En blomma i Afrikas öken

Waris Dirie är flickan som av en slump upptäcktes av en modefotograf och blev en framgångsrik fotomodell. Det är dock inte därför hon främst är känd, utan för att hon var den första som såg till att den vidriga traditionen med kvinnlig könsstympning uppmärksammades. Hon blev nämligen själv utsatt för det när hon var tre år gammal.

Filmen En blomma i Afrikas öken av Sherry Hormann bygger på Diries självbiografiska bok med samma namn. Man får i tillbakablickar följa hennes liv från det att hon som tolvåring flyr från sin nomadfamilj i den Somaliska öknen till Mogadishu när hon precis skulle giftas bort till en fem gånger äldre gubbe och hur hon senare hamnade i London. I London får man följa henne från de första förvirrade stegen utan bostad, genom en modellkarriär, fram tills dess hon håller tal inför FNs generalförsamling.

Filmens huvudämne är tungt och viktigt. Därför tycker jag att det skaver rätt mycket när filmen på många ställen är närmast flamsig. Det gör att poängen nästan ramlar bort. Dramatiska livsögonblick som det borde ha vikts mycket tid åt sopas också undan lite snabbt, nästan som om de bara var smålustiga anekdoter, medan mera berättarmöda ägnas åt förhållandevis ovidkommande smådetaljer. Jag vet inte om det kommer från självbiografin, eftersom jag inte har läst den, eller om det blev så här när det blev film av historien men det stör mig mer än vad jag vill att det ska göra. Ämnet är ju så mycket tyngre än vad filmen är.

Filmen är utmärkt som startpunkt för en diskussion om könsstympning och andra traditioner som är direkt skadliga, men som film är den inte utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nina – a story about me and Nina Simone

Idag skulle pappa ha fyllt åttio år. Därför känns det extra bra just idag att ha gått på en föreställning som inspirerats av en av hans favoritartister: Nina Simone. Det känns också bra att det var en lyckad föreställning.

Nina – a story about me and Nina Simone är en enmansföreställning (plus mycket kompetent musikertrio) där Josette Bushell-Mingo berättar historier från Simones liv uppblandade med egna reflektioner och tankar från sitt eget liv. Det blir en hel del funderingar om det egentligen har hänt något med de svartas villkor de senaste 50 åren, om revolutionen som Simone sjöng om 1969 har blivit av, eller om det, som själva ordets betydelse, har gått runt ett varv och är tillbaka där det började. Skotten i Alabama 1963 och de 16 skott som polisen i Chicago avlossade 2014 kopplas exempelvis samman.

Första halvan av föreställningen är mest en lång, politisk, och rätt obehaglig monolog som är lätt uppblandad med musik, medan den andra halvan är mer av en hyllningskonsert med mellanprat. Det blir sammantaget en mäktig föreställning där det tunga budskapet blandas med ljuv musik och, inte minst, Bushell-Mingos mäktiga röst. Nu känner jag mig inspirerad till att göra musik, och redo att förändra världen. Det sistnämnda måste ju göras.

Föreställningen kom till Kiruna genom Riksteatern.

Far from the Madding Crowd

Året är 1870. Batheshba Everdene arbetar på sin fasters gård i Dorset då grannen (Gabriel Oak) förälskar sig gravt i henne och friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Lyckan vänder och Batheshba ärver sin farbrors gård, flyttar dit, och får därefter grannen (William Boldwood) gravt förälskad i henne så pass att han friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Hon finner dock en tredje man som friar till henne, och av någon outgrundlig anledning tackar hon ja. Då går det som det går.

Filmen Far from the Madding Crowd av Thomas Vinterberg bygger på Thomas Hardys roman som på svenska brukar heta Fjärran från vimlets yra, och det märks att en roman finns där i botten. Det är nämligen väldigt mycket handling och ganska få “filmiska” sekvenser. Historien är alldeles utmärkt, även om min sammanfattning här ovanför kanske inte får det att framgå, och skådespelarna är likaså utmärkta. Jag undrar om inte Betheshda skulle krossa även mitt hjärta om hon var min granne. Filmen blir därmed väldigt trevlig, trots att det finns så mycket tragik, passion och drama i den. Där det kunde ha varit kamp mellan klasser och kön i lerig bondmiljö drar filmen sig närmast mot att bli en romantisk bagatell. Jag antar att den känslan kommer sig av att berättelsen rör sig ganska fort framåt, och att det därför blir många, men korta, scener som inte riktigt hinner låta känslorna sjunka in. Det känns som om det ganska ofta kan bli så när kända romaner blir film. Samtidigt är filmen ändå ganska lång, men jag märkte det inte eftersom det ju hände så mycket hela tiden.

