Category: Recension / Review

I was living in London for four years, and during that time I began considering London itself as a living organism, similar to the description of the city in Peter Ackroyd’s monumental London: The Biography. These ideas also appear in Rivers of London by Ben Aaronovitch, where the London rivers are present in a much personal manner than in most other stories I have read.

Rivers of London is a detective story, beginning when a beheaded body is found at Covent Garden. The main character in the book, Peter Grant, is a probationary constable in the Metropolitan Police and he gets the task of guarding the crime scene after the body and everybody else involved in the investigation has left. Somewhat surprisingly he finds a witness to the crime lingering at the scene, and more surprisingly the witness turns out to be a ghost. It turns out that the Police has a unit for supernatural cases, and Grant is transferred to this unit under the supervision of Inspector Nightingale, who also happens to be a wizard.

I enjoyed reading this book. The setting in central London is of course one of the reasons for an Anglophile like myself to like the book, but also the relaxed language, which reminded me to some extent about the writing of Douglas Adams, made the book a pleasant read. It feels good to be able to follow many of the geographical and pop-cultural references interspersed in the text. Unfortunately, the sequences in the book that are focusing on action and suspense feel less exciting than the rest, and the habit of having cliffhangers at the end of the chapters feels constrained at times. However, the good mood and the large amount of creative ideas compensate these flaws more than enough.

This is the first in a series of novels following Peter Grant and his adventures solving crimes amongst London’s unknown inhabitants. There is a clear risk that I will read more books from this series.

Jag läser ytterst sällan deckare, så jag blev lite överraskad när jag fick Vindsjälar av Mons Kallentoft i julklapp. Dessutom har jag nu efteråt förstått att boken är den sjunde i en serie böcker om Malin Fors och hennes kollegor i Linköpingspolisen, så den här stackars boken verkade ha hamnat hos alldeles fel läsare. Intressant nog var det så att jag trots de dåliga förutsättningarna uppskattade boken till ganska stor del.

Att det är bok långt fram i en serie betyder att det är en stor mängd personer inblandade i berättelsen som inte presenteras särskilt ingående och inte heller har några större roller i det hela. Samma sak gäller ett par händelser som det syftas tillbaka på ett par gånger i boken, men som inte beskrivs alls vad de innebar. Det har gjort mig nyfiken att ta reda på mera om personerna och händelserna, så det är möjligt att jag kommer att leta upp de tidigare böckerna i serien bara för att få veta mer.

Berättelsen i sig var en för mig tillräckligt spännande historia med en rimlig intrig. Boken kändes lite kort, och en ganska stor del av fokus låg bredvid själva brottsfallet och dess utredning. Ett stort tema i boken är vinstdrivande företag inom vården, vilket är ett ämne som är hyfsat aktuellt just nu men jag är rädd kommer att kännas gammalt och dammigt ganska fort. Språket är synnerligen lättläst, men jag var till en början förvirrad av mordoffrets monoler/samtal med läsaren som återkommer då och då i boken utan att tillföra något extra.

Trots bristerna som jag upplevde i boken har den lockat mig till att kanske leta upp de tidigare böckerna i serien för att få veta mer. Det är sig ett gott betyg till den här boken.

Ryssar är såna som gillar björkar är Olga Grjasnowas debutroman. Boken handlar om den unga kvinnan Masja, som i början av boken lever tillsammans med fotografen Elias i Frankfurt och utbildar sig till tolk. Plötsligt ställs hela hennes värld på sin ända och man får följa hur hon tar sig igenom krisen. Samtidigt får man via tillbakablickar insyn i det trauma som Masjas uppväxt som judinna i Azerbajdzjan under de värsta åren av konflikten med Armenien fört med sig.

Boken är läsvärd. Framför allt har författarinnan lyckats så pass väl att fånga stämningen i miljöbeskrivningarna att det ofta känns som att vara på plats själv. Även personerna känns verkliga, med ett viktigt undantag: huvudpersonen själv (Misja). Det är, framför allt mot slutet av boken, emellanåt svårt att förstå varför hon gör det hon gör. Överhuvudtaget känns det som om handlingen i boken tappar farten mot slutet, som dessutom kommer ganska plötsligt. Men överlag är det en riktigt bra bok som jag kan rekommendera att läsa.

Boken inleds med ett bra driv,

Jag ville inte att den här dagen skulle börja. Jag ville ligga kvar och sova vidare, men genom de vidöppna fönstren trängde skratten från grönsakshandlarna och skramlet från spårvagnarna in. Vår lägenhet låg inte långt ifrån centralstationen, vilket framförallt innebar att det i vår stadsdel fanns hela kvarter som man helst undvek, fulla med lågprisaffärer och jättelika porrbiografer. Här, mellan en kinesisk kemtvätt och ett alternativt ungdomscenter, vars besökare regelmässigt urinerade i vår port, bodde vi.

vilket snabbt sög in mig i berättelsen.