Brothers – a Tale of Two Sons

Brothers

Jag är alldeles för känslig för att spela vissa spel. Nu när jag spelade igenom Brothers – a Tale of Two Sons så porlade tårarna ner längs mina kinder vid mer än ett tillfälle. Jag som ju borde vara en stenhård tuffing.

Historien inleds när lillebror sörjer vid sin drunknade mors gravsten. Storebror ropar efter honom, deras far har blivit svårt sjuk. Tillsammans hjälps de båda bröderna åt att flytta pappa till byns läkeman så att han kan få den vård han behöver, men läkemannen kan inte göra något åt sjukdomen om han inte får ett vattenskinn fyllt med helande sav från ett stort magiskt träd. Efter att ha fått en kort beskrivning av färdvägen ger sig bröderna iväg mot trädet, och på vägen råkar de ut för många äventyr och problem som bara kan lösas genom samarbete.

Den stora spelmässiga poängen med spelet är just samarbetet, vilket kan kännas lite märkligt i ett solospel. Spelet styrs lämpligast med en kontroll från en spelkonsol – jag använde min PS3-kontroll – men det går även att använda ett tangentbord, även om det är lite bökigt. Storebror styrs med den vänstra pinnen, och den vänstra knappen, medan lillebror styrs med de högra motsvarigheterna. Det styrsystemet är lika enkelt som det är genialt, men det sätter koordinationen på prov emellanåt. Jag försökte till sist att alltid ha storebror till vänster i bild för att förenkla för min stackars hjärna.

Stämningen i Brothers – a Tale of Two Sons är genuint mysig, åtminstone till att börja med. Efterhand kommer man till miljöer som blir allt vildare och farligare, men så länge man har en bror vid sin sida kan man klara allt. Jag gillar att det känns som att man är i en riktig saga, och inte någon disney-liknande historia. Jag gillar också att man kommer till platser där något stort har hänt innan man kommit dit, utan att man får reda på vad som egentligen har försigått. Man får istället lov att använda fantasin för att fylla i luckorna. På samma sätt är det med dialogen som spelet igenom sker helt och hållet på ett låtsasspråk men ändå är fullt förståelig med hjälp av lite fantasi.

Spelet är inte särskilt långt – det går säkert att klara det på mindre än två timmar om man skyndar sig. Men varför skulle man göra det när man kan strosa omkring i lugn och ro och njuta av äventyret? Eller i mitt fall: strosa runt och torka tårarna.

Skuggor på fjället

Qaqqat Alanngui

Två ynglingar beger sig ut på fjället för att jaga ripa – ingen av dem återvänder hem. Åtta månader senare far sex ungdomar till en ensligt belägen stuga för att fira studenten – inte alla återvänder hem.

Så kan filmen Skuggor på fjället sammanfattas.

Filmen, som regisserats av Malik Kleis, är i väldigt mycket en typisk slasher-film av standardmodell, förutom det lilla faktumet att den är grönländsk. Bilderna på de grönländska miljöerna är mycket vackra och filmen var rätt spännande på sina ställen. Å andra sidan var skådespeleriet inte särskilt bra. Det kändes som om de flesta skådespelarna läste innantill när de skulle ha avslappnade samtal i stugan. Det kan förstås vara så att det är det grönländska sättet att samtala, jag har ju aldrig hört ett samtal på det språket tidigare så jag har inget att jämföra med.

Naturbilderna fick mig att vilja fara till Grönland på besök, men jag vet inte om jag törs ge mig ut för långt på fjället. Tänk om jag får en qivittoq (en “fjällgångare”) efter mig.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Generation 64

Bokomslag Generation 64 : Commodore 64 gjorde mig till den jag är (inbunden)

Tydligen tillhör jag generation 64. Det kan jag med viss säkerhet säga eftersom jag kom i kontakt med Commodore 64 under 80-talet, och gillade det. Ungefär så definieras generation 64 i boken med det i sammanhanget så passande namnet Generation 64 av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall.

Bokens undertitel, Commodore 64 gjorde mig till den jag är, förtydligar poängen med boken: inte mindre än trettio kända och förhållandevis okända svenskar berättar om sin uppväxt tillsammans med C64. Medlemmarna i generation 64 har av bokorganisatoriska skäl sorterats in i ett antal grundtyper (spelarna, musikerna, hackarna, demoscenen, grafikerna och entrepenörerna) och många verkar idag ha nästlat in sig i olika innovativa företag, akademiska institutioner och mediasammanhang. Det känns som om boken aspirerar på att vara heltäckande, men jag tycker att många av berättelserna känns lite för grunda. Det är många personer som intervjuas, men var och en får ganska lite plats att utveckla sin berättelse på djupet. Trots detta är texten läsvärd.

Frågan jag ställer mig efter att ha läst boken är förstås varför jag själv inte är med i den. Svaret är lika uppenbart som nedslående: jag utmärkte mig inte på något sätt i världen som kretsade kring C64. När jag efter att ha köpt min dator försökte hitta möjligheter att lära mig mer om den möttes jag av en svårt exkluderande attityd bland dem som jag antog var det hippa C64-gänget hemma i Gävle (dvs de som hängde i datorbutiken). Det fanns ingen som helst vilja hos dem att ens ge några råd. Den elitistiska aspekten kommer förstås inte fram i intervjuerna, även om den kan anas i texterna från demovärlden.

