Under 1960-talets första år var den stora rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen redan igång, och USA var de som släpade efter. Därför var NASA tvungna att utnyttja alla tillgängliga talanger för sina beräkningar, för det här var en tid då beräkningar skedde för hand av yrkesgruppen beräknare (computers). I Dolda tillgångar av Theodore Melfi får vi följa tre av dessa beräknare som får byta arbetsuupgifter. Det som utmärker dem är att de alla var mycket begåvade, men också att de var kvinnor, och svarta. Det sistnämnda var ganska viktigt i Virginia på den tiden, så de mötte allihopa motstånd av olika typ. Dels rent praktiskt då exempelvis det segregerade toalettsystemet bökar till det, men också strukturellt då möjligheterna att få goda jobb är starkt begränsade. Men med envishet och skicklighet går det att övervinna allt. Bland annat att skicka en amerikan ut till en omloppsbana.
Filmen berättar en autentisk historia, men trots all tydlig rasism som de tre hjältinnorna måste kämpa mot dagligen känns den ändå närmast gullig. Den lyckas faktiskt också fånga den härliga känslan när man står med en krita framför en ren svart tavla och precis ska till att köra igång räknandet. Den svenska undertexten famlar emellanåt i blindo bland tekniska och matematiska termer så pass att det blir irriterande, men det räcker ju då att inte läsa för att komma över det.
Filmen är välgjord och historien känns viktig och relevant med budskapet att någon måste vara först för att förändring ska kunna ske, men jag skulle gärna se att den också lyfte från den där förbenade gulligheten också.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
