Type:Rider

Type:Rider
Type:Rider är ett elegant litet spel med den stora ambitionen att få spelaren att lära sig typografins historia.

I spelet styr man två punkter (ett kolon? ett trema?) genom nio olika banor plus en rätt vansinnig bonusbana. Varje bana består av fyra olika delar där man alternerar mellan plattformsspelande och problemlöserier, med ett fokus på en epok inom tryckkonsten per bana. Detta fokus ger sig till känna både genom den väldigt snygga grafiska designen av spelet och den väl passande stämningsbyggande musiken. Min favoritdel i spelet, både grafiskt och musikaliskt, är “Futura” om de första decennierna av förra seklet. Skärmbilden här ovanför är tagen från just den delen.

Eftersom poängen med spelet till står del är att lära ut något om typografi och tryckarhistoria till spelare så ingår att moment att samla asterisker, med sex stycken utspridda i varje bana. Varje asterisk ger spelaren ett kort kapitel att läsa om någon aspekt kring banans tema, vilket väldigt mycket påminner om de typiska informationstavlorna som brukar finnas i muséer. Tyvärr finns det, i alla fall i android-versionen en hel del småfel i texterna. En rejäl blunder som jag hittade i både Windows- och Androidversionerna är påståendet att den ryske konstnären Malevitj var supremacist (någon som tror på den egna gruppens överhöghet) i stället för det korrekta suprematist (någon som tillhör suprematismen, en konstinriktning). Dessutom är det lite märkligt att informationstexterna i ett spel som handlar om typografi inte är särskilt prydligt satta.

Med all den här fokusen på utseende och ljud så kan man ju undra hur Type:Rider egentligen är att spela. Svaret är att det emellanåt är riktigt frustrerande spel. Inte för att det i grunden är särskilt svårt utan för att själva styrningen är rätt trög och inte riktigt svarar som den ska, vilket gör det svårt att tajma hopp och andra manövrer i plattformsspelsdelarna. Dessutom hände det mig förvånansvärt ofta att jag hamnade i lägen där jag måste avbryta banan och börja om. Exempelvis hamnade jag flera gånger ograciöst grensle över seriffer utan någon möjlighet att komma loss. En mindre genomtänkt detalj är också att spelet uppenbarligen vill att man ska läsa informationtavlorna direkt man hittar dem så att man får passande musik till, men det gör att spelrytmen bryts av å det grövsta.

Det är alltså ett synnerligen vackert spel, som dessutom är lärorikt. Det gör att spelet är väl värt att spela trots att styrningen kan kännas frustrerande trög emellanåt.

Till vägs ände

The long unwinding road
Under våren startades en smärre lokal novellskrivarcirkel. Mitt, tills vidare enda, bidrag till den följer:

Till vägs ände

Det fanns en gång en väg utan ände. Kungen i landet var mycket upprörd eftersom han ansåg att det var emot en vägs natur att sakna ände, och han kunde inte tillåta att sådana onaturligheter skulle kunna finnas i hans kungarike. Därför kallade han samman ett råd av rikets allra visaste män för att finna en lösning på vägproblemet. Efter många, långa och intensiva överläggningar kom rådet fram till att problemet skulle kunna rivas bort. Följaktligen bestämdes det att ett dike skulle grävas tvärs över vägen för att därigenom skapa vägslut där det tidigare inte funnits något.

De kungliga dikesgrävarna skickades till en öde sträcka längs vägen där bara ett fåtal brukade färdas, och där satte de igång sitt arbete. Eftersom de var mycket skickliga grävare så fanns redan vid dagens slut ett präktigt dike tvärs över vägen som inte var passerbart, vare sig till fots eller till häst, på något annat sätt än genom att ta en helt annan väg. Nöjda med sitt dagsverke slog de läger för natten och sov så gott som man bara gör efter att ha åstadkommit något minnesvärt.

När den nya dagen grydde upptäckte grävarna till sin stora förvåning att diket var borta, och därmed också att vägen åter saknade ände. De kunde inte förstå hur deras fina dike bara kunde försvinna över natten utan att någon märkte det. I och med att kungen inte förväntade sig att de skulle komma tillbaka förrän vägproblemet hade lösts fick dikesgrävarna lov att ännu en gång gräva ett dike över vägen. Den här gången grävde de diket dubbelt så brett för säkerhets skull, och på kvällen när det nya diket var färdigt bestämde de sig för att turas om att hålla vakt så att diket inte skulle försvinna igen. Att bevaka ett dike för att se till att det inte försvinner är en ganska tråkig uppgift, framför allt i en sådan öde trakt som de befann sig i där nästan ingen färdades längs vägen, men genom att sitta vakt två och två kunde dikesgrävarna hålla sig vakna under sina vaktpass och se till så att diket inte försvann.

