En aprileftermiddag i Vår Uppståndne Herres år 1468 inleds Den andra sömnen av Robert Harris. En ung präst, Christopher Fairfax, är på väg till den ensligt belägna byn Addicott St George i Wessex för att förrätta begravningen av den lokale prästen som nyligen dött i en fallolycka. Väl på plats finner Fairfax att den gamle prästen samlat på sig stora mängder av böcker och blandade småprylar från den gamla tiden. Samtliga av dessa är förbjudna att inneha, men de väcker ändå den unge prästens nyfikenhet. Ren och skär, och förbjuden, nyfikenhet driver honom vidare i sökandet efter vad som egentligen har hänt den gamla prästen, och inte minst historiskt.
Det kan inte komma som en överraskning för läsaren, om denne över huvud taget har läst baksidestexten eller genomskådat datumangivelsen i bokens första mening, att boken utspelar sig i en ganska avlägsen framtid. Någonting har synnerligen gått åt skogen och vår civilisation har så att säga fått gå igenom en nystart. Spillror av vår samtid kan hittas i form av plast- och glasbitar, och rester från gamla byggnader står också kvar på sina ställen, men inte så mycket mer. I och med att den starka kyrkan har sett till att förbjuda all slags efterforskning om livet innan civilisationskraschen är det svårt, för att inte säga omöjligt, för Fairfax att pussla ihop vad som hänt.
Det är en rätt kittlande idé som Den andra sömnen bygger på, och i och med att man som läsare i stort sett har samma bakgrundskunskaper som bokens huvudperson fungerar pusslandet bra. Boken har också en egenhet i att miljön i den närmast kan kallas för post-dystopisk: gemene man har det ganska bra men någon gång för länge sedan var det hemskt. Men om man bortser från den genomtänkta miljön, och den spännande premissen, så är det inte så mycket kvar. Det händer förhållandevis lite i varje kapitel, många personer i boken kombinerar enkeldimensionalitet med inkonsekvens i sitt agerande på ett lite irriterande sätt, och texten i sig känns lite lättviktig. Det sistnämnda kan jag inte avgöra om det är författaren eller översättaren som ligger bakom, men det gör i varje fall boken hyfsat lättläst, dock med en lite barnslig atmosfär. När jag tänker efter lite känns det som att boken skulle kunna bli till en riktigt bra film, för det är i det litterära som dess svackor finns.
