Category: Recension / Review

Idag tillkännagavs att årets Nobelpris i fysik gått till Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura för att de uppfunnit blå ljusdioder. Då passar det synnerligen utmärkt att den senaste boken jag läst har Nobelpriset i fysik och en japansk forskargrupp som mycket centrala delar i handlingen.

Einsteins arvingar av L. P. Ramberg inleds med att Takeo Ohashi ägnar ett par sidor av boken åt ett fall. Det är ett mycket speciellt fall eftersom det sker i det centrala schaktet av det lutande tornet i Pisa, vilket förstås medför att han dör vid nedslaget femtioen höjdmeter under fallets början. Takeo Ohashi var, innan fallet, en teoretisk fysiker som arbetat med att både teoretiskt och experimentellt påvisa gravitationsvågor. Anledningen till att han befann sig i Pisa var att han hade inbjudits att tala vid en större vetenskaplig kongress. Hans presentation skulle ha titeln Einsteins arvingar, men ingen utom han själv vet vad den skulle handla om, förutom det att det skulle vara något riktigt stort och omvälvande.

I och med att gravitationvågor är ett rätt så sexigt område inom fysiken, och att detektionen av dessa är ett så pass stort framsteg att det inte gjorts än i verkligheten, så är det förstås ett aktuellt ämne för Nobelpriset i fysik. Kungliga Vetenskapsakademin blir naturligtvis nervösa när en av huvudkandidaterna till Nobelpriset tar och dör under mystiska omständigheter, så de skickar en utredare (Anneli Vinka) till Pisa för att utröna huruvida dödsfallet var en olycka, självmord eller påtvingat. Allt för att undvika skandaler. Anneli är själv en duglig teoretisk fysiker, men hon var dessutom Takeo Ohashis älskarinna, så hon fortsätter med sina efterforskningar långt efter att alla andra är nöjda med svaret.

Det är lite småtrevligt att läsa en spänningsroman som till ganska stora delar tilldrar sig i den föga glamorösa fysikforskningsvärlden, men egentligen borde jag känna mig mera hemma i beskrivningarna av hur det fungerar i forskarmiljön än vad jag faktiskt gör. Nästan allt som beskrivs känns främmande för mig. Kanske beror det på att mtt område inom rymdfysiken av naturen är ett mindre spännande område än teoretisk fysik, men det tvivlar jag starkt på. Intrigerna högre upp i den akademiska hackordningen som beskrivs i boken är ändå roliga att följa.

Som vanligt i spänningsromaner blir det lite tradigt med alla cliff-hangers, och efter ett varit med om ett större antal oväntade vändningar så börjar man ledsna lite. Man börjar vänta sig det oväntade mest hela tiden, och då kan man knappast längre kalla det för oväntat. Jag blev också småirriterad på hur endimensionellt personerna i boken beter sig, vilket ju står i alltför stor kontrast till den fyrdimensionella beskrivningen av rumtiden som flera av dem arbetar med till vardags. Men jag var ju tvungen att fortsätta läsa för att få veta hur det skulle gå, och det hade jag egentligen inget emot. Det här är en utmärkt bok att koppla av med när man sliter med ansökningar om medel för implementation av internationella forskningsinfrastrukturer!

Slaktare små är den andra delen i Erik Granströms berättelse om den femte konfluxen. Boken inleds ett par månader efter händelserna i slutet av den första boken i berättelsen (Svavelvinter), vilken man bör ha läst för att få fullt utbyte av den här historien.

Handlingen utspelar sig i Trakorien, som är ett tämligen löst sammanhållet örike fyllt av inre komplicerade politiska och religiösa konflikter. Trakorien, och resten av världen i boken, kom från början till som ett tillbehör till det gamla rollspelet Drakar och Demoner och hela historien om den femte konfluxen bygger på en kampanjmodul med samma tema. Den här ganska ovanliga bakgrunden till boken gör att dess allra främsta sida är själva världen i sig. Det som gör att bokens värld fungerar så bra är att den är så väldigt långt ifrån fungerande i sig själv med maktstrukturer som inte håller ihop, en hemlig polis som genom bristerna i systemet gjort sig synnerligen mäktig och små mängder magi som spiller omkring lite här och där. Logiken i världen märks exempelvis av att personerna i boken med självklarhet använder sig av en hel del märkliga idiomatiska uttryck när de talar.

En bok är dock mer än en fungerande värld: det krävs en berättelse också. I Slaktare små börjar historien förhållandevis långsamt, och det tar en god stund i boken innan det börjar hetta till på allvar. Läsningen blev liksom ojämn, både i tempot i berättelsen och i graden av intresse som byggdes upp hos mig. Det är en väldig massa olika trådar som fortsätter från Svavelvinter, och många av dem, även sådana som bara dyker upp långt ute i periferin, löses inte heller upp här utan får vänta till kommande delar.

Eftersom jag är en ovan läsare av fantasylitteratur, och har dåligt namnminne, så känns det för mig som om det är alldeles för många namn i boken. Namnregistret i slutet av boken innehåller drygt etthundra namn, och det behövde jag titta till oftare än jag borde. En karta över Trakorien är också närmast nödvändig, men jag förvirras ändå av alla namn.

Historien i sig känns lite tunnare i den här delen än i den tidigare delen. Jag tyckte inte att den kändes lika angelägen. Men å andra sidan så vill jag ju veta hur det går för alla inblandade karaktärer nu när den femte konfluxen närmar sig allt mer. Jag vill också veta vad den femte konfluxen egentligen innebär. Det känns dock inte riktigt akut att ta reda på det, så jag väntar nog ett slag med att läsa vidare i de fortsatta delarna.