Det

Det är egentligen rätt märkligt att jag varken har läst Stephen Kings Det eller sett den gamla TV-versionen. Det var kanske också ganska bra, eftersom jag då inte hade några särskilda förväntningar när jag tittade på filmversionen. Jag visste förstås därför inte heller vad regissören Andy Muschietti skulle kunna fylla Det med, bara att det skulle vara skräckfyllt med en clown.

Derry är en stad i Maine där den vuxna befolkningen har en sex gånger större risk att dö i förtid än resten av USA, och barnen är ännu mera illa ute. Ett av barnen som försvinner är den lilla gossen Georgie som under omilda former dras ner i dagvattenbrunnen av den välbetandade clownen Pennywise. Storebror sörjer, men ägnar kommande sommarlov åt att leta efter spår efter honom tillsammans med sina vänner. Det hela utspelar sig på slutet av 1980-talet och gänget av vänner befinner sig stereotypt längst ner i tonårs-hierarkin. Tidsperioden märks även i ett antal citat från New Kids on the Block och att det cyklas omkring en hel del, men för övrigt känns det ganska tidlöst.

Det finns en del typiska sekvenser gjorda för att man ska hoppa till när man ser filmen, och en hel del clown-scener där Pennywise skrämmer barn med sina 890 skarpa tänder. Trots det upplevde jag det som mest obehagligt med en bruten arm, och det mest skrämmande var mobbningen från de lite äldre ungdomarna. Så här efterhand, när jag funderat lite mer, så känns det även riktigt obehagligt med den tydliga frånvaron av fungerande vuxenvärld. Det finns ju ingen vuxen som är något att ha, så barnen är helt utlämnade åt sig själva, och clownens godtycke.

Jag tycker filmen kändes rätt klyschig, och att den både lyckades vara lite för lång och lite för kortfattad. Det lite för mycket av skrämmande ljud och bilder i stökiga rum och för litet av personerna som är med. Det är ju så pass bra skådespelare med i Det så jag hade gärna sett att filmen lutat sig mera på dem än på skrämseleffekter.

Anna Karenina

Bokomslag Leo Tolstoj

När man talar om litterära klassiker brukar Leo Tolstojs Anna Karenina komma upp i diskussionerna. Nu när jag har tillbringat sommaren i 1870-talets Ryssland så kan jag med gott samvete själv tala mig varm för romanen. Den är verkligen bra.

I Anna Karenina berättas två huvudsakliga historier: furstinnan Anna Kareninas passionerade utomäktenskapliga affär med greve Vronskij och godsägaren Konstantin Levins djupa kärlek till furstinnan Kitty, men många andra historier vävs samman i romanen och mycket av samtidens politiska händelser blandas också in. Boken fungerar som en effektiv ögonblicksbild av det ryska samhället strax efter att livegenskapen hade upphört och nya impulser och trender från västra Europa börjat sippra in.

Redan från inledningsorden

Alla lyckliga familjer är lika varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.

sugs man in i berättelsen. Familjen som det syftas på är adelsfamiljen Oblonskij, där Dolly precis upptäckt sin make Stivas affär med barnens guvernant. Stivas barndomsvän Levin tittar förbi för att diskutera sina planer att fria till Kitty, Dollys syster, men får reda på att greve Vronskij också är intresserad av Kitty. Vid själva frieriet tackar Kitty nej då hon också har Vronskij i tankarna. Stivas syster, Anna Karenina, har kallats in för att medla i Oblonskijs familjetrassel, men hon råkar då möta Vronskij och ömsesidig passion uppstår. Och krossade hjärtan. Och det är bara början på berättelsen…

Bokens styrka är att den rakt upp och ner berättar sin historia. Det är inga stora dramatiska äventyr eller spänning, och varken symbolik eller allegorier tynger ned sidorna. Istället är det en noggrann beskrivning av det yttre och inre livet i det gamla ryska kejsardömet under en period av omfattande samhällsreformer. Detaljerna gör att jag som läsare, trots att jag alls är särskilt insatt i tidsperioden, förstår hur personerna i handlingen resonerar. Vissa av situationerna som i boken är ohållbara är inga problem i nutida sammanhang, och vice versa, vilket gör texten ännu intressantare.

