Category: Läsning / Reading

Huvudpersonen i Haruki Murakamis Mordet på kommendören: Första boken (antagligen också i den andra…) är något så omodernt som en porträttmålare. Det går hyfsat bra för honom, så han lever ett behagligt men rätt enkelt liv i Tokyo. Plötsligt meddelar hans fru att hon vill skiljas, och huvudpersonen drabbas av någon slags återhållen kris där han kör omkring planlöst i Japan någon månad för att slutligen hamna i ett avskilt hus i bergen som ägs av den senile pappan till en god vän. Pappan, Tomohiko Amada, är en hyllad konstnär som förnyat den traditionella japanska bildkonsten. Medan huvudpersonen börjar få igång sitt liv igen genom att undervisa konst i den lokala skolan börjar underliga saker hända i huset. Han hittar en gömd märklig tavla med namnet Mordet på kommendören, ett svagt plingande ljud börjar höras på natten, och en stenrik granne dyker upp med jobberbjudanden.

Handlingen rör sig ganska långsamt framåt i en maklig takt, men samtidigt är trådarna i intrigen mångtaliga och detaljrikedomen i berättandet rikligt så tempot i historien blir lite skevt. Man blir ofta påmind vid upprepade tillfällen om vad som verkar vara ganska ovidkommande detaljer, och det finns en rejäl, och närmast irriterande, fixering vid tuttar. Å andra sidan är historien så pass fascinerande att man vill försöka förstå vad som är på gång.

Huvudpersonen har en tendens att lugnt acceptera vad som än händer, och knappt ens reflektera över situationen. Han lyssnar på morgonnyheterna på radion eftersom:

Det hade ju varit lite bekymmersamt om till exempel jorden höll på att gå under och jag var den ende som inte hade fått reda på något om det.

Det tycker jag är en rätt trivsam attityd.

Den första delen slutar väldigt abrupt, med en närmast löjlig cliffhanger som gör att boken inte fungerar som en självständig enhet. Boken borde alltså egentligen ha fått namnet Mordet på kommendören: Halva berättelsen. Jag tycker att det liksom känns poänglöst att bryta av historien på det sättet, och jag måste därför också vänta med att komma med något slutomdöme av boken tills jag har läst den avslutande halvan av berättelsen.

Cicada is an insect working long hours in a large gray office building. His co-workers are hostile and do not appreciate him and the work he has performed for sevteen years. Life for him is hard.

Shaun Tan has created a special picture book. The art combines with the almost-haiku texts to convey the feeling of being underappreciated and not fitting into the general pattern of things.

I like it.

Ett lik grävs 2012 upp i den lilla kuststaden Oosterby, och det identifieras som den man hade trott bränt ner ett pensionat 1991. Flera personer omkom i den branden, och samtliga av dem hade varit medlemmar i “de vänsterhäntas förening” som hade existerat i staden under 1960-talet. Det är förstås en smula irriterande att den som ansetts varit gärningsman ett par decennier senare i stället visar sig vara ännu ett av brottsoffren, så därför dammas den sedan länge pensionerade kommissarien Van Veeteren av för att få ett nytt försök att reda ut fallet. Vem och varför är frågor som söker svar, precis som brukligt är i deckare.

De vänsterhäntas förening är min första kontakt med Håkan Nessers deckarvärld, men det är tydligt att den världen redan var väl befolkad med dugliga polisutredare, och inte minst tydligt utmejslade personligheter. Boken fungerar riktigt bra som fristående läsning för oss som inte har koll. Handlingen rör sig framåt i makligt tempo, och även om man som läsare har tillgång till mer information än vad någon av personerna har är det ändå lurigt att försöka reda ut vad som egentligen är händelsekedjan. Det är alltså en välkomponerad historia, men den känns också lite grann som om den går på rutin och mycket handlar om själva åldrandet. Det hela bakas ihop till en trivsam läsning, där lindrig spänning efterhand byggs upp efter mycket småpratande och halvfilosoferande, noga uppblandade med tupplurar.

Foxglove Summer is the fifth book in the series about Peter Grant, police constable in the Metropolitan Police and apprentice wizard with a special connection to certain rivers. It starts where the previous book in the series, Broken Homes, ended. Grant takes the chance to change the pace to and leave London and instead stay a while in Herefordshire where two young girls have disappeared. What then starts as a seemingly ordinary case of missing children then gets elements of an ordinary episode of Midsomer Murders mixed with the extraordinarities of the kind that the police work of Peter Grant usually belongs.