Filmen är riktigt bra underhållning för stunden, men jag är inte säker på hur djupt intryck den gjort – om jag kommer att minnas så särskilt mycket av den om en vecka.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fascisten

En man sitter vaken i sängen i ett hotellrum i Paris 1938. Telefonen ringer, han svarar på italienska och går ut och sätter sig i en bil som kör iväg. Så inleds en klassisk film: Fascisten av Bernardo Bertolucci. Mannen i fråga visar sig vara en dr Clerici, en aktiv fascist, som förbereder ett mord på en känd motståndsman, som dessutom är hans före detta universitetslärare, under sin bröllopsresa. En radda tillbakablickar berättar sedan bakgrunden till historien samtidigt som bilresan rör sig närmare målet.

Det är en fascinerande historia om hur en man från ett knepigt överklasshem gör allt i sin makt för att passa in och vara normal och därför vänder kappan efter vinden, som i dåtidens Italien förstås är fascistvindar. Dessutom är det intressant att se hur en kultiverad byråkrat resonerar när han genomför ett grovt våldsdåd som han blivit beordrad till.

Filmen ser väldigt bra ut, med välplanerade, kusligt storslagna, fascistiska miljöer och lika välplanerade ljussättningar av scenerna. Kameraarbetet är rörligt och skådespelarna utför sina jobb väl. Av någon anledning var ljudet dåligt synkroniserat när jag såg filmen, och det störde extra mycket i och med att allt annat tekniskt var så bra. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen då jag inte var förberedd på berättartekniken med tillbakablickar till olika viktiga händelser i Clericis liv, utan tänkte att berättelsen rörde sig kronologiskt framåt. Det gjorde självklart handlingen rätt ordentligt rörig för mig, men så fort jag insåg hur det egentligen låg till så fastnade jag i handlingen. Det är en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Trädens hemliga liv

Bokomslag  (inbunden)

Att inte se skogen för bara träd är ett ganska vanligt fenomen. Det försöker den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben råda bot på med sin bok Trädens hemliga liv. I den visar han hur en skog är så mycket mer än bara en samling träd, och även hur de enskilda träden fungerar som individuella enheter såväl som delar i ett kollektiv. Det är just i beskrivningarna av det kollektiva som som det blir som intressantast för mig då jag inte tidigare har förstått hur träden samarbetar med varandra.

Boken är lättläst, någonstans mellan faktabok och kåserisamling, och den är också lätt att läsa. Den lider lite av att varje kapitel känns som en kort tanke, och att de därför inte sitter ihop till en genomgående text. Det blir helt enkelt lite tjatigt att exempelvis varje gång kambium nämns så ska det också förklaras att det är stammens tillväxtskikt. Boken lider också av att den bygger på hur skogar är i Tyskland, till största delen bok men också en del ek, medan skog för mig är granar och tallar, samt numera fjällbjörkar. Texterna handlar därför inte om skog som jag upplever den, utan om en främmande skog. Slutligen finns det en del detaljer i översättningen som jag irriterar mig på såsom användandet av ordet rönnbärsträd (i stället för rönn) och att översättningen av vad jag antar är ett fyndigt “Kindergarten” på originalspråket för en samling småplantor fick bli “barnträdgård” på svenska (skulle inte “plantskola” vara ett mycket trevligare ordval).

Nu låter det som om jag stör mig på lite småsaker, men det visade sig att de sammantagna gjorde att det tog emot att plocka upp boken och läsa på kvällarna. Formatet med korta, trevliga, lättlästa, kapitel med lagom mängder fräscha insikter borde annars göra det enkelt. Jag är helt enkelt kluven eftersom jag borde tycka om Trädens hemliga liv, men ändå har dragit mig för att läsa vidare i den. Hur som helst så har jag lärt mig mycket, och kunskap bär man alltid med sig.

While We’re Young

Några väl valda ord ur Ibsens Byggmästare Solness inleder Noah Baumbachs While We’re Young. Orden handlar om de äldres fruktan för ungdomar, men också om deras egen längtan efter ungdom, de sätter förstås även tonen för hela filmen.

Josh och Cornelia är ett New York-par som har passerat 40-årsstrecket. Han regisserar och hon producerar dokumentärfilmer, och de lever som alla intellektuella verkar leva i den stora staden med lagom nära vänner och lagom självupptagenhet att fylla dagarna med. Efter en filmföreläsning får de kontakt med ett par i 25-årsåldern som lever precis så bohemiskt som de själva egentligen skulle vilja göra. Det tänder åter gnistan hos Josh och Cornelia, och de börjar ta efter den ungdomliga livsstilen och pulsen. Än är det väl inte för sent att leva livet? Och ungdomarna blir bjudna på mat och får fart på karriären genom nytillskott i sina kontaktnät.

Självklart handlar allting om att bygga illusioner på olika sätt, både för sig själv och för andra. Filmen balanserar skickligt mellan humor och svärta, patetik och allvar. Väldigt tydligt talar den också om att gränsen mellan det ärliga och det tillrättalagda inte behöver vara så skarp. When We’re Young känns mycket samtida, faktiskt så till den grad att jag undrar om den kommer att åldras väl. Det gör förstås inget eftersom det ju var just i dag som jag såg den. Och tyckte om den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.