Recension / Review – Page 26 – The Rite of the Christmas Dance

Ödesmark

Den mycket lilla (fiktiva) byn Ödesmark ligger en bit utanför Arvidsjaur. Det är en trakt med få människor men som samtidigt tycks vara rik på förlorade möjligheter. Gamla oförrätter hänger kvar i decennier och de flesta hyser en längtan bort, inte minst de som aldrig kom iväg. Lyckan finns någon annan stans. Kanske.

Liv bor i sitt slitna barndomshem i Ödesmark. Hon är en av dem som aldrig kom iväg, mycket beroende på att hennes pappa Vidar hela hennes liv har hållit stenhård koll på henne. Hon har också en son i övre tonåren, som nog kan kallas faderslös i och med att ingen verkar veta vem fadern är, och han börjar nu också växa ur huset. Vidar är illa sedd i trakten då han verkar ha lurat så gott som alla på pengar vid något tillfälle, så det går rykten om att han har en enorm förmögenhet i sitt kassaskåp trots att huset och bilen är så illa hållna. Liam är en före detta kriminell som också bor i trakten, i ett rum ovanpå mammans garage. Han försöker rycka upp sitt liv, inte minst för att få behålla sin femåriga dotter som är hans hela värld, men hans mera brottsaktiva bror försöker dra honom tillbaka till de gamla vanorna och nu har han fått upp vittringen på Vidars gömda pengar. Det är inledningen till en tragisk händelsekedja.

På omslaget till Stina Jacksons Ödesmark står det “Spänningsroman”, men det epitetet tycker jag inte stämmer. Det är en roman om hur starka banden mellan människor kan vara oavsett hur destruktiva de kan vara. Det är en roman om hur svårt det är att bryta upp mot sina gamla beteendemönster trots att man vet att man egentligen borde. Det är en roman som detaljerat beskriver det inre livet och drivkrafterna hos ganska trasiga människor. Att den samtidigt råkar vara spännande får man snarast se som en bonus.

Det här är Stina Jacksons andra bok. Debutromanen Silvervägen var en ganska typisk deckare, fast med ett lite annorlunda anslag med en väl förmedlad stämning av psykiskt obehag. I Ödesmark har hon tagit stämningen vidare, och har samtidigt skalat bort deckarklyschor. Resultatet är en i mitt tycke mycket bra bok för oss alla som uppskattar välskriven dålig stämning.

The Witcher

You are Geralt of Rivia, but you start unconcious and with no memory of anything. Early on you will learn that you are one of a small number of witchers, a not entirely human kind of monsterslayer, immune to most diseases and exceptional in combat. You also notice that even though you don’t remember other people they will still remember you, and many are surprised that you are alive contrary to several eyewitnesses of your demise. However, bandits attack the home base of the witchers and leaves with important alchemical equipment. The remaining witchers split up in search of the bandits, and the trail you follow leads to the city of Vizima where you meet a magically gifted boy. From this point you gradually uncover a large and relatively complex plot ultimately involving the future of all mankind, and you also rediscover yourself of course.

The Witcher is a game with some very good aspects: The game world is immersive (which is natural sinced it’s based on a series of books), the story is surprisingly deep both in that it is not immediately obvious what impacts will follow from the choices the player makes and that nothing is straightforward, and most of the environments are nice visually making the game very atmospheric. Bad sides of the game are the rather clumsy fighting dynamics, a somewhat uneven tempo in the storyline progression, and that some of the romantic parts feel rather lecherous. But yes, clearly there is stronger good than bad sides in my feelings for the game.

I particularly enjoyed the way the story in The Witcher is laid out. It’s very open in a way that would not be possible in a game with a more generous character creator. In this game you are Geralt, but what that actually means is determined by the choices you make within the story and not by any initial choices before playing. That is really refreshing compared to other games in the role-playing genre.

The game has been around for about thirteen years now, so it feels sometimes a bit vintage. I also had some problems with crashes which is unexpected in such an old and widely distributed game, but on average one crash per ten hours played is not too annoying. I will of course continue my adventures with Geralt in the two further games when I get the time for it. I’m looking forward to it.

En iskall jävel

Den stillsamme svensken Nils Dickman har ett lite olyckligt efternamn, men är i alla fall en mycket omtyckt man i den lilla norska fjällorten. Han ser nämligen till att vägarna håller sig fria från snö. Hans lugna tillvaro bryter dock samman när hans son hittas död efter en överdos. Något är fel, han var ju inte någon knarkare. Nils bryter samman, men han får upp ett spår. Det ligger någon knarkrelaterad organiserad brottslighet bakom sonens död, och Nils börjar genomföra en långsam, metodisk och blodig hämnd för sin sons död.

En iskall jävel, av Hans Petter Moland, är en riktigt blodig historia. Faktiskt närmast irriterande blodig sett över hela filmen. Det är förvisso skönt att se en hämnare som inte är särskilt kompetent i dödandets konst men som kompenserar det med stark motivation, men just blodigheten tar liksom över. Märkligt nog känns också de olika brottsgrupperingarna i filmen rätt inkompetenta i det de gör. Filmen har, förutom blodet då, ett snyggt och väl genomtänkt bildspråk med mycket snö och rappa klipp när det känns rätt. Däremot känns många av elakingarna i filmen, och sådana finns det gott om, både klyschiga och småtaffligt skådespelade. Det skär sig lite i mina ögon när det försöker blandas in svart humor i den stora råheten, och det är den känslan som sitter i efter filmens slut. Det känns cyniskt. Det skär sig.

