Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports

 

 

Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports by Edward Brooke-Hitching

 

It is rather interesting that a book that claims to contain more than one hundred of the most dangerous and bizarre forgotten sports in history does not clearly define exactly what turns an activity  into a sport. That is something that at least I would have found to be a very interesting starting point for a deeper discussion. Instead Edward Brooke-Hitching, in his Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports, aims at providing light entertainment for the reader, an effort with which I think he is successful. I am lightly entertained.

It seems that the sports in this compilation can be divided in a small number of main categories: There is a surprisingly large selection of different ways to torment animals, a variety of ill-advised ideas in exploiting technological advances, a number of businessmen milking money from a crowd by offering something novel, and of course all the different ways village brawls can be codified. In my opinion only the last variety is what I would call sports. However, if I see the book as a collection of human ideas for physical entertainment through history everything makes sense. We, as a species, are very inventive in finding ways to spend our time, which this book is evidence of. It is nice to bring out the book to read about a “sport” or two and chuckle a little, while waiting for the snooker to start on TV after the Formula 1 broadcast.

The nightingale

När en brutal tid i en brutal miljö ska skildras på film är det naturligt att filmen också blir brutal. Det är The nightingale av Jennifer Kent ett lysande exempel på. Den är verkligen brutalt våldsam.

Filmen utspelas på Tasmanien år 1825, som fungerar som en brittisk straffkoloni och befolkas av de soldater som inte duger till att vara någon annanstans, deporterade fångar, nybyggare som tidigare varit fångar, och så förstås en urbefolkning som tämligen metodiskt utrotas. Clare är en irländska som trots att hon har klarat av sin strafftid utnyttjas av den lokale engelske löjtnanten Hawkins, som alltså helt enkelt tar sig den starkes rätt till vad han vill ha. Clare våldtas av Hawkins och hans underhuggare, som dessutom skjuter ihjäl hennes man och slår ihjäl hennes dotter. Hon överlever, och ger sig ut på jakt efter förövarna för att uppnå vedergällning. På den jakten får hon med sig urinvånaren Billy (eller Mangana) som vägvisare genom den trånga urskogen, och det visar sig att han behövs, och att han är mer än vad han verkar vara vid första intrycket.

Historien kan verka lite klyschig vid första anblicken för det har ju gjorts väldigt många filmer som bygger på idén med vedergällning. Men The nightingale sticker verkligen ut med sättet som bakgrunden till vedergällningen skildras. Våldtäkter och öppet våld mot dem som anses lägre stående visas utan att biobesökaren skonas, och det har stor effekt på hur man tar till sig motivet. Man blir ju uppriktigt förbannad på hur våld och makt kan korrumpera människor och hur lätt det är att sparka neråt. Att när man inte längre har någonting kvar att förlora, ens familj,ens land, ens hela tillvaro, finns det bara våldet kvar att ta till för att i alla fall känna någon upprättelse.

The nightingale är trots sin brutalitet en riktigt bra film som skildrar en historisk fas som mycket sällan skildras fast det inte ens är tvåhundra år sedan. Enkelt och rakt berättat, och med ett foto som alltid känns lite instängt. Det finns liksom inga stora vyer att titta på, utan allt sker i tät skog eller i trånga rum vilket driver på viljan att slå sig ut.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Amundsen

Norge har under sin ganska korta nutidshistoria haft ett stort antal hjältar som nått närmast mytologisk status. Många av dessa har det gjorts filmer om, såsom exempelvis Thor Heyerdahl, Jan Baalsrud och Kung Haakon VII, om man ska ta några av de senaste årens filmer. En självklar plats bland hjältarna har Roald Amundsen, och en självklar plats bland hjältefilmerna har förstås därmed också Espen Sandbergs Amundsen.

Filmen inleds spännande med en flygkrasch i arktisk havsmiljö där den stora polarforskaren Roald Amundsen hamnar i trångmål. Sedan ett klipp till ett möte mellan hans bror Leon och hans älskarinna Bess. Under ett dygnslångt samtal dem emellan, i väntan på livstecken från den försvunne äventyraren, får man gå igenom huvudpunkterna i nationalhjältens historia. Från inspirationen till polarfarandet: Firandet av Nansens hemkomst efter att ha korsat Grönland på skidor, till de stora egna framgångarna: först genom Nordvästpassagen, först till Sydpolen, och så vidare.

Det är inte något särskilt smickrande porträtt av Amundsen man får. Han upplevs helt enkelt som en rätt outhärdlig människa som alltid satte sig själv i första rummet i någon slags drift att bli hyllad av folket. Det kan mycket väl vara sant, men det känns lite fegt att låta det komma fram genom hans förbittrade brors berättelse. Filmen känns påkostad och lyxig, som så många av de norska storfilmerna har känts de senaste åren. Men den känns också väldigt hattig. Trots att historien i stort sett berättas i kronologisk ordning känns den spretig, och den är egentligen varken spännande eller djupgående, utan liksom utspädd. Det finns utrymme för dramatik i filmen, men det finns mer utrymme däremellan som inte riktigt fyllts med någonting. Filmen är dock i alla fall storslagen. Fin att se på och inte minst lyssna på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En runda till

Efter ett långt CoViD-uppehåll, plus gårdagens extraföreställning, har nu Kiruna Filmstudio igång ordentligt. Som en utmärkt start på säsongen bjöds Thomas Vinterbergs En runda till. Det är ju en av de mera omtalade filmerna som kommit under uppehållet, och den har ju till och med vunnit Oscar.

