The Rite of the Christmas Dance

Alldeles för få filmer nuförtiden baseras på dikter. Annat var det 1917 när Viktor Sjöström bland annat regisserade sig själv i filmatiseringen av Henrik Ibsens episka dikt Terje Vigen. Dikten, och filmen förstås, handlar om en sjöman, Terje Vigen, vars familj svälter under Napoleonkrigen då engelska flottan genomförde en blockad av Skagerak. Han ror till Danmark för att skaffa brödsäd, men fångas upp av en engelsk båt och tas till fånga. Först fem år senare, när kriget tagit slut, kan han återvända hem, men då känner ingen i hembyn längre igen honom och familjen har svultit ihjäl. Han börjar arbeta som lots, och en dag hamnar ett engelskt fartyg i nöd varvid Terje Vigen ger sig ut för att rädda de som är ombord. Det visar sig att båtens kapten är samme man som tog honom till fånga, och en möjlighet till vedergällning mot honom och hans familj dyker upp.

En film av så här tidig årgång är förstås en stumfilm. Textskyltarna som används kommer direkt från Ibsens norska originaltext och är tämligen svåra för mig att hinna läsa och tolka, men det mesta av handlingen kommer ända fram genom skådespelandet. Filmen måste rent tekniskt ha varit banbrytande när den gjordes, med stormande hav och piskande vind. Den känns riktigt påkostad och verkar allmänt bland experter anses ha varit inledningen till en guldålder för svensk filmkonst. Det blir inte så mycket handling när filmen bygger på en dikt, men det ger istället utrymme för tydlighet. Det är något tidlöst med starka känslor och stormande hav så Terje Vigen håller bra än.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I det ockuperade Danmark under andra världskriget hade den judiska befolkningen det förhållandevis bra, i alla fall om man jämför med hur det var i andra ockuperade länder. Det ändrades under slutet av 1943 då den tyska ockupationsmakten plötsligt ändrade taktik, och började samla ihop judarna för att skicka dem till läger. Till att börja med var det inte många som trodde att det kunde vara på det viset, men när soldater plötsligt bankade på dörren förstod de att det var på allvar, och de kunde bara samla ihop det nödvändigaste och fly oplanerat. Det var vad som hände Arne Itkin, en jazzgitarrist i Köpenhamn, hans fru Miriam och sonen Jacob.

Nicolo Donatos film Flykten över sundet följer den lilla judiska familjen under deras flykt för att ta sig över Öresund till säkerheten i Sverige. Den följer också ett par av de danskar som försöker hjälpa till att rädda deras liv, varav åtminstone en har funnits i verkligheten. Flykten var tänkt att ske via den lilla fiskestaden Gilleleje längst upp i norra Själland, men tyska patruller och planer som var bara hastigt organiserade gör att det uppstår en flaskhals där, och många judar samlas på en och samma plats.

Filmen är spännande och bra berättad. Trots att historien är enkel och rak, och i stort sett ganska förutsägbar, finns det några oväntade vändningar som skakar om. Den är tyvärr filmad lite för nära och med mycket handkamera, vilket förstås är tänkt att förmedla autenticitet men också gör den filmen ganska oduglig på stor duk. Den känns alltså rätt mycket mer som en TV-film än något för bio, och det tror jag påverkade mitt intryck av filmen. Jag sjönk så att säga aldrig in i den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sten och Karin firar rubinbröllop med ett gäng vänner genom att återskapa middagen som de bjöd på vid bröllopsfesten för 40 år sedan. Karin står för maten och arrangemangen medan Sten står för anekdoterna. Festen slutar olyckligt när Karin oväntat inser att Sten är otrogen samtidigt som festen dramatiskt avslutas av andra skäl. Karin stöter något senare ihop med en gammal skolkamrat som återvänt till hemstaden efter ett liv av sökande runt i världen och hamnar på finrestaurang i Göteborg. De finner att restaurangens buttre stjärnkock håller i en kurs för asiatisk matlagningskonst på tisdagskvällarna, och de anmäler sig till den tillsammans med en tredje väninna. Det leder till väntade förvecklingar och förändringar i livet, och allt går mot ett lyckligt slut. Det är ju ändå en feelgoodfilm med inslag av romantisk komedi.

