All världens morgnar

Den åldrande gambamusikern och kompositören Marin Marais, fransk hovmusiker under Ludvig XIV, berättar en sorglig historia för sin orkester. Den handlar om hans mentor Sainte-Colombe som när hans hustru dör isolerar sig på sitt lilla gods, där han bygger sig ett litet trähus där han kan fokusera helt på sin musik och sina två små döttrar. Ryktet om hans storhet som musiker når dock till kungens krets, men ingenting kan locka honom tillbaka från avskildheten.

Det som främst utmärker Alain Corneaus film All världens morgnar är att den är på gränsen till att vara mer än lite småtrist. Miljöer och kostymer är genomarbetade, och skådespelarna tar i så det knakar för att lyfta filmen. Dessutom fungerar gambamusiken, som till stora delar är skrivna av huvudpersonerna i filmen, som en väv som knyter samman historien. Men stämningen är nästan genomgående dyster, och tempot mycket lågt, så det var svårt för mig att hålla mig vaken genom hela filmen. Jag märkte att tankarna gled iväg åt andra mer intressanta håll under delar av historien. Jag är övertygad om att det är en mycket behaglig film att sova till, men jag känner att jag inte är rätt person för den. Den är för småtråkig även för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kamrater!

Det är den första juni 1962 i Novotjerkassk, en industristad som stolt står förr stora delar av Sovjetunionens lokomotivproduktion. Lyudmila vaknar till en bra dag bredvid sin älskare, och går extra tidigt till affären för att införskaffa sina dagligvaror eftersom det börjat spridas rykten om varubrist och prishöjningar. Hon behöver egentligen inte oroa sig för det, eftersom hon sitter stadens politiska kommitté och därför vet hur bra läget är samt har möjligheten att slippa köa. Kommittén arbetar för samhällets bästa, och därmed även folkets bästa, men plötsligt blir de varse att en strejk utbrutit på fabriken. Då lönerna skurits ner samtidigt som priserna gått upp är det inte underligt att missnöjet börjar gro bland arbetarna, men hur är det ens tänkbart att arbetare i ett socialistisk samhälle ska finna någon anledning anledning att strejka. Situationen eskalerar bortom kommitténs kontroll. Armén kallas in och KGB får använda sina spioner bland arbetarna för att identifiera upprorsledarna. Det slutar med stor blodsspillan på stadens torg, och hårt arbete för att se till att alla spår av upproret ska försvinna och att nyheten om det aldrig ska spridas vidare. Mitt i allt detta står Lyudmila som börjar vackla i sin tro på samhällssystemet.

Med filmen Kamrater! har Andrej Konchalovskij försökt gå igenom händelsförloppet kring den nedtystade massakern i Novotjerkassk så korrekt som möjligt. Därför känns filmen en smula som en instruktionsfilm i den sovjetiska metoden att effektivt slå ner en revolt. Men i och med att fokus också ligger på Lyudmilas väg genom röran finns som tur är också det mänskliga perspektivet där. Man kan inte komma ifrån att filmens yttre form, nästan kvadratisk och svartvit, på något sätt får den att kännas extra dokumentärlik, vilket skulle kunna upplevas som ett billigt trick. Dock fungerar det bra här, då det samtidigt skapar lite distans till bilderna. Det finns starka känslor runt och efter massakern, vilket förstås är väntat, men det som jag själv tyckte var intressantast med filmen var faktiskt den inledande skildringen av Lyudmilas vardagsliv. Det känns lite märkligt att fastna för den del av filmen som kommer innan något egentligen händer, men så var det för mig här. Hela filmen är förstås helt klart sevärd, men det är inledningen som sticker ut mest med vardagens göromål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Rättfärdighetens ryttare

En flicka i Tallinn önskar sig en blå cykel i julklapp. En blå cykel stjäls utanför Köpenhamn, vilket gör att cykelns ägare måste få skjuts av sin mor till skolan. Mammans bil vill inte starta och pappan, ökensoldaten, ringer och meddelar att han stannar borta ett par månader till. Mor och dotter surar ur och tar tåget in till centrum. En mans stora projekt att använda stora mängder datorkraft för att finna korrelationer i data för att förutsäga framtida händelser får samtidigt inget gehör av finansiärerna så han förlorar sitt arbete, och tar därför ett tidigare tåg hem. Då smäller det. Övertygad om att det inte är en olycka utan ett planerat attentat börjar dataforskaren nysta bland ledtrådarna tillsammans med ett par kufiska vänner, och tar även hjälp av ökensoldaten för att hitta den skyldige.

Anders Thomas Jensen har i Rättfärdighetens ryttare använt flera mycket tragiska ämnen när han satt ihop en hårdkokt actionhistoria, som även skulle kunna rubriceras som komedi. En hel del rent absurda situationer och dialoger blandas med ganska extremt våld. Det är en blandning som ger mig lite dålig eftersmak, men samtidigt är det en historia som håller ihop riktigt bra. Det är ett gäng sargade personer som ger sig in på områden där de inte känner sig bekväma. Men, som alltid när man försöker koppla ihop lösa ledtrådar till en sammanhängande teori så är det lätt missa slumpens inverkan. Det kan ju alltid gå åt skogen.

Filmen är välgjord och den roar och oroar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Papers, Please

Under hösten 1982 avslutas en sex år lång konflikt mellan ditt hemland Arstotzka och grannlandet Kolechia, och i den delade staden Grestin har åter gränsen öppnats så att splittrade familjer äntligen kan återförenas. I och med att ditt namn drogs vid oktober månads arbetslotteri ska du nu infinna dig vid den nyöppnade gränskontrollen i Grestin för att arbeta under ledning av Tillträdesdeparementet. Du tilldelas en bostad av nivå 8 och flytten från hembyn Nirsk av dig och din familj ombesörjs. Din uppgift är att kontrollera papperen hos de inresande och på så sätt se till att enbart önskade element får tillträde ditt hemland.