Filmen visades aldrig på bio i Sverige när den var ny. Hade den gjort det hade den förmodligen haft ett mera lockande namn än En iskall jävel, och i alla fall någon snygg bioaffisch. Men då den norska titeln Kraftidioten är svår att översätta måste det ha varit svårt att få till det. Filmen gjordes senare om av samma regissör men i amerikansk miljö. Då hette den Cold Pursuit, och visades till och med på svensk bio. Originalet sägs vara bättre, och därför kommer jag verkligen inte att aktivt söka upp nyversionen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den stora utställningen

År 1923 hölls den stora jubileumsutställningen i Göteborg för att något år försenat fira stadens 300-årsjubileum. Göteborg kunde därmed äntligen ta sig en plats på stora kartan. Alla var där! Det är alltså en utmärkt bakgrundsmiljö för en roman, vilket Marie Hermanson tagit fasta på med sin Den stora utställningen.

I boken finns ett antal olika huvudpersoner med olika grad av anknytning till utställningen: Otto sitter 79 år senare och minns sin tid som ansvarig för åsnan Bella som besökarbarnen fick rida runt utställningen på, Ellen har fått sommarjobb som journalist vid utställningens dagliga programblad, Nils börjar komma upp i graderna som utredande polis, och så inte minst Albert som av olika skäl måste hålla sitt nobelpristal under utställningen. Albert Einstein alltså. När Ellen av en ren händelse råkar få reda på att det finns någon slags plan hos dunkla grupper att döda Einstein i samband med detta ser hon till att sprida det hon hört till polisen, och en jakt på elakingar tar sin början.

Den stora utställningen känns lite märklig att läsa. Dels verkar det ligga mycket möda och efterforskningar bakom detaljer kring själva utställningen och valda delar av det dåtida samhällsklimatet, men samtidigt känns själva intrigen ganska tunn och personporträtten rätt skissartade. Det är helt klart att Hermanson har haft roligt när hon skrev boken, men jag känner att hon borde ha kunnat få ihop något mer av råmaterialet. Det var ju en spännande tid med både industriell positiv framåtanda och oroande politisk utveckling, men att den ska fungera som bakgrund till en historia som andas ungdomsdeckarpastisch känns lite tråkigt. Jag tycker också rätt illa om greppet att i en berättelse som utspelas runt verkliga händelser låta den stora boven vara en person som också funnits i verkligheten, men som inte utfört elakheterna som beskrivs i boken. Hur obehaglig personen än var i verkligheten så ska man inte lasta denne för saker som inte gjorts. Boken är i alla fall lagom spännande och rätt underhållande att läsa, så Den stora utställningen är trots allt en trivsam bekantskap i lässoffan.

Journal 64

När någon bok i en bokserie blir till film är det inte särskilt ovanligt att fler böcker i samma bokserie också blir till film. Journal 64 är den fjärde boken i Jussi Adler-Olsens serie om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, och därmed också fjärde filmen i serien. Den här gången har Christoffer Boe regisserat.

Trots att det nu är nästan tre år sedan jag såg den tredje filmen (Flaskpost från P) var det inte så svårt att komma ihåg de olika personerna i polisen och hur de, hjälpligt, fungerar ihop under utredningsarbetet. De grovt huggna personligheterna hjälper till rätt mad det. Å andra sidan tar det ett litet tag i filmen att komma fram till vad de olika historierna som berättas har med varandra att göra. Det är en mörk del ur den danska 1900-talshistorien som kommer fram, tillsammans med kopplingar till dagens samhälle. Polisarbetet börjar när en vägg rivs och ett rum som varit igenmurat länge därmed öppnas upp och ett makabert arrangemang hittas, med tre mumifierade kroppar kring ett middagsbord dukat med balsamerade könsdelar.

Filmen håller spänningen uppe under lång tid, men lider lite av ett par för många kniven-på-strupen-nära-ögat-situationer för min smak. Det räcker för mig att hålla det lite lugnare, det blir ju spännande ändå. Den här filmen hade dessutom ovanligt mycket blod och lösa kroppsdelar att visa upp för att vara en deckare som i grunden är av pusselkaraktär. Historien är hyfsat rimlig, premissen är vettig och spänningen håller i sig. Det är så en filmdeckare ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Inte den du tror

Frankrike är världsbäst på att göra franska filmer. Safy Nebbous Inte den du tror är precis en sådan film som känns som om den bara skulle kunna ha gjorts i just Frankrike.

Filmen inleds med ett samtal mellan den femtioåriga frånskilda litteraturprofessorn Claire och hennes terapeut där Claire försöker förklara varför hon har gjort som hon har gjort, och inte minst vad det är som egentligen har hänt. Det hela började med en passionerad affär mellan henne och den mycket yngre Ludo, där han helt sonika bröt kontakten en dag. I brist på andra idéer skapar då Claire ett alter ego på Facebook, Clara 24 år, för att återknyta kontakten. Det leder dock till en virtuell romans med Udos lägenhetskamrat Alex, vilket i sin tur leder till känslomässiga snårigheter åt alla håll där olika skenhistorier går in i varandra medan hon försöker hålla romansen med Alex vid liv. Den får ju henne att känna passion, och att känna sig åtrådd igen. Vad skulle egentligen kunna gå fel?

Filmen blandar intellektuell pratighet med lite snaskiga sensuella bilder. Moralen är tvetydig, och historien inte så självklar då den ju återberättas av en kvinna som har analys av litterära konstruktioner som sitt yrke. Som sagt, mycket fransk. För den som vill övertolka finns det bildmässigt många glasväggar i filmen, och inte minst stup att balansera längs med. Det blir riktigt dramatiskt och nervpirrande till slut, efter en lite trevande startsträcka. En sevärd film, och då framför all för att Juliette Binoche i huvudrollen lyckas förmedla alla de olika känslor som skvalpar omkring inombords när hon blir sin egen kärleksrival.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.