A Story About My Uncle

Det är läggdags för min lilla dotter men hon vill höra en historia, gärna med lite äventyr, innan hon somnar. Därför drar jag till med en berättelse från när jag var en liten pojke i hennes ålder som inget hellre ville än att följa med morbror Fred på hans äventyr ute i stora världen. Berättelsen börjar en dag när jag smög in hemma hos Fred och tittade på hans uppfinningar. Där fanns bland annat en dräkt som gjorde att man kunde tåla höga fall, klara höga hopp och skjuta en slags elektromagnetiska änterhakar ur högernäven. Dessutom fanns det i hans takobservatorium en startplatta som skickade iväg mig till en mystisk plats fylld av märkligheter, och inte minst en massa spår efter Fred. Men vad var det för ställe, och vart hade Fred tagit vägen?

Bakgrundshistorien i A Story About My Uncle är lite intressant, men egentligen inte så engagerande och inte heller särskilt relevant för spelet i sig. Det går ut på att ta sig framåt från plats till plats genom att hoppa och svinga sig genom de olika miljöerna, allt medan godnatt-historien sakta berättas för dottern. Det är just miljöerna som är huvudsaken med det här spelet. De är på samma gång mysiga, spännande och farliga, vilket man ju kan förvänta sig av livet bland svävande öar högt över avgrundens djup.

Spelet är ett första-persons plattformspel vilket jag skulle kunna tycka vara besvärligt med min avsaknad av koordination, men större delen av spelet låg på en lagom nivå för mig så det kändes mera mysigt än trixigt. Mot slutet försvann dock mysigheten i omgivningen samtidigt som spelet svårighetsgrad gjorde ett plötsligt ryck, och jag fastnade länge i ett rum med fallande lådor. Det irriterande med just det rummet var att det förutom koordination även krävdes en hel del tur för att betvinga de fallande lådorna, så när jag till slut kom förbi det så kände jag mig ändå inte riktigt glad. Jag kände bara att jag hade haft tur med lådorna just den gången.

Situationen med lådrummet är egentligen bara att exempel på att A Story About My Uncle ger ett rätt oslipat intryck. Det finns en del andra exempel, såsom delar av grundhistorien där personer i handlingen och funktioner i dräkten man bär dyker upp och försvinner lite godtyckligt. Men hur som helst är miljön i spelet så inbjudande att man gärna spelar vidare ändå. Det är ju en hisnande känsla att svinga sig runt bland svävande öar och luftfarkoster, och då tänker man inte på att historien, med en pojkes fantasier om en saknad morbror, egentligen är riktigt sorglig

I, Tonya

För tjugofem år sedan låg jag i lumpen. Samtidigt utspelade sig ett konståkningsdrama i Amerika där en konståkare (Nancy Kerrigan) blev slagen med batong över sitt knä och en annan (Tonya Harding) visade sig vara inblandad på något sätt i det hela. Båda kom ändå till OS i Lillehammer och möttes slutligen i den olympiska finalen. I, Tonya är en biografisk film av Craig Gillespie, som handlar om Harding.

Det känns rätt märkligt att en film, där jag redan känner till större delen av historien efter att ha sett ett par dokumentärer, kan upplevas som så dramatisk. Jag har ju ändå redan tidigare varit så fascinerad av hela historien. Filmen bygger på intervjuer som gjorts med Harding och hennes (redan dåvarande) ex-make, som var helt klart inblandad i misshandeln. Deras versioner av händelseförloppet skiljer sig åt så mycket i en del delar att det blir en rätt lustig effekt av självmotsägelser i historien.

Man får följa Harding under uppväxten där hon med fattig bakgrund inte alls passar in i det prydligt organiserade konståkningslivet. Hennes mor framstår som genuint otrevlig, och Harding själv rätt svår att ha att göra med. Bestämd, bitter och tjurig. Konståkningsscenerna är mycket välgjorda, och filmen har ett lätt och humoristiskt anslag trots att ämnet egentligen lämpligare passar i tragediformatet. Jag gillar filmen, trots att den utelämnar en viktig detalj: vem som till slut vann den där olympiska finalen (Oksana Baiul).

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mordet på kommendören: Första boken

Mordet på kommendören: Första boken, av Haruki Murakami

Huvudpersonen i Haruki Murakamis Mordet på kommendören: Första boken (antagligen också i den andra…) är något så omodernt som en porträttmålare. Det går hyfsat bra för honom, så han lever ett behagligt men rätt enkelt liv i Tokyo. Plötsligt meddelar hans fru att hon vill skiljas, och huvudpersonen drabbas av någon slags återhållen kris där han kör omkring planlöst i Japan någon månad för att slutligen hamna i ett avskilt hus i bergen som ägs av den senile pappan till en god vän. Pappan, Tomohiko Amada, är en hyllad konstnär som förnyat den traditionella japanska bildkonsten. Medan huvudpersonen börjar få igång sitt liv igen genom att undervisa konst i den lokala skolan börjar underliga saker hända i huset. Han hittar en gömd märklig tavla med namnet Mordet på kommendören, ett svagt plingande ljud börjar höras på natten, och en stenrik granne dyker upp med jobberbjudanden.

Handlingen rör sig ganska långsamt framåt i en maklig takt, men samtidigt är trådarna i intrigen mångtaliga och detaljrikedomen i berättandet rikligt så tempot i historien blir lite skevt. Man blir ofta påmind vid upprepade tillfällen om vad som verkar vara ganska ovidkommande detaljer, och det finns en rejäl, och närmast irriterande, fixering vid tuttar. Å andra sidan är historien så pass fascinerande att man vill försöka förstå vad som är på gång.