Den huvudsakliga tiden i spelet Papers, Please går till att kontrollera de inresande. Eftersom lönen man får baseras på hur många korrekt genomförda kontroller man gjort under en dag gäller det att vara snabb och effektiv, men samtidigt får man inte slarva eftersom man då kan få betala straffavgifter. Pengarna behövs verkligen, för man försörjer inte bara sig själv utan också fru, son, svärmor, och en farbror ska få sina behov tillgodosedda. Pengarna ska gå till hyra, värme, och mat till alla i familjen, och det är svårt att få allt att gå ihop. Genom att skaffa sig bättre bostad kan man minska utgifter för värme, men samtidigt går hyran upp, så hemekonomin är en riktig balansgång.

Huvudspelet följer ett manus, där dels papperskraven ändras mest varje dag, och man dels får ett antal situationer att ta ställning till under de tolv timmar långa arbetsdagarna. Det gör att det är en tydlig historia som spelas upp som man själv deltar i, och det tycker jag är det bästa med spelet. Man engageras i processen att stoppa terrorister och människohandlare från att komma in i landet, men man får också möjlighet att bända på reglerna när man tycker det känns rätt. Arstotzka känns ju i grunden inte som någon särskilt bra plats att leva i, om man nu inte råkar gilla att bo under totalitära polisregimer. Papperskontrollerna man gör kan bli lite tradiga i längden, men det lättas faktiskt upp av de olika bestämmelserna för inresetillstånd som tillkommer och förändras efter olika yttre omständigheter. Att spelet följer ett manus gör tyvärr att det inte känns så särskilt lockande att spela om det, även om det kanske krävs för att man ska kunna nå ett tillfredsställande slut. Då kan man låsa upp fortsättningsspel, som är helt fritt från manus och istället handlar om att effektivast sköta sina arbetsuppgifter.

Spelets utseende är pixligt, gråbrunt och grötigt, och ljuden är murriga. Är man ute efter vacker estetik så är Papers, Please helt fel spel, men vill man känna den ovanliga känslan av engagerande tristess är det helt rätt.

Gisslan

Sju unga georgier har en idé. De ska smita iväg från Sovjetunionen för att start ett nytt liv i väst, vilket inte var särskilt lätt att genomföra 1983. Planen är att kapa ett litet inrikesflygplan och tvinga det till Turkiet, men det hela går blodigt åt skogen.

Filmen Gisslan av Rezo Gigineishvili skildrar en verklig händelse, och använder det något ovanliga greppet att låta själva kapningen agera filmens mittpunkt och därmed låta både förspel och efterspel bre ut sig ordentligt. Det gör att filmen både innehåller en spänningsdel samtidigt som en rejäl inblick i livet i Georgien under Sovjettiden. De sju kaparna tillhör Tbilisis elitskikt (de är läkarstuderande, konstnärer och skådespelare) men de vill ändå bort, och det är det som skaver i efterspelet. Varför genomför några som faktiskt har riktigt bra liv något så våldsamt som en kapning?

Filmen är till stora delar väldigt snyggt bild- och musiksatt, men den håller rätt stor distans till huvudpersonerna. Man kommer dem inte riktigt in på livet, utan de verkar mest vara ganska naiva i sin plan. Filmen ger inga förklaringar till varför planen uppstått, utan håller sig mest till att beskriva hur den genomförs. Det blir därför lite gåtfullt och svårförstått, vilket även måste ha varit känslorna bland alla i Georgien när det begav sig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Power of the Dog

Vi befinner oss i Montana år 1925. Bröderna Phil och George äger och driver arbetet på en ranch, och basar över ett dussin hårda kopojkar. När de driver sin hjord över vidderna till den närmaste järnvägshållplatsen för vidare transporter kan hela gänget förfriska sig på saloonen och äta lite lagad mat på hotellet. Phil är alldeles otroligt macho, vägrar bada, men samtidigt är han en sådan som folk följer. George däremot är mera tillbakadragen, vill ha tillvaron lite mera ombonad och knyter kontakter bland det finare folket. När George oväntat meddelar att han gift sig med en änka skär det sig totalt mellan henne och Phil, då Phil verkligen inte klarar av någon förändring det liv han lever. När änkans veke och gänglige son kommer på besök från sina läkarstudier ställs spänningarna på sin spets.

Det är fascinerande att ett drama som utspelar sig bland enorma vidder kan kännas så instängt, men The Power of the Dog klarar av det. Bilderna är mycket storslagna, men livet på ranchen med en vidrig mobbare som snabbt får det psykologiska övertaget över sin nya svägerska kan alltså ändå kännas klaustrofobiskt. Det är dessutom sällan jag har sett en film där hela rollbesättning känns helt rätt i sina roller. Det blir liksom på riktigt. Miljön är också spännande, med en extrem avkrok en världen under en viktig brytningstid. Mycket moderniseras och det för många står det tydligt och klart att deras tid är förbi när den moderna tiden sprider sig överallt.

Jag tycker att filmen är bra, sevärd, och förmodligen en sådan som vinner ett par Oscar-statyetter när det blir dags för sådant. Visserligen rör den sig lite väl långsamt, men den lyckas därför bygga upp en väldigt laddad stämning under tiden. Den typen av stämning som man vet kommer att leda till något dramatiskt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.