Jag känner mig lite kluven till själva formen på Generation 64. Det är en så kallad kaffebordsbok till formatet, och den är snyggt designad med många bilder som väcker minnen från en svunnen tid. Nostalgi blir ju bara bättre med åren. Boken fungerar alldeles utmärkt i den rollen. Å andra sidan gör texten i boken ett försök att vara en hyfsat heltäckande berättelse om hur stor betydelse C64 har haft för dagens Sverige, och det passar bättre ihop med en bok i mindre format och med mera text. En bok som man kan läsa i sängen eller när man är på resa. Det är möjligt att det här lilla identitetsproblemet är en fullt medveten effekt från Wilhelmssons och Grönwalls sida för att spegla C64-ans dubbla identitet som spelleksak och som (på sin tid) mycket kompetent verktyg. Är det på det viset så är det så listigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Sista brevet till Sverige

Bokomslag Sista brevet till Sverige (e-bok)

Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen av Vilhelm Mobergs utvandrar-tetralogi där de lösa trådarna från de tidigare delarna (Utvandrarna, Invandrarna och Nybyggarna) knyts ihop. Äntligen får Jonas Petter tillfälle att berätta klart den mustiga anekdot han försökt förtälja i flera böcker, äntligen får man veta om astrakanapeln bär någon frukt.

Tyvärr sker det saker på större skala som hotar den lugna, men produktiva, tillvaron på Nya Duvemåla, eller Nelson Settlement som det börjar kallas av traktens invånare. Ett inbördeskrig mellan Nordamerikas förenta stater börjar tära på resurserna och indianstammarna i närheten börjar göra uppror i hungersnöd. Fler och fler nybyggare anländer till trakten kring Chisago Lake, och även moderniteter som järnspisar och fotogenlampor. Och så får man följa Karl-Oskar och Kristina och se på vilka sätt de slutar sina dagar.

Boken drar tyvärr ut på slutet lite väl mycket, och mycken text som är tänkt som förklarande känns som upprepningar. Det kan vara nyttigt med påminnelser om vad som skett i de tidigare böckerna, men när det som hände tidigare i samma kapitel också återupprepas blir det lite påfrestande i längden. Den här boken är den svagaste i serien, men utan den skulle historien kännas ofullständig så den fyller ändå vämförtjänt sin plats i den svenska litterära skattkammaren.

BADLAND

BADLAND

Under långa flygresor eller i hotellrum när man bekämpar jet-lag så passar det alldeles utmärkt att pyssla med ett lagomt komplicerat spel på surfplattan. BADLAND är ett sådant.

I BADLAND manövrerar man en rundlagd fågelliknande varelse genom ett landskap av faror. Styrningen är enkel och effektiv; trycker man på skärmen rör sig fågeln uppåt framåt, och trycker man inte så dalar den nedåt. Målet är att klara sig till varje banas slut utan att falla offer för roterande sågar, törnbuskar, laserstrålar och fallande stenblock, och att inte vara för långsam, eftersom världen hela tider rullar framåt. Längs vägen kan man plocka upp ett stort antal olika bonusar som bland annat ändrar storlek på fågeln, sätter snurr på den, gör den kladdig, ändrar tidens hastighet eller klonar fågeln. Alla dessa bonusar kan behövas för att komma förbi de olika hindren.

Spelet är mycket trevligt att titta på och att lyssna till. Bakgrunderna är snygga och väldesignade, och de ger ett visst djup åt det i grunden två-dimensionella spelet. Det är ett fint flyt i det mesta. Vissa problem man ställs inför är riktigt trassliga att klara av, speciellt med tanke på att man i princip inte har några som helst anvisningar till hur man ska lösa dem. Man får helt enkelt prova sig fram. Kontrollen är enkel, men den fungerar bra och det känns som att man har rätt god kontroll på navigeringen.

Grundspelet har 80 olika banor, och dessutom finns det 20 extrabanor att ta till om suget uppstår. Till varje bana finns det dessutom tre olika extrauppdrag, som exempelvis att klara en bana på ett försök eller att plocka upp alla olika bonusar längs vägen. Banorn innehåller tillräckligt mycket variation för att man ska spela vidare och försöka klara de olika uppdragen även när man har klarat sig igenom alla de olika banorna.

Det finns även ett samarbetsläge, där man hjälper varandra, och ett tävlingsläge, där man stjälper varandra, men dem har jag som ensamresenär inte haft tillfälle att prova.

Lacombe Lucien

Lacombe Lucien

Dagen efter nobelfestligheterna passar det bra med en film som årets litteraturpristagare (Patrick Modiano) skrivit manus till. Inte nog med det, filmens titel (Lacombe Lucien) ger vissa associationer till de nära förestående Lucia-festligheterna, och dessutom rajjar en berusad man Lucia-sången tidigt i filmen. Det var med andra ord ett svårslaget tillfälle att se filmen.

Lacombe Lucien, regisserad av Louis Malle, är en rätt obehaglig film som utspelar sig någonstans i sydvästra Frankrike under tyska ockupationen. Den handlar om den unge bondgossen Lucien Lacombe, som egentligen inte bryr sig om någonting men ändå genom en tillfällighet börjar jobba ihop med franska Gestapo. Han börjar gilla makten som hans position ger honom och han utnyttjar den efter hand allt mer för egen vinning. Den makten är också användbar när han blir kär i den judiska flickan France.

Det som gör filmen obehaglig är Luciens totala likgiltighet till allt det som händer människorna kring honom. Trots att han är mycket medveten om att de handlingar han gör både går emot hans egen moraliska kompass och att de har fasansfulla följder för många så fortsätter han på samma väg. Nej, Lucien är inte en någon typ som man skulle vilja råka ut för i verkligheten, men förmodligen var hans historia ganska vanlig under den här perioden i Europa. Det är tur att tiderna är annorlunda nu, men är människorna det?

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.