Trots att den översättning till svenska som jag läste är från 1926 kändes språket fräscht och hyfsat modernt. Jag behövde dock slå en hel del termer som rörde klädesplagg och hästvagnar för att till fullo hänga med. Jag behövde också, förstås, en fusklapp för att komma ihåg alla namn som dök upp. Det är bara små petitesser. Anna Karenina förtjänar sin plats bland litteraturens verkliga klassiker.

The Dark Tower

Jake är en pojke som inte har det lätt i livet. Hans far, brandmannen, dog i tjänsten av en explosion och Jakes drömmar är fyllda av eld och mörker. Hans mors nya kille tycker inte om honom, men i drömmarna finns en revolverman som skulle kunna fungera som fadersgestalt. I drömmarna finns också en mycket ond man, mannen i svart, som revolvermannen vill besegra för att kunna rädda världen från slutliga elden och mörkret. Det hela kretsar kring ett mörkt torn som fungerar som ett slags nav i universum som håller alltet i balans. Naturligtvis är allt på riktigt, världen finns i flera olika upplagor, varav vår är den så kallade nyckeljorden, och man kan resa mellan dem via portaler. Magi är påfallande användbart, men våld fungerar också, och ondskan verkar vara på väg att segra.

Filmen The Dark Tower innehåller ett sammelsurium av olika trådar, som alla drar åt olika håll. Nikolaj Arcel har regisserat det hela, som bygger på en romanserie av Stephen King, men det känns inte som om regissören har haft så mycket att säga till om. Filmen känns väldans spretig så det verkar ha funnits många fler inblandade i skapandet som alla ville få sitt sagt. Filmen är rätt underhållande, men det är alldeles för mycket på gång mest hela tiden och därför känns den nästan som en uppräkning av händelser snarare än som en historia. Det dyker upp många personer i berättelsen som säkert skulle kunna ha varit intressanta att lära känna närmare, men som man aldrig får någon chans att förstå sig på. Det finns hela världar som bara skissas upp. Det är inte riktigt tydligt vad den onda sidan egentligen vill uppnå, men det är i alla fall tydligt vilka som är på den onda sidan. Jag är faktiskt imponerad av hur genomond mannen i svart är, det är till och med en av de stora behållningarna efter att ha sett filmen. En annan behållning var att skyltar i filmen som visade sifferkombinationen 19-19 faktiskt även översattes i den svenska textningen. Två gånger för säkerhets skull, så att man inte skulle missa numrets relevans.

Jag tyckte inte att The Dark Tower var en särskilt bra film, men jag blev i alla fall underhållen. Det blir ju roligt när en film håller sig med repliker i gammaltestamentligt patos och samtidigt leker med en serietidningsaktiga attityd, mitt i en komplicerad fantasivärld. Jag tror tyvärr att jag skrattade på fel ställen.

Showtime!

Det verkar vara så lätt att driva en filmstudio i Hollywood. Man får en filmidé, låter en författare kladda ihop ett fungerande manus, väljer ut regissör, producent, och några skådisar, ser till att det finns bra utrustning och lite slantar till produktionen, och så vräker man ut en massa pengar på marknadsföring för att därefter kamma hem storkovan. I spelet Showtime! gör man just det: driver glatt en filmstudio i kommersialismens anda.

Showtime! är småtrevligt som spel, men jag upplevde det inte som särskilt utmanande att få sin studio att gå med vinst. Ganska snabbt hade jag dessutom sett till att de tio mest ekonomiskt framgångsrika filmerna i filmhistorien kom från min fina studio. I stället var det roligt att komma på dumma filmtitlar och att hitta aviga utmarker i världen av filmgenrer att markera som sitt eget revir. Exempelvis blev den erotiska familjefilmen “Father’s Little Dividend” den första filmen som fick ett hundraprocentigt bemötande av publiken och den bibliska science fiction-rullen “The 12th Day” den mest vinstgivande filmen genom tiderna med över en miljard dollar i nettointäkter redan 1955, men personligen är jag nog mest stolt över katastrof-komedin “The Penultimate Way” (there’s more than one way to skin a cat)…

Spelet är mestadels textbaserat så det var synd att det krävdes en del pyssel med typsnittsinstallation för att få texten att överhuvudtaget synas. Användargränssnittet är också irriterande inkonsekvent med tillbaka-knappar placerade ömsom längst ner till vänster och ömsom längst upp till höger, och med plus-knappar till vänster om minus-knappar när man ska förhandla om löner till skådisarna. Spelet i sig är inte heller särskilt varierande, och ganska snabbt börjar det kännas rätt repetitivt. Men det är som sagt småtrevligt, och det ger möjlighet att “vara kreativ” (fåna sig), så det duger gott som korttidsunderhållning.

