som under närapå tio år utförde ett antal grova våldtäkter och mord i området kring Bastiljen i Paris. Filmen har av någon outgrundlig anledning fått den svenska titeln Bödeln från Bastille, men den handlar om en seriemördare som väljer sina offer godtyckligt och inte någon som avrättar brottslingar, verkliga eller inbillade.

Franck Magne, med kodnamnet Charlie, börjar i början av 1990-talet som ny kriminalare på 36 Quai des Orfèvres, som jag har förstått motsvarar Scotland Yard. Han får inleda jobbet genom att sätta sig in i ett brutalt våldtäktsmord där utredningen kört fast. Efterhand börjar det dyka upp flera liknande fall, och det blir allt tydligare att det är en seriemördare i farten.

Filmen följer utredningens gång, men den varvar den också med scener från rättegången mot gärningsmannen när han slutligen hade fångats in. Det gör att filmen känns lite hoppig. Man får se en del polisarbete, men inget som går på djupet. Mest får man en känsla av att olika delar av parispolisen sätter käppar i hjulen på varandra. Man får inte heller någon djupare känsla för vilka personerna i filmen är som människor.

Eftersom handlingen utspelar sig under tio års tid så utvecklas tekniken som används av poliserna under resans gång. En liten rolig finess är att även bildkvaliteten i filmen också förbättras med tiden, vilket ger en viss dokumentärfilms-känsla.

Om man bortser från den svenska titeln är Bödeln från Bastille en rätt hyfsad film, men inte särskilt upphetsande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

André är en entreprenör, men är tyvärr inte särskilt bra på det. Han verkar vara skyldig pengar till större delen av Paris invånare. Det har gått så långt att han hotas till livet av en storbov om han inte betalar tillbaka innan midnatt. Varken den lokala polisen eller den amerikanska ambassaden är villiga att hjälpa honom ur situationen, så i ren desperation ställer han sig på kanten av en av Seine-broarna för att ta sitt liv. Till hans stora överraskning är han inte ensam på bron, utan en blond långbent kvinna står där i samma ärende. När hon hoppar, hoppar han efter och drar upp henne ur vattnet. Hon visar sig heta Angela och erbjuder sig att rädda André ur hans minst sagt besvärliga situation. Hon visar sig ha oanade talanger.

Året efter mitt år i Frankrike spelades Angel-A in, och märkligt nog känns miljöerna därför märkligt bekanta för mig trots att jag knappt var i Paris och framför allt inte umgicks med den typen av folk som André är skyldig pengar. Man kan nog säga att Luc Besson, som filmens regissör, sett till att låta Paris ha huvudrollen. Filmen innehåller många snygga Paris-bilder och det upprepas med jämna mellanrum att Paris är vackert. Som grädde på moset är filmen svart-vit för att verkligen få till det vykortsmässiga, men också för att förhöja pretentionsfaktorn. Filmens grundhistoria är nämligen ordentligt sedelärande. Man får rakt ut veta hur man kan få ett bättre liv. Det handlar om att vara ärlig, både mot andra och mot sig själv.

Jag gillade filmen skarpt, trots att den emellanåt känns franskt babblig. Den har vackert foto, bra musik, gott skådespeleri och en berättelse med flera poänger jag uppskattade. Det är också skönt med filmer där berättelsen tar den tid den behöver, vilket i det här fallet inte är särskilt lång tid. Men framför allt är jag svag för filmer som trots ett ganska alldagligt anslag visar sig innehålla förvånansvärt stort djup.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En och en halv miljon minor grävdes ner längs den danska västkusten under den tyska ockupationen under andra världskriget för att stoppa en eventuell invasion från de allierade. Efter krigets slut måste minorna bort, och minröjningen skulle förstås genomföras av tyska soldater. Eftersom det i stort sett bara fanns unga pojkar kvar i tyska armén var det sådana som fick genomföra röjningen. Danskarna var efter ockupationen fyllda av hat mot tyskar, så barnminröjarna utsattes för kränkningar och svält som någon slags hämnd för allt. Många (var det hälften?) dog eller lemlästades under röjningen. Allt det här har varit fullkomligt okänt för mig, förmodligen för att det är ett mycket kontroversiellt och känsligt ämne i Danmark, och därmed lätt att hoppa över när historien skrivs. Filmen Under sanden av Martin Zandvliet handlar om den här historiska passagen.

Filmen har ett fantastiskt foto. De vidsträckta stränderna dränkta i ljus där de unga gossarna långsamt kryper fram och letar i sanden efter minor och närbilderna på smutsiga ärriga ansikten fyller duken filmen igenom. Det är spänning, eftersom man vet att ett enda misstag skulle betyda slutet. Men om man skrapar på ytan under fotot och den historiska relevansen så känns det som om filmens historia, själva berättelsen alltså, är synnerligen klichéartad. Jag kunde exempelvis räkna ut vilka av pojkarna som skulle dö och vilka som skulle överleva filmen, och mycket få av händelserna i filmen kändes oväntade.

Under sanden fyller mycket väl sin funktion att öppna ögonen för en aktivt glömd del av den danska efterkrigshistorien, men när berättelsen är så här förutsägbar räcker inte det för att göra den till en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.