Året är 1983 och platsen är norra Italien. Elio är sjutton år och bor med sina hyperakademiska och välbeställda föräldrar i sommarvillan där de glatt blandar språken mellan engelska, italienska och franska. Under sex veckor hyrs dock hans rum ut till Oliver, en ung amerikansk forskare som ska vara assistent till Elios antropoligi-professor till far. Oliver är blond, vältränad, intelligent, vältalig och rätt stöddig till sättet som amerikaner brukar vara. Medan sommaren sakta skrider fram inser Elio att han är förälskad i Oliver, men det är svårt att veta om kärleken är besvarad. Men när dammluckorna nu väl har öppnats väller verkligen känslorna fram.
Det händer egentligen inte så mycket i Luca Guadagninos Call me by your name om man ser till den yttre handlingen, men allt handlar om den inre resan. Trots att hela världen i filmen enbart tycks bebos av rena stereotyper, och i övrigt är sällsamt folktom, samt att filmens hela poäng förklaras ordentligt nära slutet av Elios far så att man inte ska behöva lämna salongen frågande, så är filmen riktigt bra. Filmen är också både långsam och lång, men den fungerar ändå tack vare utmärkta skådespelare och en regissör som vet vad han vill. Vad jag inte riktigt förstår är varför det markeras så tydligt att handlingen utspelas just år 1983, då filmen i princip skulle kunna ha gjorts helt utan tidsmarkeringar och ändå berätta samma historia.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.