Nöjda med att diket fortfarande fanns kvar packade grävarna ihop sitt läger och sina redskap och började färden tillbaka till det kungliga slottet för att rapportera sina glädjande framsteg, men redan efter några steg, precis när alla hade vänt ryggen mot diket, så hördes ett märkligt djupt suckande ljud från platsen där diket korsade vägen. När de vände sig om såg de att diket hade försvunnit så snart ingen av dem tittade på det. Självklart sjönk humöret hos grävarna när de insåg att allt arbete hittills varit förgäves, men nu kunde de i alla fall göra upp en fungerande plan kring hur man skulle kunna hålla vägen ändlig.

Medan två av dikesgrävarna reste till kungens slott för att rapportera om händelserna och hämta förstärkning stannade de andra kvar för att för tredje gången gräva sönder vägen. Ilskna som de började bli efter att ha arbetat så länge utan något egentligt resultat så blev det nya diket inte särskilt vackert, men det fyllde i alla fall sin funktion som vägförstörare. De såg också till att någon ständigt tittade på diket för att det inte skulle försvinna igen, och på det viset väntade de på att förstärkningen skulle anlända.

I det kungliga slottet beklagade rådet av vise män sig över att det inte hade gått att skapa något permanent slut på vägen genom dikesgrävande. I brist på andra idéer skickade de ut en trupp av två dussin erkänt vaksamma män till diket för att se till att det inte skulle försvinna, men alla insåg att det inte skulle vara en lösning som kunde fungera i längden. Det skulle räcka med att något oväntat hände, kanske en plötslig åskknall eller något liknande, som gjorde att alla vakter tittade bort samtidigt för att diket åter igen skulle försvinna. Därför hölls under flera veckor ett stort antal långa rådslag om nya lösningar på vägproblemet och till slut hade en fungerande plan gjorts upp.

Kungen skickade nu ut landets samtliga dikesgrävare för att gräva diken tvärs över vägen på så många ställen som möjligt. Med riktigt många diken, som samtliga var satta under bevakning, så skulle risken för samtliga vägändar att försvinna vara väldigt liten. Av samma skäl skickades även landets alla murare ut för att oavbrutet bygga nya murar tvärs över vägen liksom landets alla snickare för att oförtrutet låta staket utan grindar korsa vägen. På så vis kunde vägen hållas med ändar i många långa år, och kungen kunde känna sig tillfreds med att ha löst problemet med vägen utan ände.

Tillståndet i landet blev tyvärr allt sämre under dessa år. Kungens fogdar beskattade folket alltmer för att kunna hålla grävare, murare och snickare med materiel och mat. Husen i byarna och i städerna började förfalla eftersom ingen arbetare kunde avvaras till att underhålla byggnaderna. Nästan ingen handel var längre möjlig eftersom inga transporter av varor längre kunde ske längs vägen på grund av alla diken, murar och staket, men det värsta av allt var stanken i städerna eftersom det inte längre fanns någon som kunde se till att hålla avloppsdikena öppna.

På ett barnhem under dessa olyckliga år växte en gosse upp som kallades lilla Jordgubben. Som spädbarn hade han hittats en morgon utanför barnhemmets dörr tillsammans med en lapp som bad barnhemmet att ta hand om honom. Ingen visste därför vilka hans föräldrar var, och i brist på något riktigt namn fick han kallas Jordgubben eftersom han såg ut som en sådan. När barnhemmet tvingades stänga på grund av att bristande underhåll fått taket att rasa in hade han hunnit bli sexton år, så han kunde i alla fall klara sig på egen hand, men de yngre barnen behövde mycket hjälp varje dag för att få mat och för att hitta någon trygg plats att övernatta. Lilla Jordgubben bestämde sig därför för att försöka ordna tillvaron för dem till det bästa och begav sig till kungens slott för att på något sätt se till att bygget av ett nytt barnhem blev av.

Som tur var var det inga problem för Jordgubben att få ett samtal med kungen. Eftersom alla kungens vakter var ute längs vägen och höll koll på diken, murar och staket så fanns det inte längre någon vaktstyrka kvar på slottet som kunde hindra eventuella besökare. Tyvärr vägrade kungen tillåta något nybygge eftersom det skulle öka risken för att vägens ändar skulle försvinna. Nu blev Jordgubben riktigt arg och undrade varför kungen, om det nu var så viktigt att vägen hade ändar, inte gjorde något åt orsaken till att ändarna försvann. Kungen medgav att han inte hade tänkt på det sättet tidigare, men att han inte hade någon möjlighet i det nuvarande ekonomiska läget att göra något åt det. Han visste med andra ord inte vad orsaken var, men eftersom man kunde anta att det låg någon slags magi bakom vägens ändlöshet så gav kungen Jordgubben adressen till den enda trollkunniga kvinnan han kände till och bad honom att undersöka om hon kunde göra något åt saken.

