The Rite of the Christmas Dance

Jag är alldeles för känslig för att spela vissa spel. Nu när jag spelade igenom Brothers – a Tale of Two Sons så porlade tårarna ner längs mina kinder vid mer än ett tillfälle. Jag som ju borde vara en stenhård tuffing.

Historien inleds när lillebror sörjer vid sin drunknade mors gravsten. Storebror ropar efter honom, deras far har blivit svårt sjuk. Tillsammans hjälps de båda bröderna åt att flytta pappa till byns läkeman så att han kan få den vård han behöver, men läkemannen kan inte göra något åt sjukdomen om han inte får ett vattenskinn fyllt med helande sav från ett stort magiskt träd. Efter att ha fått en kort beskrivning av färdvägen ger sig bröderna iväg mot trädet, och på vägen råkar de ut för många äventyr och problem som bara kan lösas genom samarbete.

Den stora spelmässiga poängen med spelet är just samarbetet, vilket kan kännas lite märkligt i ett solospel. Spelet styrs lämpligast med en kontroll från en spelkonsol – jag använde min PS3-kontroll – men det går även att använda ett tangentbord, även om det är lite bökigt. Storebror styrs med den vänstra pinnen, och den vänstra knappen, medan lillebror styrs med de högra motsvarigheterna. Det styrsystemet är lika enkelt som det är genialt, men det sätter koordinationen på prov emellanåt. Jag försökte till sist att alltid ha storebror till vänster i bild för att förenkla för min stackars hjärna.

Stämningen i Brothers – a Tale of Two Sons är genuint mysig, åtminstone till att börja med. Efterhand kommer man till miljöer som blir allt vildare och farligare, men så länge man har en bror vid sin sida kan man klara allt. Jag gillar att det känns som att man är i en riktig saga, och inte någon disney-liknande historia. Jag gillar också att man kommer till platser där något stort har hänt innan man kommit dit, utan att man får reda på vad som egentligen har försigått. Man får istället lov att använda fantasin för att fylla i luckorna. På samma sätt är det med dialogen som spelet igenom sker helt och hållet på ett låtsasspråk men ändå är fullt förståelig med hjälp av lite fantasi.

Spelet är inte särskilt långt – det går säkert att klara det på mindre än två timmar om man skyndar sig. Men varför skulle man göra det när man kan strosa omkring i lugn och ro och njuta av äventyret? Eller i mitt fall: strosa runt och torka tårarna.

Under långa flygresor eller i hotellrum när man bekämpar jet-lag så passar det alldeles utmärkt att pyssla med ett lagomt komplicerat spel på surfplattan. BADLAND är ett sådant.

I BADLAND manövrerar man en rundlagd fågelliknande varelse genom ett landskap av faror. Styrningen är enkel och effektiv; trycker man på skärmen rör sig fågeln uppåt framåt, och trycker man inte så dalar den nedåt. Målet är att klara sig till varje banas slut utan att falla offer för roterande sågar, törnbuskar, laserstrålar och fallande stenblock, och att inte vara för långsam, eftersom världen hela tider rullar framåt. Längs vägen kan man plocka upp ett stort antal olika bonusar som bland annat ändrar storlek på fågeln, sätter snurr på den, gör den kladdig, ändrar tidens hastighet eller klonar fågeln. Alla dessa bonusar kan behövas för att komma förbi de olika hindren.

Spelet är mycket trevligt att titta på och att lyssna till. Bakgrunderna är snygga och väldesignade, och de ger ett visst djup åt det i grunden två-dimensionella spelet. Det är ett fint flyt i det mesta. Vissa problem man ställs inför är riktigt trassliga att klara av, speciellt med tanke på att man i princip inte har några som helst anvisningar till hur man ska lösa dem. Man får helt enkelt prova sig fram. Kontrollen är enkel, men den fungerar bra och det känns som att man har rätt god kontroll på navigeringen.

Grundspelet har 80 olika banor, och dessutom finns det 20 extrabanor att ta till om suget uppstår. Till varje bana finns det dessutom tre olika extrauppdrag, som exempelvis att klara en bana på ett försök eller att plocka upp alla olika bonusar längs vägen. Banorn innehåller tillräckligt mycket variation för att man ska spela vidare och försöka klara de olika uppdragen även när man har klarat sig igenom alla de olika banorna.

Det finns även ett samarbetsläge, där man hjälper varandra, och ett tävlingsläge, där man stjälper varandra, men dem har jag som ensamresenär inte haft tillfälle att prova.