The Rite of the Christmas Dance

En lila tentakel, som jobbar som labbassistent till doktor Fred Edison (galen vetenskapsman), dricker lite giftigt avfall som släppts ut ur laboratoriet och utvecklar armar, utökad intelligens och en stark lust att erövra världen. Han fångas in för att oskadliggöras av doktorn, tillsammans med sin gröne beskedlige tentakelbroder. Men brodern, som inte vill bli tillintetgjord, skickar sin kvicka hamster till en gammal vän efter hjälp. Vännen, Bernard, är en stereotypiskt lagd allmännörd som delar hus med en läkarstudent (Laverne) och en råddare (Hoagie). De far till laboratoriet, som ligger i källaren till ett sjaskigt motell, missförstår situationen och släpper åter ut den lila tentakeln i världen. Nu finns det bara ett sätt att rädda situationen för mänskligheten, och det är att resa en dag tillbaka i tiden för att göra det gjorda ogjort, men komplikationer uppstår då vissa besparingar i konstruktionen gjort tidsmaskinen mindre tillförlitlig. Så kan äventyret börja.

Day of the Tentacle Remastered är ett äventyrsspel av “den gamla skolan” där man pekar och klickar sig fram för att lösa problem på mer eller mindre långsökta sätt. Originalspelet släpptes för nästan precis tjugofem år sedan, och man måste säga att det var stilbildande och nyskapande när “den gamla skolan” var ung och fräsch. Omarbetningen och moderniseringen har varit varsam. Spelet ser betydligt modernare ut och låter betydligt bättre, men annars känns det tillräckligt bakåtsträvande för att nostalgin ska få sitt. Spelet rör sig framåt med en godmodig humor, men en del av standardklyschorna har helt klart åldrats. Detsamma gäller själva pusslen, som ju är hjärtat i den här typen av spel. Många av lösningarna känns väldigt långsökta, och har inga egentliga ledtrådar. Man får helt enkelt prova sig fram genom äventyret. Exempelvis sitter en skämtspya fast i taket i rummet där spelet inleds och man vet att den kommer att behövas till något någon gång under spelet, men hur man ska få ner den (ljudligt bombardemang) och vad den ska användas till (framtida tävlingsfusk) finns det inga som helst skäl att kunna lista ut i förväg. Det här är förvisso ett klagomål på hela genren och inte på just Day of the Tentacle Remastered, och det är mer en källa till frustration i spelandet än ett klagomål. Det gör ju att man blir så glad när man faktiskt listat ut vad det är tänkt att man ska göra, och det är ju det som är den stora charmen med det här spelet.

Solar 2 är ett trivsamt litet spel där man får leka astronomiskt objekt. Man startar sin tillvaro som asteroid, och genom att samla på sig massa, via kollisioner med andra asteroider, kan man bli en liten planet. Samlar man då på sig mer massa kan ens planet börja hysa liv, som flyger omkring i efter hand allt mer avancerade rymdfarkoster. Passerar ens planets massa ett tröskelvärde startar fusionsprocesser i dess inre och planeten blir en liten stjärna, som i sin tur kan bygga på sig massa och bli allt större tills den imploderar och bildar ett svart hål. Det svarta hålet kan då samla på sig allt mer massa tills hela universumet imploderar och återexploderar, varvid hela processen börjar om på nytt.

Spelet skulle måhända upplevas som en smula enahanda om den här förenklade astronomiska och kosmologiska cykeln var det enda som erbjuds. Som tur är finns det något slags allsmäktigt väsen som ser till att det finns ett antal uppdrag att göra under varje stadium av ens utveckling. Det kan röra sig om att som asteroid se till att slå ner på en planet för att förstöra möjligheterna för dinosaurierna att utvecklas, eller att som en stjärna med planetsystem ta sig från en punkt till en annan utan att av misstag stöta i något annat astronomiskt objekt. När man klarat av alla uppdragen kan man fortsätta med att klara av ett antal utmaningar på bästa möjliga sätt, eller bara glida omkring och pyssla om sina planetsystem.

Som jag redan nämnt är spelet en trevlig bekantskap. Det är inte alltför svårt att klara uppdragen när man väl har börjat få någon känsla för styrningen. Gravitationen ställer emellanåt till det, och man vinner i de flesta fall på att ha ordentligt tålamod för att komma framåt. Att precision och tålamod krävs skulle kunna göra spelet frustrerande, men jag kände det snarare som att jag blev märkbart bättre med tiden. Tyvärr känns det som att uppdragen tar slut lite för snabbt för att det ska vara kul att fortsätta spelandet. Man vill spela, men har ingen morot.

Det märks i stort sett inte att Solar 2 börjar få en hel del år på nacken. Dess utseende är prydligt och stiliserat i all sin enkelhet. Det är bara musiken som känns riktigt bedagad, och det är framför allt den som gör att det blir lite jobbigt att sitta längre tider vid spelet. Men som ett kortare tidsfördriv att pyssla med i små doser fungerar det alldeles utmärkt. I alla fall om som man kan komma över de illa valda färgerna i stjärnornas utveckling. Det känns helt enkelt grymt fel att gå från blå via gul till röd när stjärnan blir tyngre, men då är jag nog alltför småpetig i detaljerna.