I think that Foxglove Summer is the best book so far in the Rivers of London series by Ben Aaronovitch. The story is told in a more focused way so that the different personalities of the people involved in the story get a much more prominent profile. Still, of course, the book is at heart a police procedurial with some supernatural elements, told in a relaxed fashion. It thus keeps my favourite elements from earlier books, while adding more focus into the story. It is still light-weight entertainment, but it is charming. And once again, the book ends in an unexpected way with many loose ends in the storyline, so I will have to continue following the series.

Det finns många böcker i världen som är skrivna i jag-form där huvudpersonen är en författare, som i sin tur umgås med personer som är intressantare än vederbörande. Jag tänker bland annat på kända alster av F. Scott Fitzgerald, Klas Östergren, och varför inte Marcel Proust. Man får även räkna in Kjell Westös Den svavelgula himlen i den kategorin böcker. Berättaren i boken nämner dessutom själv likheterna med Den store Gatsby.

Boken inleds med att ett troligt brott inte begås mot berättaren, men ett par veckor senare blir en av hans gamla vänner, Axel Rabell, knivskuren. Så mycket mera får man inte veta till att börja med. I stället går handlingen tillbaka omkring femtio år i tiden, och man får följa med från början när berättaren, som härkommer ur finlandssvensk medelklass, blir vän med den rike Alex under en sommar ute vid kusten där himlen blir svavelgul om kvällen. Senare inleds även en kärleksrelation med systern Stella Rabell. Man får helt enkelt femtio år av författarberättarens liv serverat i lagom doser, tillsammans med de människor han träffar längs vägen. Det är ingen särskilt speciell historia, och personerna i berättelsen känns ganska en-dimensionella, närmast som karikatyrer eller kanske som symboler.

Även om berättelsen känns ordinär så är berättandet av hög klass. Miljöerna i och omkring Helsingfors är noggrant och levande beskrivna. Kärleksaffärerna och det sexuella likaså. Berättaren själv känns som en ganska jobbig person på det där självcentrerade författarsättet, vilket ju naturligt hör till den här typen av berättelser. Man känner hur tiden går men att den inte läker alla sår, detta trots att alltets inneboende drift är att förändras. Något påfrestande blir det dock med alla nyhetshändelser som mer eller mindre krystat lagts till som tydliga tidsmarkörer. Inledningens spänningsmoment känns också som en lite billig manöver för att locka in läsaren i boken, framför allt när den inte har så mycket kontakt med händelserna i resten av boken. Den svavelgula himlen är en ganska lätt läsning, och det är framför allt stämningen i boken som sitter kvar efteråt: vemodet och sökandet efter något som man kan kalla hem.

Broken Homes is the fourth book in the series by Ben Aaronovitch (following Rivers of London, Moon over Soho, and Whispers Under Ground). As before, we get to follow Peter Grant who works at the Metropolitan Police unit for supernatural cases in London, and has a personal relationship with most of the tributaries of the Thames.

The story starts with a number of seemingly unrelated cases: a Volvo involved in a traffic accident with far too much blood inside, a shallow grave with a young womann shot in the face with a shotgun, a strange suicide in the London underground, a German magic textbook showing up at a second-hand bookdealer, and a locksmith being cooked internally. All this, somehow, connects to Skygarden Tower at Elephant and Castel, a housing estate that is a fine example of the brutalistic architecture that seemed to have been so popular in the 1960s London city planning. This means that the centre of mass of the investigation is south of the river, something that Grant is not too happy about.

The book starts very promising, with a large number of different threads, but the red thread gets lost to some degree along the way. I have been fascinated by the particular architectural style that is prominent in the book ever since the time I spent living in London, so it is nice to see it as a plot element in a book. The story itself requires knowing many elements from the earlier books in the series for it to make sense. On the other hand, it not really for the story I read these books. It is more about the way the story is told. I enjoy the rather odd mix of detailed descriptions of the inner working of magic and of policework, and it is of course a bonus that I still understand most popular culture references in the text. The book ended in a very unexpected way where the main story may go in many possible directions, so it seems that I have to continue following the series to satisfy my needs for story conclusions.