Filmen handlar om alkohol, vilket märks direkt i filmens studentsvirande inledning. Fyra medelålders gymnasielärare har ganska tröga liv, där deras studenter är vare sig intresserade eller engagerade, och deras hemmaliv är ganska tomma. Under en födelsedagsmiddag börjar de diskutera den norske psykiatrikern Finn Skårderuds idé om att människan är född med 0,5 ‰ alkohol för lite i blodet – att det krävs en viss alkoholmängd i kroppen för att människan ska nå sin fulla potential. De börjar experimentera med sprit under arbetstiden, och ganska snabbt ökar dynamiken i deras lektioner och eleverna är med på noterna. Men i och med att de ändå är seriösa lärare så sker experimentet under kontrollerade former, och därmed måste de också undersöka vad som händer vid olika promillenivåer. Det fungerar förstås inte för alla att ständigt vara småfulla på jobbet, och när går lusten att känna sig bekväm över till längtan efter ett rus?

Filmen visar tydligt att det går att göra något riktigt bra utifrån enkla premisser, och det har Vinterberg även demonstrerat i flera av sina tidigare filmer. Dessutom hålls man borta ifrån uppmaningar om hur man ska leva sitt liv. Filmen tar verkligen ingen ställning för eller emot berusningen som koncept utan visar upp ett brett spektrum av känslor och följder. Alla de fyra lärarhuvudpersonerna spelas mycket trovärdigt i sina känslosvängningar, men deras omgivning, kollegor, och familjer är lite väl vagt tecknade. Det kan förstås vara en spegling av att de fyra medelålders männen egentligen bara är intresserade av sig själva och sin resa i promillen.

Men, jovisst är En runda till en film väl värd att prata om och att ge fina filmpris till. Och det är en film som känns ohyggligt dansk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gagarine

Det var tio månader sedan jag senast såg en film i en riktig salong, men nu är det äntligen åter möjligt. Folkets Bio kontaktade Institutet för Rymdfysik för att de ville se till att visa filmen Gagarine i Kiruna under dess svenska premiärvecka, och med hjälp av Kiruna Filmstudio blev det möjligt. Ett sextiotal glada biobesökare verkade vara lika sugna som jag på lite ordentlig bioupplevelse igen efter ett långt pandemi-uppehåll. Jippi.

Att filmen Gagarine, av Fanny Liatard och Jérémy Trouilh, skulle passa just i Kiruna blir ganska uppenbart när man ser att filmens handling utspelar sig i Cité Gagarine. Det var ett enormt huskomplex i utkanterna av Paris som under tidigt sextiotal byggdes av det kommunistiska partiet för att hålla arbetare med bostäder i tidstypisk rationell arkitektur. Namnet kommer förstås från den sovjetiske kosmonauten. Med tiden började husen slitas ner och fyllas av fattiga immigranter. De uttjänta, asbestdammande, husen började rivas under 2019. Således, om man kombinerar rymd med storskalig rivning av hem, så går tankarna till Kiruna.

I filmen får vi följa tonåringen Youri som bor i en av lägenheterna. Han är övergiven av sin mor och lägger sin tid på att fixa och dona med huset så att det fungerar, och på att drömma om att resa i rymden. När det står klart att husen kommer att rivas sätter han igång med att protestera på sitt eget sätt. Cité Gagarine är ju allt han har.

Det finns något sorgligt med femtio år gammal framtidstro som vittrat sönder, och stora delar av filmen består av vackra bilder av förfall. Och man får inte glömma att ett bostadskomplex inte bara är byggnaderna utan också människorna som bor däri. Så stämningen och bilderna är det jag bär med mig från filmen. Dess handling, däremot, kändes inte särskilt engagerande. Då hjälper det inte att flera av skådespelarna gör goda insatser, det blir ändå lite småtråkigt. Och småtråkighet passar inte bra ihop med vemod.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Pappersväggar

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Skräckhistorier passar mycket bra i novellformat eftersom de ofta bygger på att utforska en ensam tydlig idé. Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist är en novellsamling som tydligt visar på det. Han förankrar sina historier i svensk samtida vardag, men lägger förstås på det lilla fröet av skräck. Det där “Hur skulle det vara om…”.

Den kanske mest kända novellen i samlingen, och i mitt tycke den bästa, är Gräns som ju omarbetades till den prisade filmen Gräns för ett par år sedan. Den handlar om Tina som jobbar vid tullen i Kapellskär och har en fantastisk förmåga att sniffa sig till vilka människor som har något att dölja. Hon har däremot aldrig känt att hon passar in och har ett inte särskilt stimulerande hemmaliv, i stark kontrast till sina yrkesmässiga framgångar. En dag går dock en man förbi vars lukt inte passar in, och det gör henne förbryllad. Jag tycker att novellen är bättre än filmen, dels för att Tinas bakgrund fångas bättre och dels för att bihandlingen med otäcka smugglare och polisarbete som kändes lite krystad inte alls är med i novellen.

En annan novell värd att nämna är Sluthanteringen, som fungerar som en epilog till romanen Hanteringen av odöda, där premissen är att en större mängd avlidna människor vaknat till liv för ett par år sedan men att situation nu är under någon slags kontroll och har sopats lite grand under mattan. Den är något av en actionhistoria som är spännande och fullt begriplig (tror jag…) trots att jag inte läst huvudromanen.

Ajvide Lindqvist är en skicklig författare som hanterar språket väl och kan balansera tempot i historieberättandet. I vissa av novellerna är dock själva idén, det som så att säga utgör skälet till att berätta historien, inte så intressant. Det gör att att berättelserna då går på tomgång. Det händer också att själva idén ska fungera som överraskande knorr på slutet av ett par av novellerna, och det berättargreppet är jag inte alls förtjust i. Det är ju bara billigt effektsökeri. När å andra sidan historien, som i Gräns, flyter på framåt av egen kraft och bygger vidare runt grundidén så blir det riktigt bra. Så är det i ett par av novellerna.