Den trollkunniga kvinnan satt utanför sin stuga och väntade när lilla Jordgubben anlände. Hon skrattade hest och sade att hon hade väntat på honom och att hon mycket väl visste vad det var som stod på, men innan hon berättade mer krävde hon att Jordgubben skulle utföra några ärenden åt henne. Det första ärendet var att plocka lite irrtryffel.

Irrtryffel var en svamp som levde under jorden och enbart växte på en enda plats i en liten skog en halv dags vandring bort från gummans stuga. Egentligen borde irrtryffeln vara ganska enkel att hitta eftersom man fick hjälp av de tre sångälvorna i den lilla skogen, men deras hjälp var ganska svår att utnyttja i praktiken och därför hade ingen i mannaminne hittat svampen. Platsen den växte på var den plats där sången från de tre sångälvorna skulle ha hörts lika starkt om de sjöng samtidigt. Eftersom sångälvor är skygga väsen så sjöng de inte om någon befann sig närmare dem än hundra steg, och dessutom såg irrtryffeln till att all sång dämpades inom hundra steg från dess växtplats. Det var i alla fall vad Jordgubben kunde erinra sig från vad kvinnan hade sagt, men han var inte säker på att han mindes instruktionerna korrekt.

Jordgubben gick in i skogen och fick till slut höra den undersköna sångälvesången med dess komplicerade melodi och vackra harmonier, och han försökte lista ut hur han skulle hitta irrtryffeln. När han kom till en rotvälta tystnade plötsligt all sång, och han tänkte att tre tystnader är lika starka som en, så han började gräva på platsen där han stod. En halv meter ned i jorden hittade han något växande som såg ut som en rödbrun knytnäve vilket han antog var en irrtryffel. Han stoppade den i sin ränsel och vandrade tillbaka med den till trollkvinnan. Hon var mycket tacksam, för det var mycket riktigt en mogen irrtryffel han hade plockat, men även en smula förvånad att han hade förstått hennes instruktioner. Hennes nästa ärende var att låta Jordgubben lära björnen att fiska utan nät.

Vid en bäck mitt i storskogen levde björnen. Björnen hade en gång för länge sedan hittat ett fiskenät och genom att prova sig fram lärt sig hur man bäst kunde använda det för att fånga fisk att äta. Genom åren hade nätet blivit allt mer slitet och fiskfångsten blev allt sämre, och i och med att björnen inte kunde reparera nätet med sina stora klumpiga ramar så blev den allt hungrigare och ledsnare med tiden. När Jordgubben hittade björnen satt den och grät med ett helt söndertrasat fiskenät på marken framför sig. Jordgubben försökte trösta björnen men i och med att björnar och människor inte talar samma språk var björnen otröstlig, så istället fick han lov att visa hur andra björnar brukar fånga fisk. Genom att stå i bäcken och vänta tålmodigt kunde Jordgubben efter hand få tag i några fiskar genom att slå dem när de simmade förbi. Björnen tittade intresserat på, och när den så småningom förstod principerna bakom den traditionella fiskemetoden kunde den på egen hand gå ut i bäcken och fånga fisk. Nöjd med vad han uträttat tog Jordgubben farväl av björnen, plockade på sig det trasiga nätet och vandrade tillbaka till trollkvinnan. Hon blev glad eftersom det var hennes gamla nät som nu äntligen kommit till rätta. Det tredje ärendet hon ville att Jordgubben skulle uträtta var att baka en kaka.

Kakan skulle bakas av riksrågmjöl. Riksrågen var det utsäde som landets alla bönder använde till sina åkrar, så om man gjorde mjöl av utsädet så skulle bönderna inte kunna så någonting alls nästa år. Jordgubben blev riktigt arg och talade om för trollkvinnan att han vägrade förstöra landets folks framtida bröd bara för att baka en kaka till henne. Hon svarade med ett glatt skrockande att det är bra att inte bara göra vad man blir tillsagd utan man ska alltid istället försöka se till allas bästa. Hon förklarade vidare att det var hon som låg bakom att vägen saknade ände. Det var för att tydligt visa upp hur dåliga kungen och hans män var för landet som hon hade förtrollat vägen till att sakna ände. Eftersom den oändliga vägen ledde överallt i landet, till skillnad från kungens vägar som bara ledde mellan hans olika slott, hade hon tänkt att folket i landet skulle börja använda vägen till att resa mellan landsändarna och lära sig mer om varandra. Tyvärr hade kungens vägförstörarplaner satt käppar i hjulet på hennes plan så hon hade dragit sig tillbaka i bitterhet i stället. Nu när landet var nära sitt totala sammanbrott hade hon till slut kommit på bättre tankar.