Simma med de drunknade

Bokomslag Simma med de drunknade

Efter att ha läst ett par böcker där berättandet är huvudsaken känns det skönt att variera sin läsning med en bok där berättelsen är i fokus. Dock tillsammans med en hel del geografiska detaljer, men framför allt noggranna beskrivningar av trä. Det dyker helt enkelt upp mycket trä, i alla former från ungträ till ruttnande ved, i historien som Lars Mytting berättar i sin bok Simma med de drunknade.

Berättelsen börjar år 1991. Edvard Hirifjell har vuxit upp på en potatisgård med får i Saksum i Norge tillsammans med sin farfar, som är rätt utstött ur byagemenskapen efter att ha stridit på tyskarnas sida under andra världskriget. Edvard har bott hos farfar ända sedan hans föräldrar hittats döda i en skogsdunge i Frankrike 1971. Edvard själv, tre år gammal vid tillfället, var spårlöst försvunnen men hittades efter fyra dagar på en läkarmottagning en bra bit bort. När farfar går bort börjar den tjugotreårige Edvard att rota i sitt förflutna för att förstå vad som egentligen hände med föräldrarna. Spåren leder till Shetlandsöarna och historien visar sig bli allt mer komplicerad med rötter som går tillbaka till händelser under slaget vid Somme under det första världskriget, och konflikter både inom släkten och mellan släkter.

Historien är spännande och väl hopsnickrad. Det finns många delar som är intressanta, såsom exempelvis hur skuggorna efter världskrigen länge lever kvar både i norra Frankrike men också i Norge. Däremot tycker jag att många av personerna i berättelsen känns lite aviga. Visserligen är de ordentligt sammansatta och komplicerade individer, inga levande klyschor, men deras handlingar känns ofta omotiverade. Framför allt känns de flesta kvinnornas inre liv mycket gåtfullt. Texten känns märkligt norsk. Det verkar som om den blivit översatt till svenska lite väl snabbt, och den ger därför ett lite slarvigt intryck trots att de rika detaljerna i historien egentligen borde förmedla en känsla av genomarbetad efterforskning.

Simma med de drunknade bjuder på spännande läsning, med en blandning av släktkrönika och spänningsroman. Det är bara de allra sista sidorna som inte känns riktigt rätt, så det är tur att jag väntade två dagar med att skriva ihop den här texten. Hade jag skrivit den tidigare hade den träiga eftersmaken suttit kvar och färgat mitt omdöme betydligt kraftigare.

Allt jag inte minns

Bokomslag Allt jag inte minns

Vad var det egentligen som hände med Samuel? Hur kunde han köra ihjäl sig? Var det en olycka eller ett självmord? Varför skulle just han ta livet av sig?

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri handlar om minnen; om hur olika man minns samma saker. Samuel har dött men minnena av honom finns kvar. En författare försöker återskapa Samuels sista tid i livet genom att intervjua hans familj, hans vänner och andra han kommit i kontakt med. Berättelsen består av vad de intervjuade har att säga, och den växlar ständigt synvinkel baserat på vem det är som minns. Vilken roll de olika personerna som stod nära Samuel spelade under den sista tiden beror också den på vem som för stunden råkar berätta. Hur den stora kärleken mellan honom och Laide utvecklades. Hur vänskapen mellan honom och Vandad förändrades. Hur han hanterade sin oförmåga att komma ihåg saker.

Egentligen är personerna i berättelsen sådana där självupptagna storstadstyper som jag alltid irriterar mig på i böcker och filmer, men Jonas Hassen Khemiri lyckas blåsa liv i dem och göra dem intressanta på riktigt tack vare sitt exakta raka språk. Det är ju ändå berättandet, och inte berättelsen, som är huvudskälet till att läsa Allt jag inte minns. När jag förstod textens uppbyggnad, som var riktigt förvirrande till att börja med med de skiftande berättarna, så var det just de skiftande perspektiven på enkla händelser som gav värde åt läsningen. Jag tycker om boken, men jag kan också mycket väl förstå dem som avskyr den. Allt beror på perspektivet.