Recension / Review – Page 89 – The Rite of the Christmas Dance

En tripp till Paris

Nu har den årliga filmfestivalen i Kiruna (Arctic Light Filmfestival) dragit igång. Som sig bör så var invigningsfilmen en riktigt bred historia, som inte torde reta upp någon. En tripp till Paris, regisserad av Marc Fitoussi, fyller den funktionen mycket bra. Det blir många fler filmer att titta på den här veckan, så jag fattar mig kort.

Brigitte och Xavier föder upp nötboskap på en stor gård i Normandie. När de parisiska grannarna håller partaj smiter Brigitte dit och småflörtar med en yngre man. Inspirerad av det mötet bestämmer hon sig sedan för att ta sig en liten tripp till Paris och kanske träffa honom igen, så hon lurar i sin make att hon ska besöka en hudläkare. Självklart går det inte som hon planerat.

Filmen är en trivsam historia. Trots att känslorna egebtligen borde vara starka, så är det ändå ganska återhållsamt. Mycket av filmen bygger på det osagda – kroppshållning och blickar för handlingen framåt, kanske mer än vad dialogen gör. Filmen är ett gott hantverk, men jag tycker att själva historien känns lite obalanserad. Mycket ville bli sagt, men mysigheten behövde ta plats. Å andra sidan var det riktigt skönt att inte veta vart filmens handling skulle ta vägen, och filmen var föredömligt kort. En må-bra film som inte irriterar.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

The 39 Steps

A little autumn conspiracy is never wrong. In The 39 Steps Richard Hannay, the protagonist of the story, learns about an anarchist plot to destabilise Europe and initiate a large war. The setting at the beginning of the story is London in May 1914, so there are spies everywhere even where it is not expected. Hannay has to leave his home in a hurry when he realises that he is about to be framed for murder, or alternatively be murdered himself, and travels to Scotland to hide for a while.

The 39 Steps is not a game; it is a digital adaption of the well-known novel by John Buchan. The “player” makes no real choices in the game, but is instead allowed to uncover the story at his/her own pace. I found that I preferred to go through the story slowly, in order to fully enjoy the combination of the stylish game art and the moodful theme music, even though I found the voice acting sometimes very poor.

The art is really the selling point of this game. A large number of well made digital painting provides the backdrop of the story. These are all made without showing any living humans which provides a certain emptiness to the art. It feels as if life itself has abandoned the world during the build-up before the great war. When people are added to the art, they are only in the form of fuzzy ghostlike outlines adding further to the feeling of desolation. However, when the characters tell stories, they are in the form of quite funny-looking animations similar to clips from silent films.

The total experience is like reading an adventure book with nice art while listening to a soundtrack. That is a nice way to unveil a major conspiracy.

Sådan far, sådan son

Vad händer när det visar sig att ens sexårige son är någon annans barn efter en förväxling på sjukhuset? I filmen Sådan far, sådan son har den japanske regissören Hirokazu Koreeda ställt just den frågan. Man får följa hur två väldigt olika familjer hanterar den i princip omöjliga situationen, och se hur de resonerar om vad som egentligen är viktigast i en familj: det biologiska släktskapet eller kärleken.

Filmen är lågmäld och går rakt på sak. Man får uppleva alla tillbakahållna starka känslor som tack vare det intima fotot känns väldigt äkta, trots att olikheterna i samhällsklass mellan de båda familjerna inbjuder till en hel del klichéfyllda kulturkrockar. Dessutom är det så att jag har svårt att förstå vissa av situationerna, men det torde i stort bero på min begränsade erfarenhet av hur det japanska vardags- och familjelivet fungerar. Varje situation i filmen känns viktig, men den är ändå lite i längsta laget.

Nu måste jag fundera över vad de ofta återkommande bilderna på högspänningsledningar egentligen symboliserade. De måste vara viktiga eftersom de hade ett eget pianobaserat musikaliskt tema.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Utvandrarna

Vissa böcker känner så gott som alla till. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en sådan bok. Berättelsen om bonden Karl-Oskar i Ljuder socken som efter ett par år av missväxt under mitten av 1800-talet bestämmer sig för att ta familjen med sig och emigrera till Amerika har ju även blivit film och musikal. Jag har fram till nu noggrannt undvikit den i alla dess former.

Det är lätt att förstå varför berättelsen är så älskad som den är. Boken är välskriven, och Moberg har lyckats få den att kännas i stort sett dokumentär – som om han själv var med på plats för att anteckna personernas tankar och resonemang. Som läsare bryr man sig om familjen, och jag grät till och med en rejäl skvätt vid ett av de mera avgörande ställena i handlingen. Ibland kan texten dock kännas en smula ältande.

