The Rite of the Christmas Dance – Page 25

Family

Oh, how I wish I could have experienced that dynamic London pop scene that existed from 1985 and for about one decade, however fictional it might have been. Family is a nice little game where I at least could get some idea of the works and spirit of that (still fictional) whirlpool of musical talent.

The idea of the game is to correctly identify the members of nine different bands from that scene using clues coming from small snipppets of information. These clues are for instance extracts from interviews or memoirs from people connected to the scene. For each identified five musicians more snippets are unlocked, until the whole family tree has been identified. And yes, it is a really a family tree with connections and branches such as it is in a good music scene with bands splitting, reforming, exploring new expressions, and simply going forward.

Family feels surprisingly genuine in the details. This music scene could really have existed. The game includes nine recorded songs from the bands, a relatively long radio broadcast with an interview with one of the brightest stars from the scene, and a lot of atmosphere from that era, which I am about five years too young to have fully experienced. The game gave me about one hour of detective work filled with nostalgia to something purely fictional. I enjoyed it.

LiEat

Det känns som om det är alltför sällan jag ärligen kan använda ordet bedårande för att beskriva ett spel, men nu är det äntligen dags: LiEat är ett bedårande spel!

LiEat utspelas i en värld som kanske kan påminna en smula om den riktiga världen, men den smulan är rätt liten. Det är en värld där det finns drakar, och de har rätt ovanliga förmågor som ofta verkar passa ihop med de människor de har tytt sig till. Efina (eller Efi) är just en sådan drake. Hon är två månader gammal, men hon ser ut som en flicka på fyra år, och hon är i lag med en kringvandrande bluffmakare som går från stad till stad för att handla med skvaller och sanningar och tar sig ett nytt namn för varje nytt ställe de besöker. Då passar det ju bra att Efi har förmågan att ge människors lögner fysiska former, som hon sedan kan äta upp för att få i sig näring så att hon kan växa upp och bli stor.

Spelet är uppdelat i tre tämligen fristående delar där den kringvandrande duon besöker tre olika platser med tre olika oroskällor: en blodsugare, en drömätare, en guldsnattare. Dessa ska tas om hand, men vår kringvandrande duo får också möjlighet att lära känna sig själva och att förstå sina platser i världen.

Spelet är som sagt bedårande. Det är ett till formen ett ganska normalt rollspel, men inte till innehållet. Här är det historien som är det viktiga, inte hur många monster man måste hacka ner för att få erfarenhetspoäng för att öka i graderna så att man kan klara de stora slutfulingarna. Man får en del småmysterier att grunna på och nysta ut längs vägen. Historien kombinerar att vara både gullig och småotäck samtidigt som den har ett förvånansvärt djup. Allt detta koncentrerat i ganska få ord. Spelet har också en säregen och charmigt skev grafisk stil, med musik som matchar stilen. LiEats tre delar tog inte särskilt lång tid att spela igenom, men det var en trevlig tid som jag nog kommer att minnas med varma känslor.

1794

1793 var ett dåligt år i Stockholm, men 1794 var inte mycket bättre. En urusel ekonomi trots att Reuterholms förmyndarregim förbjudit allt importerat överflöd för att hindra att svensk valuta hamnar hos utländska handelsmän. Det märkbara resultatet är att färgglada tyger lyser med sin frånvaro på gatorna, och att kaffehusen inte längre tillhandahåller vad deras namn utlovar. Liksom i den tidigare 1793 har Niklas Natt och Dag i uppföljaren, med det i sammanhanget rätt naturliga namnet 1794, fortsatt använda miljöer från Stockholms kanske minst gemytliga tid.

Grundhistorien inleds med en yngre adelsman som sitter på lindrigare dårhus och erinrar sig allt som hänt i hans korta men händelserika liv, och då inte minst det vidriga brott han ska ha gjort för att hamna där han är. Det är grundhistorien i den första av bokens delar. Boken består av fyra i stort sett lika stora delar där de tre första i stort sett går igenom tre olika, men överlappande, historier och den fjärde delen på ett hyfsat sätt knyter ihop dem. Det upplägget gör att berättandet känns ganska spretigt med många fokuspunkter i historien och tidslinjer som går omlott. Det blir som läsare lite krångligt att hålla reda på vem av bokens personer som vet vad vid vilket givet tillfälle, även om jag inte tvivlar på att författaren höll full koll när boken skrevs. Historierna är dock så spännande och fascinerande som krävs för att en spänningsroman ska fungera, för det är ju det man bör kalla boken. Det finns visserligen deckarinslag och tragik, samt även politiska konspirationer, men i grunden handlar det om rak spänning i ovanlig miljö.

Det går förstås inte att komma ifrån jämförelser med den första delen, i vad som utlovats bli en trilogi, när man läser 1794. Två av huvudpersonerna från första boken, Mickel Cardell och Anna Stina Knapp, får återkomma tillsammans med flera av bifigurerna. Natt och Dag excellerar fortfarande i miljöbeskrivningarna av den stinkande staden, men den här gången känns det som att det är mindre rent äckel och mera rent våld. Det kan förstås också vara att mitt minne grumlats under året som gått sedan jag läste första boken. Den stora roten till det onda är så utstuderat djävulsk att parodins gräns är passerad och det nästan blir generande. Å andra sidan är de goda fortsatt rekorderliga trots sina tydliga svagheter, så det kanske jämnar ut sig. Det finns också någon slags ledighet i språket som jag gillar och som jag tycker lyfter boken och gör den läsvärd. En del fraser från boken skulle jag kunna ta upp och använda när jag vill låta både bildad och vis.

Råbandsknopen är och förblir den enhäntes nemesis.

