Att använda samma skådespelarensemble under tolv års filminspelning kan lätt verka som en gimmick, och jag är ju skeptisk till gimmickar. Boyhood är en film där regissören Richard Linklater har gjort just det. Tolv hela år!
Vi följer en Texas-pojkes uppväxt från sex års ålder till den första dagen på college. Mason är en trulig gosse med en lite äldre syster och en mamma som försöker göra sitt bästa, men som har rätt dåligt omdöme när hon väljer livskamrater. Det blir många samtal, och musik och mode förändras när åren går. Det blir helt enkelt en spännande effekt av att se skådespelarna åldras och byta utseende på riktigt. Det får också filmen att kännas på riktigt på ett sätt som annars bara dokumentärfilmer brukar kunna klara av.
Filmen går aldrig in på djupet i detaljerna. Ofta sker händelser utan någon förklarande bakgrund utan man får helt enkelt acceptera att det blev som det blev. Känslan blir lite som att att godtyckligt bläddra i ett fotoalbum med brottstycken av ett liv när man ser filmen, men efterhand kryper en känsla fram att valet av vad man får se egentligen är noggrant utfört. Det är mera likt hur man själv minns livet som en följd av händelser, men utan tydlig plan. Även personerna i filmen reagerar på det sättet mot slutet genom att uttrycka att de trodde livet skulle vara något mera och att ingen någonsin egentligen hittat någon mening med det.
Boyhood är en riktigt bra film trots att den börjar lite trevande, pågår i närapå tre timmar, är pretentiös och inte har någon egentlig historia att berätta. Filmen handlar om att leva, och det räcker.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.
