Category: Recension / Review

Julieta verkar leva riktigt gott. Hon bor fint, har en pojkvän och ett bra jobb. En dag springer hon på en kvinna som visar sig vara bästisen som Julietas dotter Antía hade när hon växte upp. Bästisen säger att hon nyligen träffat på Antía och att hon såg sliten ut. Då rasar någonting samman för Julieta, eftersom hon själv inte träffat sin dotter på ohyggligt lång tid. Julieta lämnar pojkvännen, flyttar till en ny lägenhet och börjar skriva ett långt brev till Antía som berättar hela historien om Julietas liv. Den historien via tillbakablickar, och sakta men säkert börjar skeendet nystas ut.

Julieta av Pedro Almodóvar berättar en riktigt stark historia. Filmen är fylld av starka känslor, starka färger och stora närbilder. Det känns nästan som det blir lite för mycket av allt, då det emellanåt närmast drar åt det bibliska hållet, men filmen håller ihop. Jag vill veta vad som har hänt, varför det blev som det blev, och framför allt hur alla ska gå vidare. Jag kanske själv behöver mera passion.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I en cell i någon slags militär anläggning hålls en flicka fången. Hon heter Melanie, och hon förs fastlåst i en rullstol och med vapen riktade mot skallen till en lektionssal där hon, tillsammans med ett tjugotal andra fastkedjade barn, undervisas i största allmänhet som en del i något slags experiment. Uppenbarligen har något gått mycket snett i världen som verkar vara i slutfasen av något undergångsskeende. Roten till det onda visar sig vara en mycket smittsam svampinfektion som snabbt förvandlar vanligt folk till bitska och blodtörstiga, men som tur var dumma, zombieliknande varelser, och Melanie kan vara nyckeln till ett fungerande vaccin.

Filmen The Girl with All the Gifts av Colm McCarthy är riktigt spännande. Med ganska enkla medel höll den mig fast hela tiden, och jag kom flera gånger på mig själv med att hålla andan. Jag är riktigt tacksam för att det för en gångs skull inte är specialeffekterna som är filmens hjärta, som som så ofta i den här typen av filmer, utan att det är själva handlingen som får stå i fokus. Filmen ställer en del bra frågor och tar till flera oväntade grepp. Personligen gillar jag också att delar av filmen utspelar sig i ett murgrönerufsigt London som stått otuktat i ett tiotal år.

Det är en filmatisering av en bok med samma namn av M. R. Carey. Den har jag inte läst, men av vad jag precis har sett att döma borde jag kanske göra det.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Delphine hjälper sina föräldrar på deras lantbruk någonstans i centrala Frankrike. De vill gärna se henne gifta sig eftersom de menar att ensamhet inte är någon bra känsla. Delphine lyssnar inte på det örat utan vill komma därifrån. Våren 1971 flyttar därför till Paris där hon av en ren händelse blir inblandad i en aktiv kvinnogrupp. Det betyder förstås många höjda röster, stora gester och illa rullade rökverk i munnen. Det är ju en frans film. Hon finner också kärleken där i Carole. När Delphine’s far drabbas av stroke åker hon tillbaka hem till gården för att driva den vidare. Carole kommer efter och kulturkrockar uppstår mellan storstad och landsbygd, framför allt när det gäller kärleken mellan två kvinnor.

Filmen Sommaren ’71 av Catherine Corsini känns märkvärdigt stereotyp. Den känns mycket fransk och den känns mycket allkärlekssam, och den innehåller påfallande mycket nakenhet. Den innehåller också mycket detaljer som visar att den utspelar sig under tidigt sjuttiotal. Själva historien är förstås laddad när det är så svårt för Delphine att att hitta en utväg där hon kan ha både gården och Carole kvar, så det gör ändå filmen sevärd. Jag kom dock på mig själv med att fundera på om en liknande film kan göras om nutid, eller om det verkligen krävs att ha perspektivet att man liksom kan se handlingen med facit i hand. Kan en motsvarande film göras utan den lömska “se så illa det var då, tur att det har blivit bättre”?

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Lampedusa är en italiensk ö i Medelhavet som ligger 20 mil från Sicilien, vilket är närmaste kontakt med det övriga Italien. På ön bor det omkring 6000 människor. Lampedusa ligger också bara tio mil från den afrikanska kusten, och det är anledningen till att många flyktingar i undermåliga fartyg siktar på ön som ett första steg in till Europa. Det är det stora antalet olyckor med dessa båtar, och det stora antalet döda i samband med dessa (fler än 15000 vad man vet), som är anledningen till att man känner till namnet Lampedusa. Det är ju annars bara en avlägsen och isolerad avkrok av Italien.