Trollkvinnan och lilla Jordgubben reste tillsammans till kungens slott. Väl där kunde de förklara hela situationen för honom. Kungen insåg nu själv att han hade varit en riktigt dålig regent och föreslog att lilla Jordgubben skulle ta över efter honom på tronen. Det ville inte Jordgubben. Han undrade om det var nödvändigt för landet att absolut ha en kung när det enda folket egentligen vill är att få vara ifred och känna sig trygga. Det beslutades därför att landet styrelseskick i grunden skulle göras om så att folket kunde se till att deras skatter gick till goda ting. Alla aktiviteter kring att avsluta vägen upphörde och Jordgubben kunde till sist se barnhemmet byggas upp på nytt. Tyvärr började nu småkungar härja runt om i landet när gamla storkungens makt försvann, men det är en annan historia. Tills vidare levde hela landet i lycka.

How music works

Bokomslag How Music Works (häftad)

David Byrne is one of my old heroes, as frontman of Talking Heads, solo artist as well as film director. In How music works, just as the title states, he explains in writing how music works. In the ten chapters of the book he goes through several aspects of the creative processes behind the music, how the music created is affected by the venue it is made for or the development of technology, and also briefly how the music industry functions.

Of particular interest for me are the stories of the creative process behind the Talking Heads albums. Now I understand why their music evolved the way it did through their discography.

Each chapter of the book is written to be more or less self-contained so that they could be read in any order. This is good if you are interested in only one aspect of music but if you, like me, prefer to read through the book from the beginning to the end you notice that there is some repetition in places. However, since repetition is quite an important aspect of music it does not really matter much for the overall impression of the book.

I certainly recommend this book to everybody with the slightest interest in music and its conjuration. Now it is time to make some music.

Boop-eh-doop


I have enjoyed folk music for a very long time but there have been some issues that have bothered me.
Since folk music often is defined as traditional music, I could never understand how it was ever possible to compose new folk songs since there is a time element needed inorder to develop a tradition. There also seems to be a requirement that a performer has to identify himself/herself with a certain folk, or to be identified as part of the relevant group of people, but I was never sure how to decide which group I should belong to, or if I would be allowed to play music from other traditions if I start in one.
I really wanted to create folk music, but the buit-in restrictions mentioned above for this kind of music forced me to define that the folk it was connected to would be just me. Furthermore, I had to play my song repeatedly every time I got access to a musical instrument so that it would become a tradition, at least in some sense. It took a year or so until I felt that I could claim my song to be a folk song.
Only after this long process, I squeezed the song into my Amiga and compressed it to become the little tune presented here.

One dodgy hospital


In the middle of the 1990s music sampling was done everywhere, even in my student room.
Since I, for some reason, had become a bit obsessed with the notion of ‘heavy riffs’, I borrowed a sampler from a friend and connected it to my Amiga and to my stereo in order to fetch a riff from which I could make a loop. Logically, the riff to loop should be a riff by the band Loop that I had on CD, from the song Arc-lite to be precise.
It was more difficult than I had expected to use the available tools to work with the sample so that it could actually be used. In addition I realised that looping a riff from a riff-based song would essentially mean copying the song, which was not what I originally intended. Thus, I had to depart from the idea of perpetual looping. Since I was rather exhausted from the work on the first and only sample, I simply added some standard sounds to the mix, and turned my ambitious riff-based song into a simple standard nonsense tune.
This is still my only attempt in sampling and looping.

Closure

Closure

Closure is a puzzle game that I have found myself playing far too much during the last week or so.

The main idea of the game is that illumination is everything. Anything that is not illuminated you cannot see and thus it does not exist. This means that in order to walk around you need to make sure that there is a light source anywhere enabling you to see the floor. This also means that you can pass through walls and other obstacles by making sure that they are kept in the dark. Thus, in order to progress in the game, the player has to think a lot about how to place the light-bulbs and where to direct the lamps, so that the next door can be reached.

The importance of illumination is also reflected in the beutifully aesthetic artwork in the game. It is refreshing to play a game with such large amounts of darkness, making the rooms in the game feel both infinite in extent and cramped at the same time. In combination with the fittingly moodful music, it creates an eerie atmosphere throughout the game making the impression that there is an important story being told in the game. The problem is that I cannot in any way understand the meaning of it, but I still need to solve the next puzzle (and the next) in order to find closure in the end.

After the unusually well-made tutorial, three doors are presented. Behind each door lies a different world (factory, hospital, carnival), each containing 24 levels with, in general, progressively more advanced puzzles. There are, however, some puzzles that are really difficult to solve lying out of order of the general progression, but none of them were impossible to solve, even for a novice puzzle gamer like I am.

I really enjoyed playing Closure, and I recommend it to anyone who likes atmospheric games with puzzles requiring some serious thinking, and who can put up with, at times, somewhat over-arty game design choices.