The Rite of the Christmas Dance – Page 87

Nybyggarna

Nybyggarna är den tredje boken i Vilhelm Mobergs emigrant-tetralogi, och boken tar vid efter de tidigare delarna Utvandrarna och Invandrarna.

Det börjar komma allt fler nybyggare till markerna i Minnesota, så livet för Karl-Oskar och hans familj blir allt mindre ensamt i och med att de får allt fler nya grannar. Även i övrigt blir tillvaron allt bättre, med goda skördar i bördig jord och ett allt mer organiserat samhälle. Minnesota uppgraderas till delstat, och nu får Karl-Oskar rösta i valet till president i Nordamerikas Förenta Stater. Hans bror Robert dyker upp igen efter att ha gett sig av till Kalifornien för att gräva guld.

Det händer inte alls lika mycket på det familjenära planet i den här boken som i de tidigare delarna i serien, och det gör att jag inte grips med lika mycket i berättelsen som tidigare. Å andra sidan finns Roberts berättelse från Kalifornienvägen med för att sätta färg på anrättningen, men det tycker jag slarvas bort genom ett märkligt berättartekniskt val av den gode Moberg. Historien berättas nämligen, åtminstone delvis, av Roberts sargade öra och det blir egentligen mest krystat och det greppet passar inte heller riktigt in i resten av boken ganska raka text. Även de ibland långa grubblerierna kring hemlängtan blir lite jobbiga i längden eftersom de inte leder någon vart utan mest går runt i cirklar. För övrigt så håller boken samma höga klass som de tidigare böckerna, och jag känner att jag ändå måste avrunda bokserien med att läsa sista delen. Jag vill ju veta om Kristinas astrakanapel någonsin får bära frukt.

Det andra Heimat

Längtan är en av de starkare känslorna vi har. Längtan bort, längtan hem, längtan till något annat, längtan till någon annan och längtan till frid är bara ett par exempel. Filmen Det andra Heimat av regissören Edgar Reitz är till bristningsgränsen fylld av längtan.

I filmen får man följa den unge drömmaren Jakob Simon, hans familj och valda delar av den tyska byn Schabbach. Eftersom det är 1840-tal så är livet i byn inte något vidare så Jakob läser böcker om främmande länder och drömmer om att emigrera till Sydamerika. Han är inte ensam om den drömmen, utan tusen och åter tusen tyska familjer emigrerar under den här tiden till Brasilien. Vägen bort är dock inte så självklar för Jakob.

Det är lätt att komma in på tekniska detaljer när man ska beskriva Det andra Heimat: filmen är ju ändå bortåt fyra timmar lång och gjord i svart-vitt med ett litet fåtal färgklickar utspridda för effektens skull. Just färgeffekten är tjusig att tita på, men jag tycker att den mest känns lite som en gimmick. I en film som den här, där fotot framhävs så pass, blir jag också lite irriterad på att kamerarörelserna är lite väl ojämna. Det känns nästan som slarv, och det är synd, för bilderna är vackra och stämningsfulla filmen igenom.

Handlingen grep tag i mig, efter en lite långsam start där det kändes som om en del av skådespelarna inte var riktigt bekväma i sina roller. Jag är inte särskilt insatt i hur det tyska samhället fungerade på den här tiden, så det var intressant att försöka förstå varför personerna i filmen gjorde som de gjorde. Vissa by- och stadsmiljöer luktade friluftsmuseum, men inte värre än i många andra filmer som utspelar sig i dåtid. Historien, både berättelsen och tyska historien, tillsammans med bilderna höll mig fängslad filmen igenom. Det är ju en bedrift att jag, trots filmens längd, aldrig längtade ut från föreställningen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

FEZ

Gomez lever ett lugnt och behagligt liv i en trevlig två-dimensionell by högt uppe i skyn. En morgon när kliver ut ur sitt lilla krypin så finner han i brevlådan att han har ett brev som väntar på honom. Det är ingen annan än Geezer, som håller till högst uppe i den lilla byn, som har skickat brevet. Han vill att Gomez ska komma upp till honom och hälsa på eftersom det är en mycket speciell dag idag. Äventyret väntar! Uppe på byns högsta punkt får Gomez en uppenbarelse där han varseblir en gigantisk kub i skyn, vilket måste vara en synnerligen förbryllande tre-dimensionell upplevelse för en enkel två-dimensionell själ. I samma veva begåvas han med en fez att förgylla huvudet med, och med vars hjälp han kan få nya perpektiv på världen: den kan ju studeras från inte mindre än fyra olika synvinklar. Tyvärr går något oerhört snett så att jättekuben havererar, men nu kan Gomez bege sig ut i världen för att med hjälp av sin magiska fez klara skivan.

FEZ är ett riktigt klurigt spel, betydligt klurigare än vad man kanske tror till att börja med. Det som verkar vara ett enkelt färgglatt plattformsspel med en bildvridningsgimmick visar sig innehålla en stor mängd småmysterier, koder, ledtrådar och märkliga abstrakta men betydelsefulla symboler. Papper och penna, och mycket klurande, behövs för att klara av de flesta problem man ställs inför.