Den här typen av filmer brukar vara förutsägbara, och det är även Tisdagsklubben, som regisserats av Annika Appelin. Inga direkta överraskningar bjuds det på, men handlingen puttrar på framåt med gott humör trots att det trots allt handlar om svek, ensamhet och ouppfyllda drömmar. Skådespelarna gör ett bra jobb och dialogen är fylld av ganska kvicka detaljer, vilket gör att filmen känns hantverksmässigt bra. Men det räcker inte i mina ögon för att skyla över den stora förutsägbarheten. Någon liten överraskning mot slutet hade ju verkligen livat upp, men ingen sådan kom.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I mars 2011 följdes en stor jordbävning utanför Japans kust av en tsunami. Den slog in över kärnkraftverket i Fukushima och slog ut möjligheterna till reaktorkylning med påföljande skador på kraftverket och explosioner med utsläpp av radioaktiva ämnen. Filmen Fukushima Setsurō Wakamatsu handlar om detta.

Det är märkligt att en dramatisering av välkända händelser ändå kan bli så spännande som Fukushima är. Vi får följa arbetarna som hade hade sitt arbetsskift när katastrofen slog till, ledningen på kraftverket, kärnkraftsföretagets ledning, Japans politiska ledning, samt av någon outgrundlig anledning USAs ambassad. Situationen känns väldigt japansk med tydliga hierarkier men också stor lojalitet. Det kärvar också i kommunikationen mellan den lokala arbetsledningen och företagsledningen/politikerna, som inte verkar förstå allvaret i situationen. Filmen framställer tydligt ingenjörerna på plats som hjältar, och den högre ledningen som ganska futtiga skurkar som bara har varit ute efter profit.

Filmen är medryckande och fängslande, och har en lite uppfostrande och utbildande ton. Situationen förklaras tydligt och frånvaron av viktig kommunikation mellan olika grupper är tydlig. Man förstår varför olika beslut i olika grupper togs med hänsyn till vad grupperna faktiskt visste. Det är när filmen går över från de närmst dramadokumentära delarna till att skildra människorna som påverkas av läget som Fukishima tappar greppet. Det blir rejält såsigt och melodramatiskt. Det kan naturligtvis ha att göra med att det är händelser som ligger så pass nära i tiden att ingen distans till dem har hunnit utvecklas, men det är synd när så mycket annat fungerar så bra i filmen. Att höra en japansk körversion av “Danny Boy” till bilderna av en vit Toyota som glider fram under blommande körsbärsträd på väg till en begravning är mer än vad mitt filmsinne tål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Filmen Nelly & Nadine börjar något märkligt med en kort snutt från en gammal journalfilm, där en samling frigivna koncentrationslägerfångar anländer till Malmö i april 1945. Ett par av kvinnorna identifieras och korta utdrag ur deras historia berättas, men en av dem, Nadine Hwang, sägs vara en gåta. För att förstå inledningen bör man veta att Nelly & Nadine är den tredje långfilmslånga dokumentärfilmen som Magnus Gertten har satt ihop som bygger på den lilla journalfilmen. I de två tidigare filmerna identifierades allt fler av kvinnorna, men ödet för denna Nadine hade varit okänt. En fransk bondkvinna, Sylvie Bianchi, kände dock igen henne när hon råkade se en visning av den andra filmen. Nadine var livskärleken till Sylvies mormor, operasångerskan Nelly Mousset-Vos.

Huvuddelen av Nelly & Nadine följer upp kärlekshistorien mellan de båda kvinnorna. Hur de träffades en julafton när de båda var fångar i Ravensbrücks koncentrationsläger, hur de fördes isär, och sedan fann varandra igen och levde tillsammans i Venezuela. Informationen kommer från gamla lådor av Nellys kvarlåtenskap som fått stå oöppnade på Sylvies vind, och den består av filmer, fotografier, och detaljerade dagboksanteckningar.

Filmen har alltså ett fantastiskt material att utgå ifrån, men filmen i sig är faktiskt lite småtråkig. Den var lite otydlig och ofokuserad. Den kanske hade känts naturligare om materialet hade presenterats rakare, och bortsett från lasten från de tidigare filmerna utan helt få stå för sig själv. Jag hade också gärna haft den lite mera undervisande i tonen, för bildningens skull så att säga (eller snarare fylla i luckor i allmänbildningen). Men trots allt är det dock en riktigt varm och fascinerande inblick i två spännande liv bland nazistiska dödsläger och allmän homofobi.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.