Waris Dirie är flickan som av en slump upptäcktes av en modefotograf och blev en framgångsrik fotomodell. Det är dock inte därför hon främst är känd, utan för att hon var den första som såg till att den vidriga traditionen med kvinnlig könsstympning uppmärksammades. Hon blev nämligen själv utsatt för det när hon var tre år gammal.
Filmen En blomma i Afrikas öken av Sherry Hormann bygger på Diries självbiografiska bok med samma namn. Man får i tillbakablickar följa hennes liv från det att hon som tolvåring flyr från sin nomadfamilj i den Somaliska öknen till Mogadishu när hon precis skulle giftas bort till en fem gånger äldre gubbe och hur hon senare hamnade i London. I London får man följa henne från de första förvirrade stegen utan bostad, genom en modellkarriär, fram tills dess hon håller tal inför FNs generalförsamling.
Filmens huvudämne är tungt och viktigt. Därför tycker jag att det skaver rätt mycket när filmen på många ställen är närmast flamsig. Det gör att poängen nästan ramlar bort. Dramatiska livsögonblick som det borde ha vikts mycket tid åt sopas också undan lite snabbt, nästan som om de bara var smålustiga anekdoter, medan mera berättarmöda ägnas åt förhållandevis ovidkommande smådetaljer. Jag vet inte om det kommer från självbiografin, eftersom jag inte har läst den, eller om det blev så här när det blev film av historien men det stör mig mer än vad jag vill att det ska göra. Ämnet är ju så mycket tyngre än vad filmen är.
Filmen är utmärkt som startpunkt för en diskussion om könsstympning och andra traditioner som är direkt skadliga, men som film är den inte utmärkt.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