De båda aspekterna av Lampedusa, avkrok och flyktingkatastrof, tar plats i filmen Bortom Lampedusa. Filmaren Gianfranco Rosi bodde under ett år på ön och följde vardagslivet hos lokalbefolkningen, men också sjöräddarnas arbete och flyktingarnas tillvaro. Resultatet är en film som innehåller långa sekvenser som följer på långa sekvenser, där de olika sekvenserna inte verkar höra ihop. Förmodligen är tanken att spegla hur lite vardagslivet på ön egentligen kan kopplas till flyktingarna, det verkar bara vara öns läkare som är med på båda ställena, men för mig känns mycket av filmen mest ganska långtråkigt. Det är egentligen bara under de fruktansvärda bilderna från undsättningen av en flyktingbåt, och när läkaren berättar om hur han ser på situationen, som filmen visar någon närhet. Annars känns det som om den ett kallt avstånd till båda sidorna av livet på ön. Det tycker jag är synd, för det är oerhört viktiga ämnen som jag skulle vilja se större engagemang kring. Därför är det viktigt att få se mera om dem på film.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Nu har årets upplaga av Kirunas Arctic Light Filmfestival dragit igång med kvällens premiärföreställning, med premiärmingel, fullsatt premiärsalong och en premiärfilm som den här gången var Det blod som spillts, som bygger på den andra deckaren i Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. Fredrik Edfelt står för regin till vad jag förmodar är en film gjord för TV i och med att kopian vi fick se var ett säljexemplar tänkt för utländska TV-bolag, och därför hade engelska undertexter samt helt saknade eftertexter. Filmen har inte någon heller någon filmaffisch, vilket är skälet till den här textens torftiga illustration.

Skälet till att den här filmen kan dra så mycket publik här är förstås Kirunanknytningen. Filmen utspelas i Kirunamiljö, boken är skriven av en Kirunaförfattare och många Kirunabor är med som statister. För mig tog Kirunakopplingen bort en del av filmupplevelsen i och med att jag satt och funderade på var någonstans många scener var filmade eftersom naturen emellanåt inte kändes “rätt”, och det ibland kändes hoppigt i geografin. Det är också roligt att se en gammal klasskamrat från Vasaskolan i en av huvudrollerna (Eva Melander som polisen Anna-Maria Mella).

Men hur var själva filmen då? Jo den var alldeles lagom. Den var lagom spännande, berättades i ett lagom tempo och intrigen var lagom avancerad. Den passar alltså helt utmärkt att se en alldeles lagom TV-kväll.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Läsåret är över och sommarlovet börjar för fem systrar på den turkiska landsbygden. På vägen hem lattjar de runt i strandkanten tillsammans med några av byns pojkar, glada som man är på lovets första dag. När de kommer hem till mormor och morbror (de är föräldralösa) visar det sig att en granne sett dem leka på stranden med pojkarna och lämnat rapport om det. Flickorna har alltså skämt ut sig, och skämt ut familjen, och måste bestraffas. Hemmet blir alltmer likt ett fängelse, trädgårdsmurarna höjs, galler sätts för fönstren och telefon och dator göms undan. Nästa steg är att flickorna ska giftas bort en efter en, innan de hinner skämma ut familjen något mera. Hemmet blir en hustrufabrik där flickorna ska lära sig laga traditionell mat och att ta hand om ett hem på rätt sätt. Hur ska man reagera? Spela med eller revoltera?

Filmen Mustang av Deniz Gamze Ergüven är ett ganska långsamt drama där allting sakta men säker blir allt värre. Egentligen påminner grundhistorien mera om typiska skräckfilmer med gisslantagande och instängdhet, men här är det en annan form av maktlöshet när det är själva traditionerna man har emot sig. Till att börja med hade jag mycket svårt att skilja mellan flickorna, de bildade liksom en enhet, men allt eftersom filmen gick vidare blev deras personligheter tydligare.

Filmen känns väldigt välgjord, och framför allt den yngsta systern (Lale) spelar riktigt bra i sin trotsighet. Jag hade gärna varit utan hennes berättarröst som av någon anledning lagts på vid ett fåtal tillfällen, vilket bara känns krystat, men annars flyter handlingen på sakta men obevekligt mot det stora bråddjupet. Kanske lite för sakta för min smak, men det är möjligt att min begynnande förkylning och en alldeles för ambitiös middag strax innan filmen påverkade mitt omdöme i frågan.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.