Fahrenheit 451

Nu när sommaren är här och solen vägrar gå ner är det lätt hänt att man får en lite för ljus syn på tillvaron. Då kan det vara bra för själen att läsa en dystopi, och Ray Bradburys Fahrenheit 451 är ju en av världslitteraturens mera kända i den skolan, så det blev ett rätt naturligt bokval.

Guy Montag gillar sitt jobb som brandman eftersom han gillar att se saker förtäras av elden. I den inte alltför avlägsna amerikanska framtiden där han lever är dock alla bostadshus brandsäkrade, men brandmän behövs i alla fall. Deras uppgift har gott över till att bränna litteratur eftersom litteraturinnehav blivit olagligt. Montag har av ren nyfikenhet snappat åt sig lite av det han har fått till uppgift att elda upp, och när han får sig en givande pratstund med en ung och fundersam grannflicka börjar han att grubbla. Det går inte så väl hem hos hans fru, Mildred, som hellre vill göra som alla andra och hänga i TV-rummet med sina TV-vänner, men Montag fortsätter ifrågasättandet och börjar agera på det, vilket då gör honom till systemets fiende.

Det som har gjort Fahrenheit 451 till en klassiker är själva grundidén: att folket i ett slags sökande efter politisk korrekthet, i meningen en ovilja mot att utsättas för något som kan vara upprörande, sökt sig till att skapa ett samhälle där kreativitet aktivt motarbetas. Landet går stadigt emot ett krig mot en yttre fiende, men det är ingen som egentligen bryr sig för det ordnar sig väl ändå, och eftersom alla nyheter dränks i ett tätt flöde av reklam så är det väl ändå inte så viktigt. Det är helt enkelt en spännande extrapolering av samhällsutvecklingen som Bradbury har gjort och som, trots att boken har nästan 70 år på nacken, fortfarande skulle kunna vara rimlig, om man gjorde några vardagstekniska uppdateringar. Berättelsen i sig tycker jag däremot inte så mycket om. Den känns ryckig i tempot, som om den den från början varit längre men sedan klippts ned till ett kortare format. Personerna i berättelsen känns också lite konstigt uthuggna som om de mera var idéer än människor, fyllda både av stor pratglädje och ovilja att samtala. Språket i boken kändes också lite stelt ibland, men det kan jag inte avgöra om det var författaren eller översättaren som låg bakom. Men vem bryr sig om de litterära kvaliteterna när de dystopiska kvaliteterna är på topp?

Lego The Hobbit

Lego The Hobbit är förstås den naturliga uppföljningen av Lego The Lord of the Rings. Det blir så att säga mer av samma sak, vilket betyder en historia som troget följer filmerna men är kryddad med förhållandevis enkla problem att lösa och en hel del skojigheter och billiga poänger. Det betyder tyvärr också en tangentbordsstyrning som ligger åt det irriterande hållet och lite bristande variation i vad man ska göra. Och så lockade spelet förstås åter fram min dåliga sida att inte sluta före 100% är avklarat.

En viktig sak att ha i minnet när man börjar spela är att spelet faktiskt inte är komplett. Det är bara de två första filmerna i trilogin som kom med i spelet innan det blev något käbbel med varumärkeslicenserna, så handlingen avrundas rätt rumphugget. Det är å andra sidan ganska passande för mig, eftersom jag faktiskt bara sett de två första filmerna och det aldrig blivit av att se den tredje. Spelet har alltså inte påverkat min spänning att se hur det ska gå för den stackars staden när draken ger sig ut.

Förutom tidigare nämnda brister så lider spelet även av att det stora antalet figurer, eller i alla fall det stora antalet dvärgar i sällskapet, i stort känns rätt likartade, och att själva berättelsen är rörigt genomförd. Det hängde sig också för mig lite för ofta, och det kraschade också emellanåt. Å andra sidan är det fortfarande hur roligt som helst att gå in och pulvrisera allt lösöre till dess innersta byggstenar (legobitar) och sedan bygga något nytt och praktiskt användbart av det. Man ska hålla fast vid de enkla nöjena i livet, och kul har man mest hela tiden när man spelar Lego the Hobbit.

På Chesil Beach

Året är 1962 och det nygifta unga paret har på sin bröllopsresa tagit in på ett hotell på den engelska sydkusten. De känns tafatta och rätt obekväma med situationen när de serveras middag på rummet där bröllopssängen väntar. I en serie tillbakablickar får man en liten inblick i deras bakgrunder och hur de träffas, med kärlek vid första ögonkastet. Hon är klassiskt skolad violinist med egen kvartett och han gillar Chuck Berry. Hon kommer från en familj i övre medelklassen medan han kommer från den övre nedre medelklassen, och som jag lärt mig i Watching the English- The Hidden Rules of English Behaviour är det en av de svåraste kulturbarriärerna att passera i det där märkliga landet. Trots detta älskar de verkligen varandra, passar utmärkt ihop och allt borde vara bra. Men taffligheten har också en bakgrund – de vet inte hur de ska bära sig åt i sängen, och det är också ingenting man talar om. Det fungerar inte alls, och deras gemensamma historia tar sig en bitter vändning.

Med filmen På Chesil Beach har Dominic Cooke tagit sig an att regissera boken med samma titel, skriven av Ian McEwan, och det med rätt lyckat resultat. Det är mycket välspelat i huvudrollerna, och filmen känns i det stora hela genomtänkt och balanserad. Den tar ett rejält tag på sig att komma till poängen, men i och med att filmens tema är så pass ovanligt, och vägen till poängen så pass intressant, så gör det ingenting. Däremot skämmer slutet med två epiloger som sentimentaliserar onödigt övertydligt. Det är minst en epilog för mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.