Month: November 2014

Filmen One Chance gör egentligen inte särskilt mycket för att locka mig att se den. Den berättar historien om amatöroperasångaren Paul Potts som vann den första upplagan av Britain’s got Talent, och det låter som den typ av framgångssagor som jag tycker är ointressanta. Skådespelaren i huvudrollen förknippar jag i första hand med den fullständigt misslyckade sketchserien Horne & Corden som kan ha varit det allra sista jag såg på BBC innan jag flyttade ifrån London 2009. Regissören av filmen, David Frankel, är mest känd för att ha regisserat Djävulen bär Prada vilket ju är en film bortom min smak. Varför skulle jag kolla på den här filmen egentligen?

Tja, ibland vill man se en film som man vet slutar lyckligt oavsett hur många motgångar som serveras på rad. Det kan hända att man önskar lite lagom vardagsrealism blandad med gott humör. Krumelurer bland birollerna är roliga att se, liksom även hur smådetaljer lagts in för att ge den rätta tidskänslan. Ibland behöver filmer inte vara djupa, svåra eller särskilt bra. De kan ändå vara trevliga att se på, och det är ju huvudsaken.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Kiruna filmfestival tog slut igår, men det hindrar inte mig från att se film ändå. Eftersom brittisk diskbänksrealism alltid livar upp i novemberkylan kunde jag inte hålla mig borta från The Selfish Giant, som är regissören Clio Barnards debutfilm.

Arbor och Swifty är två pojkar som kommer från riktigt trasiga familjer och lever under eländiga förhållanden. Som en följd av ett bråk i skolan stängs båda av från undervisningen. I och med att de förstått att det finns enkla pengar att tjäna genom att stjäla kopparkabel och sälja metallen till den lokala skrothandlaren så går de in helhjärtat i skrotsamlandet. Efter en dålig start fortsätter de vidare nedåt i en spiral av misär och, något oväntat, hästar.

Filmen utspelar sig i ett grått och regnigt Bradford, som utgör en perfekt bakgrund till handlingen. Det känns verkligen som att det inte finns någon väg ut. Alla vägar leder bara till något värre. Precis som jag vill ha det. De båda pojkskådisarna uträttar storverk i den här filmen; de känns verkligen som riktiga människor och inte som de eländesklichéer de hade kunnat vara.

Filmen ska ha inspirerats av en historia av Oscar Wilde med samma namn, men den har jag inte läst. Än.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

April är blyg, uttråkad och svårmodig, Teddy är konstnärligt lagd och svårmodig, Fred är ett pucko, Emily är slampa och svårmodig. De är amerikanska vita tonåringar, så de festar och knarkar och röker och är så coola att att de poserar mest hela tiden. Tyvärr verkar ingen av dem kunna säga vad de egentligen vill utan de bara glider runt och babblar plattityder mest hela dagarna. Förmodligen är det hela poängen i filmen Palo Alto: att skildra tomheten i moderna ungdomars innehållsfattiga liv. I vilket fall som helst fick den mig att känna mig gammal.

Palo Alto är Gia Coppolas regidebut, och den gör alltså väsen av att skildra ungdomslivets ångest, smärta och aningslöshet – den period i livet då man inte är barn längre men inte heller vuxen ännu, eller så är man båda delarna. Tyvärr blir filmen mest ett ytligt poserande av ganska trista ungdomar i, vad jag antar, moderiktiga kläder av de rätta märkena.

För mig känns det som att filmen skulle ha kunnat vara så mycket bättre om det irriterande poserandet helt hade lyst med sin frånvaro, och om den inte hade försökt vara så himla trendig, för filmen är i övrigt helt uthärdlig och de olika historierna som ingår i filmen är välberättade.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Magic in the Moonlight är ännu en i den långa raden filmer som Woody Allen ligger bakom.

Det är det glada 1920-talet och Stanley Crawford är världens mest kända illusionister, som under artistnamnet Wei Ling Soo trollar bort levande indiska elefanter och kapar damer i lådor inför en entusiastisk publik i de europeiska storstäderna. En god vän och kollega letar upp Crawford och övertalar honom att följa med till franska rivieran för att hjälpa till att avslöja hur ett mycket framgångsrikt medium lurar sina klienter. Mediet heter Sophie Baker, kommer från Kalamazoo, Michigan, och är helt förtjusande, men hon verkar också vara äkta.

Filmen är lite av en bagatell, men en välgjord sådan. Fin scenografi och snygga kostymer gör filmen trevlig att se på, och 1920-talsmusiken gör den också trevlig att lyssna på. Man märker också att skådespelarna verkar ha haft riktigt roligt under inspelningen, och deras goda humör smittade till och med av sig på mig. Jag blev glad. Men skrapar man lite på ytan tycker jag att det inte finns något kvar att bry sig om i filmen. Den är lättglömd och känns ytlig, trots att den låtsas innehålla något djupsinnigt om tro och kärlek kontra rationell materialism.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I filmen Night moves av Kelly Reichardt följer vi Josh som tillsammans med två andra miljöaktivister planerar och genomför en sprängning av en kraftverksdamm. Tanken är att visa hur illa det är att förstöra naturvärden och biologisk mångfald bara för att få lite mer elektricitet i nätet. Tyvärr dödas en campare av vattnet som släpps löst, och nu får Josh och hans medaktivister försöka tackla sina dåliga samveten.

Det finns några irritationsmoment i filmen. Den rör sig ganska långsamt framåt och det är inte alltid tydligt varför personerna beter sig som de gör. Den lite grådaskiga ljussättningen filmen igenom ger nästan känslan av att det är en dokumentär man ser på, men eftersom personerna i filmen aldrig känns riktigt trovärdiga så spelar det inte någon större roll.

Trots bristerna innehåller filmen en stor dos av ordentlig psykologisk spänning, som byggs upp allt mer efter hand. Vad är egentligen det moraliskt riktiga och vad är det för stunden mest lämpliga.

Avslutningsvis har filmen ovanligt snygga eftertexter.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.