Historien i den här första delen av roman-tetralogin om utvandrarna slutar precis vid landstigningen i det nya landet. Jag vill veta hur det går, så jag fortsätter glatt med nästa del.

Mass Effect

I have finally found time to play through Mass Effect, a game I bought more than five years ago. Now I am annoyed that it took so long time for me until I started playing it. It also took quite a long time for me to stop playing the game, about 40 hours of play to go through the full story. The reason is that it simply has one of the best storylines of any game I have played.

When humanity discovers a cache of technology on Mars in 2148, built by an advanced but extinct galactic civilisation called the Protheans, we are able to adapt and use this technology to perform swift interstellar travelling. It also means that we are able to join the inter-stellar community and its political system, with political manouvering on galactic level.

The story in the game starts 35 years later. The player controls a veteran soldier, called Shepard, who is sent with the experimental space vehicle to Eden Prime, a human colony planet, to retrieve an old Prothean beacon that was found during an archeological survey. When arriving at the colony, it is under attack from the geths, a robotic race, for reasons that are not clear from the beginning. From that point the plot uncovers bit by bit, and by the end of the game everything is on such a grand scale that it induces vertigo.

One really good thing in the game world is that humans really is a minority species on the galactic level. The 35 years of contact with the other civilisations are really nothing compared to the many thousands of years that the galactic council has been active. The other species do not trust the human newcomers, and we are to a large degree excluded from the inter-stellar political life. This true unimportance contrasts well with the tendency in many other science fiction settings to always put humans in the leading position of all significant activities. On the other hand, all species speak English, but I found no explanation in the game for this behaviour. Either they are only polite to the linguistically limited humans, or some kind of quick-translation technology is involved.

Another good aspect of the game is that the choices of the player matter to a very large degree. At the start of the game, the player not only choose a specialisation but also gender and background. These choices affect how the story is played out and how the other characters in the game interact with the player. In addition, there is a clever dialogue wheel used when talking with other characters, and the chosen dialogue options will also have impact on the game. All dialogues are made with voice actors, mostly with very good results. More importantly, fundamental choices have to be made at several points in the story which the player has to make without having all the facts clear, and then has to live with the consequences. This open ended story-telling is really what makes this game great.

To make up for the great storyline the game has a hopeless user interface. It is often needed to micro-manage the inventory, but there is no real inventory to manage. Instead there is an unsorted list of equipment in different categories that are not visible at the same time. In addition the large number of technical glitches that I encountered was really annoying. It is easy to assume that a game that was released on Windows in 2008 would have had sufficient time to be patched up to work flawlessly in 2014, but that is not the case here. About a dozen times while playing Shepard ended up outside the game geometry forcing a reload of the game. The sound effects in some of the areas were not functioning correctly.

Despite the technical annoyances, Mass Effect is a very good game. Knowing that there are two sequels to the game, there is a certain risk that I will play them as well at some time in the future.

The Last Border – viimeisellä rajalla

Jag brukar ofta använda uttrycket “framtiden var bättre förr”, men när jag ska beskriva en film från 1993 som utspelar sig i den dåvarande framtiden (2009) blir jag temporalt ställd. Filmen The Last Border – viimeisellä rajalla, som inte fått någon ordentlig svensk titel, är ett postapokalyptiskt äventyr av klassiskt snitt.

Mika Kaurismäki har här skapat en värld där någon slags global miljökollaps har fått det civiliserade samhället braka samman. Norr om sextionionde breddgraden har armén anlitat ett motorcykelgäng, under ledning av den genuint onde Duke, för att hålla de lokala rebellerna under kontroll. Mitt i alltihopa söker en man hämnas mordet på sin far och en kvinna försöker hitta sina förlorade minnen.

Min korta beskrivning kanske ger intryck av att filmen är en typisk “efter katastrofen”-rulle, gjord fem år efter att genren blev omodern, men det är en orättvis beskrining. Filmen utmärker sig genom att den är inspelad i kärva Nordkalotten-miljöer istället för i de vanliga dammiga halvöknarna. Det blir en smula underligt att årstiden växlar lite fram och tillbaka, men det kan ha med min förvirrade tidskänsla att göra. Det kan också vara orsaken till att filmens tempo sackar lite runt mitten. Skådespelarna täcker hela spektrumet mellan träbock och överspeleri, så det finns något för alla smaker. Framför allt om man gillar finsk hårdrock.

Dagens dåtid visade sig ha varit bättre än vad den tidigare framtiden verkade bli. Eller motsvarande.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.