Category: Recension / Review

Det är sommar i Paris och livet borde vara behagligt men året är 1942 och staden är ockuperad av Tyskland. När de ledande nazisterna bestämt sig för att Vichyregimen skulle skicka 100.000 judar till förintelselägren i öst, varav 25.000 från Paris, så planerades en gryningsräd för att det skulle kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. 9000 franska poliser kallades in och samlade natten till den 16 juni ihop 13.000 judar och förde dem till en stor velodromarena, där de hölls utan mat och vatten i tre dagar innan de slussades vidare till de franska koncentrationslägren i Loiret i väntan på transport österut. Sammanlagt 25 av dem överlevde till krigsslutet.

Det hemska med den här historien är att den är verklig historia. I filmen I gryningens timmar av Roselyne Bosch följer man ett par judiska familjers öden under den här mörka sommaren. Filmen börjar mycket konventionellt med en skildring av livet i det ockuperade Paris sprängfyllt av stereotyper, blandat med bilder från den franska medlöparregeringens förhandlingar om detaljerna kring utrensningen. Efterhand får filmen tack och lov mycket mera fokus, och scenerna från de vidriga förhållandena på velodromen är riktigt mäktiga. Man får även se exempel på goda fransmän som gör allt i sin makt för att hjälpa de utsatta.

Filmen är välgjord och bra, och en hel del av mina tårar lockades även om jag tyckte att filmens absoluta slut kändes märkligt påklistrat. Just den här delen av händelserna under det andra världskriget tror jag inte att jag har sett på film tidigare, så det är bra att filmen finns. Jag antar att den franska poliskåren är särskilt stolt över den här delen av sin historia.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nathalie är en omtyckt gymnasielärare i filosofi i Paris och hon gillar sitt jobb. Hon har varit behagligt gift i tjugofem år och hennes båda barn börjar bli vuxna. Det är då livskrisen slår till. Hennes man vill lämna henne och hennes mors hälsa blir allt sämre, och plötsligt är inte längre allting självklart i livet.

Trots att Dagen efter denna av Mia Hansen-Løve handlar om en livskris blir den inte särskilt dramatisk, utan handlingen går lugnt stilla framåt och förändringarna i tillvaron skildras mycket subtilt. Skilsmässan sker lugnt och samlat, utan skrikande och storgrälande och förödmjukelser. Det är riktigt provocerande hur enkelt det komplicerade behandlas, och hur Nathalie analyserar sin förändrade situation på ett filosofisk plan. Alla personer i filmen känns som ovanligt verkliga människor, bland annat tack vare riktigt lysande återhållsamt skådespeleri. Det gör att det inte känns som en film utan att det man ser sker på riktigt.

Jag vet att filmen kan verka småtråkig när jag beskriver handlingen, men det är inte historien i sig som är filmens behållning, utan det är hur den berättas via vardagliga scener och små gester. Man kan säga att det här är en riktig film, inte en filmad berättelse eller en iscensatt idé. Sådana är tyvärr inte särskilt vanliga.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Helena är barnmorska i Petsamo men längtar bort från det inskränkta och brutala livet i traktens byar. Hon förälskar sig i fotografen Johannes och ser sin chans att komma iväg, men det är inte så lätt som det låter. Året är nämligen 1944 och lapplandskriget (det tredje kriget i Finland under andra världskriget) pågår för fullt, och Johannes är en SS-officer som är stationerad i ett läger ett par mil in på den sovjetiska sidan av gränsen. Helena ser till att ta sig ett jobb där för att få vara nära Johannes, men livet i lägret visar sig vara ännu obehagligare än vad man skulle kunna tänka sig. Johannes bär dessutom med sig hemska minnen från tidigare under krigstjänstgöringen. Men kärleken förenar ändå de båda när världen tycks ha blivit galen.

Det är en dramatisk historia som regissören Antti Jokinen berättar i Barnmorskan, fylld av kärlek, spänning, hopp och förtvivlan. Soldater skriker och skjuter, lokalbefolkningen är skitig och våldsam, och alla super. Kriget är bullrigt och otäckt och regnigt, och mycket av det sker i slow motion så att man verkligen känner varje regndroppe som slår ner i leran intill skyttarna. Det blir helt enkelt för mycket av det hela. Historien är egentligen ganska enkel, men filmen piskar upp den på Hollywoodvis till ett större drama än vad som skulle kännas som rimligt. Det känns alltså som om efterproduktionen har blåst upp och sabbat en film som med lite återhållsamhet hade varit riktigt bra. Det är väldigt synd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det här med förväntningar är farligt. Jag har verkligen varit sugen på att se Nocturnal Animals, Tom Fords senaste film. Jag gillade det han tidigare gjort, den har med ett par av mina absoluta favoritskådespelare, och den har ett antal enastående snygga filmaffischer. Med de tokhögt ställda förväntningar jag hade fanns det förstås en oro att filmen skulle göra mig besviken. Som tur var så infriades inte den sistnämnda förväntningen. Jag gillade filmen.

