Category: Recension / Review

Man kan ibland låta lura sig av en filmtitel. Exempelvis låter Captain Fantastic – en annorlunda pappa av Matt Ross kanske som något för barn, eller kanske till och med som något med superhjältar. Har man sådana förväntningar kan man alltså bli förvånad när filmen snarast är något slags angrepp på samtiden.

Djupt inne i den frodiga skogen i Washington håller familjen Cash till. De har sökt sig undan från civilisationen och föräldrarna uppfostrar sina sex barn barn så att de ska kunna leva oberoende. Det betyder i klartext att de får lära sig jaga vilda djur, klättra i berg, självförsvar, klassisk litteratur, sjukvård, vetenskap, och samhällskritik. Mamman ligger dock på sjukhus i början av filmen, för att sedan avlida. Hennes konservativa föräldrar i New Mexico ska ge henne en katolsk begravning, trots att hon själv ville kremeras, och förbjuder pappan att komma på begravningen. Barnen tjatar sig dock till att få komma på begravningen, och därför påbörjas den långa resan söderut i familjen ombyggda gamla buss. En resa fylld av komplicerade kulturkrockar.

Det finns något ärligt med sättet som barnen uppfostras på. Pappan är alltid ärlig även när de svåra frågorna kommer upp, och hans attityd till kunskap känns också uppfriskande i en allt mer förslappad värld. Å andra sidan gillar jag förstås inte hans hårda fysiska krav på barnen, men det är skönt att den traditionella synen på skola och uppfostran, och i princip hela världsbilden, ifrågasätts och utmanas. Märkligt nog trubbas den sidan av filmen av mot slutet och leder lite tråkigt till någon slags konformism. Eller så kan man se det som att familjen Cash går från jägarstenåldern till bondestenåldern, men då har jag förstås övertolkat alltihop.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I slutet av maj 1940 hade de tyska styrkornas framfart i Frankrike skurit av och ringat in ett par hundra tusen allierade i den franska staden Dunkerque. Enda utvägen, bortsett från kapitulation, var en evakuering i stor skala. Den är det som filmen Dunkirk av Christopher Nolan handlar om.

Filmens dramaturgi ligger närmare en katastroffilm än en typisk krigsfilm. I stort sett handlar filmen om överlevnad, med små doser hjältemod men inte så mycket analys. Tre aspekter av evakueringen visas upp, och det med tre olika tidsskalor: En vecka för soldaterna på stranden, ett dygn på en engelsk nöjesbåt på väg att hjälpa till, och en timme i en Spitfire som skyddar evakuering från tyska luftanfall. Det är just de tre olika tidsskalorna som sticker ut i filmen, eftersom de gör att handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden på ett ibland förvirrande sätt. Annars är det inga konstigheter alls i filmen, utan den är rak, välgjord och sevärd. Det är ett, antar jag, rätt korrekt historiskt porträtt utan särskilt mycket dialog, med hög puls och spänning mest hela tiden men egentligen inte så mycket dramatik.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Filmen inleds med en begravning. Det är Victor Adelman, en av Frankrikes mest upphöjda författare, som är den döde. En författare som vill skriva en biografi får då tillfälle att få en intervju med änkan, Sarah Adelman. Hon berättar historien om deras liv tillsammans, från det att de träffas första gången på en sjavig nattklubb i Paris. Han är självupptagen och packad, hon är självupptagen och manipulativ. De är elaka mot varandra mest hela tiden, samtidigt som de poserar på det typiskt franska intellektuella sättet. Han skriver, och hon redigerar texterna. Det handlar framför allt om framgång och förfall, och njutningen av att vara elaka mot varandra.

Herr och fru Adelman av Nicolas Bedos är ingen sympatisk film. Jag skulle verkligen inte vilja utsätta mig för att umgås med någon i paret Adelman. Det hindrar inte filmen från att vara rätt skarpt skriven, men det är framför allt under den första halvan. Den andra halvan av filmen rinner skärpan liksom ut i sanden, och det blir inte så mycket kvar. Jag känner mig faktiskt osäker på om filmen är tänkt som en satir över kulturvärlden, eller om den bara ska spegla hur roligt man kan ha det när man är framgångsrik och intellektuell och kan köra över folk som inte kan igen. I princip var det så att jag blev road under första halvan av filmen, och förfärad under den andra halvan. Det var som om mänsklig värme saknades.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är lätt att se varifrån idén till Christopher Landons Happy Death Day kommer: Tänk om man skulle kombinera Måndag hela veckan med en slasher-mordgåta, där huvudpersonen ska leta reda på sin egen mördare. Resultatet blir en film som fungerar hyfsat, men är svår att ta på allvar.

Partypinglan Tree vaknar plötsligt upp ordentligt bakfull i ett främmande studentrum. Det är hennes födelsedag, men hon bryr sig inte om det och ignorerar alla uppvaktningsförsök. På kvällen överrumplas hon, och huggs ihjäl, av en förövare iklädd en bebismask. I själva dödsögonblicket vaknar hon åter upp i studentrummet, och dagen börjar på nytt. Kan hon lista ut vem som är mördaren, innan hon mördas igen. Och igen. Och igen.

Det blir, som väntat, ganska tjatigt när samma saker sker om och om igen, men historien har ändå ett par trevliga knorrar som friskar upp anrättningen. Tree drabbas förstås av självinsikter, och blir en allt bättre människa ju fler gånger hon får på sig att genomleva dagen. Filmen balanserar ironiskt någonstans i området där det är kort avstånd mellan att vara listig och att vara korkad, men det blir rätt underhållande till slut.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

The Villainess av Byung-gil Jung inleds med en lång sekvens där medlemmarna i ett av Seouls större brottssyndikat en efter en skjuts ner eller sprättas upp av en ensam mördare. Blodet stänker och kropparna täcker golvet. Det måste ta bortåt tio minuter innan alla är döda och förövaren, den unga kvinnan Sook-hee, fångas in. Hon rekryteras mot sin vilja till en organisation som tränar upp lönnmördare, samtidigt som man i tillbakablickar får reda på varför hon hamnade i den blodiga första scenen. Självklart leder allt till slut till en uppgörelse, det har ju hela tiden handlat om hämnd.

Filmen är alltså extremt blodig. Den har en snårig intrig med tillbakablickar i flera lager, vilket gör det svårt att hålla koll på vad som egentligen ledde till vad och därmed döljer de närmast absurda och ganska dumma vändningarna. Filmen skulle vara poänglös om det inte vore för de långa slagsmålsscenerna, som verkligen sticker ut i koreografin och det filmtekniska utförandet. Det är de rörelsefyrverkerierna som gör filmen sevärd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.