Category: Recension / Review

Det är dags för skolfotografering för den femtonårige Gary Valentine när han blir förälskad i den tio år äldre fotoassistenten Alana Kane. Han försöker på alla sätt övertala henne till att gå på en dejt med honom, och hon dyker faktiskt upp till sin egen förvåning. Det är inledningen på Paul Thomas Andersons Licorice Pizza och den slår an tonen för resten av filmen. Det är en film som undviker att röra sig dit man väntar sig.

Gary är en riktig fixare som redan har en smärre skådespelarkarriär bakom sig, och som filmen igenom mest är fokuserad på att tjäna pengar på olika sätt. Alana å andra sidan har inte riktigt hittat vart hon ska ta vägen, och bor hemma med sina föräldrar. Runt dessa båda utvecklar sig sedan många situationer som skildras med stor berättarglädje. Handlingen utspelar sig 1973 med en oljekris och ett krig i Vietnam som pågår i bakgrunden, men det är en tid som skildras i ett välvilligt nostalgiskt skimmer. Livet flyter på och ingenting är egentligen farligt på riktigt utan bara en ny möjlighet.

Filmen är mycket underhållande, och ibland även riktigt sketchartat rolig med knasiga typer som får ordentligt med tid på sig att fylla ut historien. Dessutom är den riktigt stilsäkert snygg, fylld av små detaljer att njuta av, och har förstås tidsanpassad nostalgisk musik. Licorice Pizza är ren underhållning utan egentligt djup, men det kan kännas skönt att bara bli glad ibland. Det enda i filmen som inbjuder till djupare diskussioner är frågan om varför det springs så mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När Kiruna årligen har sin Snöfestival så brukar det bjudas på gratis filmvisning genom Kiruna filmstudios försorg. I år blev det John Carpenters klassiska, och så väldigt temariktiga, The Thing som stod på programmet.

Det är under ett par dagar på vintern 1982 i Antarktis som hela handlingen utspelar sig. En norsk helikopter flyger och jagar en slädhund genom det snöiga landskapet. Hunden springer till en amerikansk forskningsstation, och helikopterns passagerare råkar ramponera helikoptern för att sedan springa med gevär och skjuta vilt mot hunden. Han skriker några varnande ord på norska men skjuts själv ihjäl av den amerikanske stationschefen. Hela situationen är gåtfull så ett par av amerikanerna flyger till den närliggande norska forskningsstationen för att se vad som står på. De finner den nedbrunnen och utkyld med ett gäng frusna lik. Dessutom hittar de en märklig sargad kropp som de tar med sig tillbaka. Den visar sig vara roten till allt ont som skett på den norska stationen, och som nu även drabbar amerikanarna.

Det känns märkligt nu att läsa att en film som är så känd och omskriven nuförtiden som The Thing verkligen sågades av filmkritiker och publik när den släpptes för 40 år sedan. Tydligen så passade inte filmens pessimistiska ton och antiauktoritära anslag inte ihop med tidsandan. Jag tycker dock att det är en riktigt bra sammansatt film. Det är skönt med en riktigt tydlig berättelse utan sidospår, men som inte visar allting. Saker har redan hänt innan filmen börjar, och saker händer under filmens gång utan att visas. Det är ju också ett bra filmisk miljö att hålla en ytterst liten grupp av män helt isolerade från omvärlden, och att dessutom inte vet vem eller vilka av de andra i gruppen de kan lita på. Paranoia är en bra grogrund för en intrig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Isabelle är en frånskild konstnär. Hon dejtar runt bland en massa män men hittar inte den rätta. Framför allt pratar hon. Hon babblar med karlarna och vännerna, diskuterar vad de har pratat om, ställer det de just diskuterat i relation till tidigare samtal, analyserar vad de just har sagt och vad de kan komma att älta vidare kring. Däremellan träffar hon kanske någon ny, ligger lite, gråter och pratar en hel del.

Claire Denis har med Let the sunshine in lyft den inneboende pratigheten i franska relationsdramer till en ny nivå. På det viset har hon skapat en film som jag inte på något sätt känner att jag bryr mig i. För mig känns det bara tråkigt. Pratet känns dessutom ganska tomt på verkligt innehåll utan går bara runt, runt och runt. Förmodligen är det den effekten som filmen är tänkt att ge, en slags anspelning på tomheten i tillvaron hos en etablerad konstnär som söker något hon inte verkar kunna få. Men jag bryr mig inte alls. Den här filmen är verkligen inte för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

There is no evil är en långfilm, eller snarare fyra kortare spelfilmer, av den iranske regissören Mohammad Rasoulof. Den var inspelad i hemlighet i Iran och har sedermera blivit förbjuden att överhuvudtaget visas där. Det kan man förstå med tanke på filmernas genomgående tema: dödsstraffet och vad det betyder för dem påverkas av det, de anhöriga till de dömda och de som utför handlingen. I ett land som Iran verkar dödsstraffet ligga som en mörk skugga över hela samhället och påverkar det i grunden.

Jag nöjer mig med att beskriva den första filmen, för det är den som gav mig störst intryck. I den får man följa en ganska beskedlig man som kör hem ifrån sitt arbete med en stor tung plastsäck i bakluckan. Han kommer hem, slötittar på TV, räddar en katt som hamnat i kläm, hämtar frun på jobbet, gör bankärenden, hämtar dottern från skolan, handlar mat, städar hos sin mor och äter pizza med familjen på kvällen. Det är helt enkelt en lite småtråkig man med ett småtråkigt liv, och man undrar varför man alls ska bry sig om honom. Fram tills dess man förstår vad hans jobb går ut på, i de allra sista bilderna i den första episoden.

Filmen är mycket tung i sitt tema, och den är dessutom lite långsam i sitt berättande, så den kan vara lite svår att ta till sig. Den inbjuder å andra sidan till diskussioner, eller i alla fall egna grubblerier om vad individerna i ett förtryckarsystem egentligen kan sägas ha för ansvar. Vilka blir egentligen konsekvenserna av valen man gör? There is no evil är en mycket bra film, men man bör nog se den utvilad just för berättartempots skull.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.