Susan är en framgångsrik gallerist i Los Angeles med en stilig make och ett snyggt hus, men det känns som om hennes liv saknar egentligt innehåll. Hon får oväntat ett romanutkast skickat till sig. Det är skrivet av hennes exmake Edward som hon inte har varit i kontakt med på närmare tjugo år, men på försättsbladet är den tillägnad henne. Hon sätter sig ner och börjar läsa den våldsamma och obehagliga historien, och det lockar även fram minnen från hennes tid med Edward. Men varför har han skickat den till henne? Hon bestämmer sig för att ta kontakt med honom.

Filmen har tre parallella skeenden: Dels nutiden med Susan och boken, dels berättelsen i boken och dels minnena av tiden med Edward. De tre historierna flyter ihop till viss del, men de är väl balanserade och det går att läsa mycket mellan raderna. Filmen är dessutom estetiskt väldigt fin. Det känns som om jag skulle kunna sitta och fundera länge över olika detaljer i den, och även sitta och diskutera dem tills diskussionen närmar sig ältande. Om jag däremot försöker skriva ner funderingarna så blir det bara pretentiöst dravel av orden.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Spelet boule innehåller en filosofisk aspekt. Det går ut på att få sina klot så nära lillen som möjligt. Lillen är så att säga själva centrum för spelet. Ibland kan man hamna i ett läge där det är helt hopplöst att komma närmare än motståndaren, men då är det möjligt att stöta lillen till en mera fördelaktig position. Man kan alltså flytta centrum dit det passar en bättre. Det är något att tänka på om man befinner sig i periferin.

Jätten av Johannes Nyholm skulle man kunna kalla ett social-surrealistiskt drama. Den handlar om Rikard, som är trettio år, autistisk och född med en svår missbildning. Hans far är okänd, och hans mor skildes från honom vid födseln. Boulen är hans allt, och den har han tillsammans med sin vän Roland som alltid står upp för Rikard och skyddar honom mot vardagens skitstövlar. Han har drömmar om nordiska mästerskapen, men världen är hård mot de svaga.

Filmen är fascinerande. Den blandar vardagens gråhet med drömmarnas färggladhet, och känns både som en bagatell och som något riktigt stort. Historien berättas med stor värme och många bouleklot kastas. Filmens musik, som Björn Olsson ligger bakom, ger dessutom en vag känsla av spagetthi-västern och äventyr, och det är ju aldrig fel. Det blir en rätt annorlunda film av det hela, och en film som jag tycker om.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En känd filmregissör ska medverka vid en visning av en av sina filmer med ett tillhörande seminarium, men han råkar anlända till staden en dag för tidigt. Lätt uttråkad knallar han runt och träffar en kvinna som han faller för. Hon är konstnär, och han säger alla de rätta sakerna för att charma henne, men när sanningen ändå kommer fram rasar hans fasad som ett korthus. I andra halvan av filmen börjar historien om, och man får se vad som händer om bara lite ändras i hur båda han och hon framställer sig själva.

Filmen Right Now, Wrong Then av regissören Sang-soo Hong kanske kändes som en god idé på papperet, men var för sig är de båda historievarianterna ganska tråkiga beskrivningar av en uppraggning och en kväll ute. Det är långa samtal om ingenting alls, avbrutna av pinsamma tystnader, och det ser så fruktansvärt stelt ut. Att se historierna efter varandra ger dock en lite spännande effekt när man märker hur lite som krävs för att ganska tvärt ändra förloppet. Jag tyckte tyvärr att helheten ändå blev ganska trist, och hade jag inte vetat om filmens grundidé i förväg är jag inte säker på hur intresserad jag skulle kunna hålla mig under den första historien. De båda historierna håller på nästan en timme var så det blir långt.

Huvudslutsatsen man kan dra efter att ha funderat lite på vad filmen vill säga är i alla fall att med hjälp av ärlighet så verkar det sluta bäst för alla. Det är ju lovvärt.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.