The Rite of the Christmas Dance

Att inte passa in är ett ämne som dyker upp i många filmer. Ett annat vanligt ämne är att identifiera orättvisor i samhället och kämpa för att rätta till dem. Filmen Belle, som regisserats av Amma Asante, tar effektivt nog upp båda ämnena.

Filmen, som bygger på en verklig historia från andra halvan av sjuttonhundratalet, handlar om Dido Elizabeth Belle som fötts av en svart mor, men med en far som var kapten i brittiska flottan. Hon får växa upp i den aristokratiska miljön hos sin gammelfarbor, som dessutom råkar vara högste domare i det brittiska rättssystemet, tillsammans med sin kusin. Tack vare sin börd har hon vissa privilegier, och på grund av sin blandade bakgrund hindras hon av traditioner. Det ställer till det när det börjar bli dags att finna kandidater för giftermål.

Historien i sig är intressant, men jag tycker inte att filmen är särskilt lyckad trots det. Man får intrycket att Belle utspelar sig under tid då män var långsamtalande träbockar medan kvinnorna var bittra och besvikna. Det finns liksom nästan inga trovärdiga människor bland de endimensionella karaktärerna, och filmen puttrade sakta framåt i makligt tempo. Jag hade lite småtråkigt. Kvaliteten på skådespeleriet varierade också kraftigt från ett par lysande insatser till ett stort antal ganska misslyckade försök.

Jag inser i efterhand att jag kan ha sett filmen med hjärnan fokuserad på dess politiska budskap. Hade jag istället sett den som ett romantiskt kostymdrama så är det möjligt att jag hade upplevt den på ett annat sett. Störst av allt är ju ändå kärleken.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Jag har länge trott att jag känt till handlingen i Victor Hugos mycket kända roman Samhällets olycksbarn, men när jag började tänka efter lite noggrannare insåg jag att jag faktiskt inte har haft någon egentlig aning. Jag har aldrig läst något av Victor Hugo, men jag har i alla fall passerat en spårvagnshållplats som bar hans namn varje dag under mitt år i Orléans så jag har förstås förstått att han måste vara betydande. Jules Verne hade också en egen hållplats, men sedan kan jag inte dra mig till minnet fler spårvagnshållplatsförfattare i Orléans.

Det har gjorts en enorm mängd filmer som bygger på romanen, men jag har inte sett någon av dem. Den har också blivit en av de mera älskade musikalerna, Les Misérables med musik av Claude-Michel Schönberg, men den har jag inte heller sett. Dock har jag hört musiken. Regissören Tom Hooper gjorde 2012 en film av musikalen, Les Misérables, och den har jag nu sett. Nu känner alltså även jag till handlingen, så nu kan jag äntligen känna mig närmast allmänbildad!

Det hela tar sin början för nästan exakt 200 år sedan. Jean Valjean blir villkorligt frigiven efter att ha utfört 19 års straffarbete som påföljd efter att ha stulit en bit bröd att ge till sin svältande systerdotter. Kommisarie Javert, en mycket konsekvent man, är av uppfattningen “en gång tjuv, alltid tjuv” så han ser till att Valjean måste anmäla sig hos polismyndigheten var 30e dag. Valjean är i grunden en mycket god man, men han smiter ifrån anmälningen och dörsöker starta sig ett nytt liv. Valjean ägnar sig åt att hjälpa folk i nöd, vilka det finns det gott om i Frankrike under första halvan av 1800-talet, medan Javert nitiskt ser till att lagens texter noggrant efterlevs. Självfallet möts de flera gånger de kommande decennierna, bland annat på barrikaderna, så det blir många tillfällen att reflektera över om människor kan ändra sig med tiden eller om man alltid är den man varit.

Eftersom det är en filmad musikal så är det ofrånkomligen mycket sång i filmen. Det gör berättandet lite ryckigt eftersom många sånger bygger upp stämningar eller förmedlar känslor, medan en del av sångerna för handlingen framåt. Därför sker en del ganska avgörande steg i handlingen mitt under en sång, när i alla fall jag inte riktigt förväntat mig det. Musikalbakgrunden gör också filmen en bit längre än vad dess innehåll riktigt orkar bära. Jag blev förtjust i att Javert var så oerhört konsekvent i allt han företog sig; att han helt enkelt inte var ond utan bara var övertygad om att det allra viktigaste är att lagar efterlevs.

Sammantaget så är det så att fina bilder, bra skådespeleri, tänkvärda poänger och trevlig musik räcker gott för en film. Även i detta fall.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Apornas planet från 1968 är en typisk “film man bör ha sett”. Däremot är jag inte övertygad om att det är en “film man bör se om”. Jag gjorde det ändå.

Grundhandlingen är enkel och effektiv: Taylor leder en astronautbesättning som skickats från jorden för att hitta en bättre plats att leva på. Deras rymdfarkost kraschar på en märklig planet vars samhälle styrs av orangutanger, gorillor och schimpanser som pratar engelska och fångar människor som hålls i burar för experimentering. Även Taylor buras in, men han väcker stort uppseende bland aporna när det visar sig att han kan tala, vilket inte de lokala människorna kan. Eftersom Taylors beteende är närmast orimligt för en människa i apornas ögon försöker de reda ut hans ursprung, och motsvarande tankar om aporna har förstås Taylor. Taylor lyckas fly, och i en berömd slutscen får han reda på hur ett så bakvänt samhälle som på applaneten har kunnat uppstå.

Franklin J. Schaffner regisserade filmen, och dess ålder märks av då den känns lite mossig i sitt utförande emellanåt. Den är ganska pratig och innehåller inte heller särskilt upphetsande actionsekvenser. Å andra sidan fungerar samhällskritiken fortfarande bra, med en stor mängd tydliga poänger om hur människor är och beter sig. Religionens roll gentemot vetenskapen får sig också några pikar serverade. Personligen uppskattar jag också att Taylor porträtteras som en rätt osympatisk person, vilket inte är vanligt i motsvarande mera moderna filmer, och av samma anledning att astronauternas antal decimeras så kvickt. Då kan man ha överseende med att miljöerna är ganska torftigt utförda.

En slutsats är i alla fall att filmen är bra, men den vinner inte på att ses flera gånger.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.