Trots att jag anser mig själv vara duktig på problemlösning så fanns det ett par mysterier i FEZ som var lite för långsökta för att jag skulle klara av dem. Ett av dem verkar det som om ingen har löst på något annat sätt än genom att pröva sig fram med stort tålamod, i alla fall enligt de internetsökningar jag gjort. Det anser jag vara en god nivå på svårigheterna, även om det känns som att slå huvudet tålmodigt i väggen emellanåt. Trots att jag anser mig själv vara en usel plattformsspelare klarade jag av alla sådana moment i spelet utan alltför mycket bekymmer, förutom ett rum med stigande lava där det kändes som om styrningen med tangentbordet inte riktigt flöt på som det skulle. Spelet skulle förmodligen kännas smidigare att spela med en ordentlig spelkontroll.

Jag skulle också vilja leva som Gomez i en färgrann, och måhända något kantig, värld bärandes en magisk fez på huvudet och alltid redo att lösa nya problem. Tyvärr fungerar inte verkligheten på det sättet. Man får i alla fall vara glad att det finns spel som fungerar så.

One Chance

Filmen One Chance gör egentligen inte särskilt mycket för att locka mig att se den. Den berättar historien om amatöroperasångaren Paul Potts som vann den första upplagan av Britain’s got Talent, och det låter som den typ av framgångssagor som jag tycker är ointressanta. Skådespelaren i huvudrollen förknippar jag i första hand med den fullständigt misslyckade sketchserien Horne & Corden som kan ha varit det allra sista jag såg på BBC innan jag flyttade ifrån London 2009. Regissören av filmen, David Frankel, är mest känd för att ha regisserat Djävulen bär Prada vilket ju är en film bortom min smak. Varför skulle jag kolla på den här filmen egentligen?

Tja, ibland vill man se en film som man vet slutar lyckligt oavsett hur många motgångar som serveras på rad. Det kan hända att man önskar lite lagom vardagsrealism blandad med gott humör. Krumelurer bland birollerna är roliga att se, liksom även hur smådetaljer lagts in för att ge den rätta tidskänslan. Ibland behöver filmer inte vara djupa, svåra eller särskilt bra. De kan ändå vara trevliga att se på, och det är ju huvudsaken.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Invandrarna

Har man sagt A får man ro båten i land, som min far har sagt. Har man läst Utvandrarna får man lov att fortsätta läsa utvandrar-tetralogin av Vilhelm Moberg. Därför har jag nu fortsatt i och med att jag nu även läst Invandrarna.

Berättelsen inleds när bonden Karl-Oskar från Korparmoen, Ljuder socken, stiger iland i New York tillsammans med sitt dryga dussinet medresenärer från hembygden. Därefter fårman följa utvandrarna/invandrarna de förvirrande första stegen i det nya landet, när de medhjälp av flodbåt, tåg, insjöfarare och hjulångare beger sig mot Minnesota Territory. Väl där börjar de bygga sig nya hem i det främman landet som är så olikt det hemvana och ändå så bekant.

Det är en god läsning, och som jag redan tidigare skrivit så är det lätt att förstå att bokserien är så älskad som den är. Jag tycker dock att själva berättandet känns en smula obalanserat, en del avsnitt som jag upplever som ganska ointressanta läggs det mycket berättarvikt vid, medan andra delar som jag skulle kunna snärjas in i ordentligt bara skummas förbi lite snabbt. Dessutom skulle jag föredra mera vikt på bosättandet och mindre på vägen dit, men det är ju lite sent att ändra på texten nu… Hur som helst så är det tydligt att Moberg har lagt ner mycket möda på ordentliga bakgrundsstudier innan han författade historien. Människorna i berättelsen känns levande, och miljöerna känns äkta.

Nu måste jag fortsätta med böckerna, för jag vill ju veta hur det går för alla efter den svåra första vintern, och hur det går med Karl-Oskars bror Roberts guldgrävarplaner, och så vidare, och så vidare.

The Selfish Giant

Kiruna filmfestival tog slut igår, men det hindrar inte mig från att se film ändå. Eftersom brittisk diskbänksrealism alltid livar upp i novemberkylan kunde jag inte hålla mig borta från The Selfish Giant, som är regissören Clio Barnards debutfilm.

Arbor och Swifty är två pojkar som kommer från riktigt trasiga familjer och lever under eländiga förhållanden. Som en följd av ett bråk i skolan stängs båda av från undervisningen. I och med att de förstått att det finns enkla pengar att tjäna genom att stjäla kopparkabel och sälja metallen till den lokala skrothandlaren så går de in helhjärtat i skrotsamlandet. Efter en dålig start fortsätter de vidare nedåt i en spiral av misär och, något oväntat, hästar.

Filmen utspelar sig i ett grått och regnigt Bradford, som utgör en perfekt bakgrund till handlingen. Det känns verkligen som att det inte finns någon väg ut. Alla vägar leder bara till något värre. Precis som jag vill ha det. De båda pojkskådisarna uträttar storverk i den här filmen; de känns verkligen som riktiga människor och inte som de eländesklichéer de hade kunnat vara.

Filmen ska ha inspirerats av en historia av Oscar Wilde med samma namn, men den har jag inte läst. Än.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.