Huvudpersonen har en tendens att lugnt acceptera vad som än händer, och knappt ens reflektera över situationen. Han lyssnar på morgonnyheterna på radion eftersom:

Det hade ju varit lite bekymmersamt om till exempel jorden höll på att gå under och jag var den ende som inte hade fått reda på något om det.

Det tycker jag är en rätt trivsam attityd.

Den första delen slutar väldigt abrupt, med en närmast löjlig cliffhanger som gör att boken inte fungerar som en självständig enhet. Boken borde alltså egentligen ha fått namnet Mordet på kommendören: Halva berättelsen. Jag tycker att det liksom känns poänglöst att bryta av historien på det sättet, och jag måste därför också vänta med att komma med något slutomdöme av boken tills jag har läst den avslutande halvan av berättelsen.

Love, Simon


Simon är en vanlig amerikansk tonåring i en vanlig amerikansk stad som går sista året i en vanlig amerikansk high school. Han har ett gäng mycket goda vanliga amerikanska vänner och hans trivs bra med sina vanliga amerikanska föräldrar och sin syster. Han sitter emellertid inne med en hemlighet som han inte berättat för någon: han är homosexuell. Han börjar brevväxla med en annan kille på samma skola som är i samma situation i livet och börjar få känslor för honom, men han vet inte vem det är han brevväxlar med, och det ovetandet är ömsesidigt. Nu råkar det falla sig så att Simon klantar till det när han använder en skoldator för att skriva sina romantiska mejl, och som en följd av det blir han utpressad av en annan elev som lider av obesvarad kärlek till en av Simons vänner. Det blir förstås komplicerat.

Love Simon av Greg Berlanti är en tämligen förutsägbar historia, där det mesta i handlingen verkar gå som man förväntar sig. Den är också mycket traditionellt uppbyggd, och verkligen snäll. Det hindrar inte personerna i filmen från att trots allt kännas mycket trovärdiga. I alldeles för många filmer i den här genren (highschool-drama) är det höljt i dunkel vad som driver rollfigurerna till att bete sig som de gör, men här förstår man ganska klart motiven till deras handlingar. Skådespelarna gör också ett bra arbete i att det fungerar så pass bra. Det känns också märkligt uppfriskande att de allra flesta filmpersonernas grundinställning är välvilja gentemot alla andra, även om det kanske inte är så verklighetstroget (som jag skriver i min egen bistra bitterhet).

Sammantaget känns filmen lite beige, men den är inte dålig eller medioker. Det är nog helt enkelt så att trots att den är så välgjord inte är särskilt engagerande. Den är lagom.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

You Were Never Really Here

Det tar ett tag att komma in i You Were Never Really Here. Till att börja med känns det som en serie osammanhängande bilder med en rätt bullrig ljudmatta, där vissa ljud såsom trafik, andetag och steg är kraftfullt förstärkta. Men det är faktiskt också det som är filmens styrka. Man famlar liksom efter att få något helhetsgrepp om vad det är som händer, varför det händer, och vart allt är på väg. Det gör att huvudet är på helspänn genom filmen, då man försöker få någon rätsida på historien. Lynne Ramsay har verkligen lyckats sätta ihop filmen på bästa sätt redan från första början.

Det handlar om en psykiskt svårt nerbruten man som försörjer sig som torped och anlitas för att rädda flickor ur trafficking. Han lider rätt svårt av återkommande obehagliga minnesbilder dels från uppväxten, och dels från sin militära tjänstgöring. Han utför sina uppdrag väl. Om kunderna vill blanda in extremvåld så ser han till att sådant utförs. Med hammare. Det sista jobbet handlar om att få loss en senators dotter från en bordell, men komplikationer uppstår, och det blir bara värre och värre.

Historien låter måhända lite klyschig, men filmen är mycket välgjord. Mycket spännande klippning, lysande musik som hela tiden sitter precis rätt i sammanhanget och mycket bra skådespeleri lyfter filmen högt över eventuella klyschor. Filmen är också djupt obehaglig. Inte bara för att den är mycket blodig, utan framför allt för den psykologiska tyngden i skildringen av torpeden Joes mentala tillstånd. Filmen visar upp någon slags stiliserad, men sunkig, storstadsrealism, och jag tror att den kommer att snurra runt i mitt huvud länge med tanke på vilket djupt intryck den gjorde på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det stora tågrånet

Året är 1855 och brittiska trupper strider mot ryssar på Krim. Soldaterna blir avlönade med guld, som skickas från London via tåget till Folkestone en gång i månaden. Lasten på det tåget är därmed ett lockande byte för Edward Pierce som planerar att råna tåget, vilket är extra ambitiöst eftersom ett rullande tåg aldrig dittills blivit rånat.

Michael Crichtons Det stora tågrånet är ren underhållning. Själva rånet innefatter en väl genomtänkt plan som kräver minutiös koordination i detaljerna och ett gäng lojala hantlangare för att kunna utföras. Det är alltså en klassisk ingång för att göra en film. I det här fallet sker kuppen i viktoriansk miljö, vilket föranleder att ett större antal majestätiska polisonger deltar i handlingen tillsammans med ett antal små trevliga historiskadetaljer. Det är lagom spännande mest hela tiden, och dessutom bjuds man på en del överraskningar i intrigen. En av dem var att en person faktiskt dödades av filmens brottslingar, vilket jag tyckte kändes avigt i en film där annars det brottsliga skedde med elegans och glimten i ögat. Filmen är välgjord och genomtänkt, men känns lite mossig i en del av dialogerna som emellanåt siktar mer på komiska poänger än på att få ihop ett fungerande samtal. Det är nog priset för att få bli underhållen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.