Året är 1945. Nelly har överlevt Auschwitz, men hennes ansikte är sönderskjutet så hon genomgår en kirurgisk ansiktsrekonstruktion. Hon beger sig hem till ett totalt sönderkrigat Berlin fast bestämd att leta upp sin älskade make Johnny. När hon hittar honom känner han dock inte igen henne, utan kommer i stället med ett mindre ärligt affärsförslag. Hon spelar med, men allt eftersom tiden går kommer allt mer fram som tyder på att Johnny kanske har något med hennes fångenskap att göra.
I filmen Phoenix av Christian Petzold berättas en riktigt listig historia om nystart, att återfödas ur askorna, trots att världen runt omkring har ändrats. I en del scener leks det med visuella effekter som brukar användas i andra filmer, såsom ett godståg på en mörklagd station eller Cole Porter-sångflickor på nattklubben för att symbolisera det som varit (fångtransporter, respektive mellankrigstiden). Att använda sådana enkla bilder i stället för raka tillbakablickar eller flashbackeffekter visar sig vara ett utmärkt knep att få filmen att få sin egen prägel. Tyvärr lider filmen lite av att Nelly är med i nästan varenda scen, men bibehåller nästan samma uttryck hela tiden. Hennes kroppsspråk svarar inte mot hennes känslor. Annars är det en alldeles utmärkt film, som behandlar frågor som fortfarande känns aktuella. Det borde de inte behöva göra, förbannade värld.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.
