Category: Läsning / Reading

Foxglove Summer is the fifth book in the series about Peter Grant, police constable in the Metropolitan Police and apprentice wizard with a special connection to certain rivers. It starts where the previous book in the series, Broken Homes, ended. Grant takes the chance to change the pace to and leave London and instead stay a while in Herefordshire where two young girls have disappeared. What then starts as a seemingly ordinary case of missing children then gets elements of an ordinary episode of Midsomer Murders mixed with the extraordinarities of the kind that the police work of Peter Grant usually belongs.

I think that Foxglove Summer is the best book so far in the Rivers of London series by Ben Aaronovitch. The story is told in a more focused way so that the different personalities of the people involved in the story get a much more prominent profile. Still, of course, the book is at heart a police procedurial with some supernatural elements, told in a relaxed fashion. It thus keeps my favourite elements from earlier books, while adding more focus into the story. It is still light-weight entertainment, but it is charming. And once again, the book ends in an unexpected way with many loose ends in the storyline, so I will have to continue following the series.

Det finns många böcker i världen som är skrivna i jag-form där huvudpersonen är en författare, som i sin tur umgås med personer som är intressantare än vederbörande. Jag tänker bland annat på kända alster av F. Scott Fitzgerald, Klas Östergren, och varför inte Marcel Proust. Man får även räkna in Kjell Westös Den svavelgula himlen i den kategorin böcker. Berättaren i boken nämner dessutom själv likheterna med Den store Gatsby.

Boken inleds med att ett troligt brott inte begås mot berättaren, men ett par veckor senare blir en av hans gamla vänner, Axel Rabell, knivskuren. Så mycket mera får man inte veta till att börja med. I stället går handlingen tillbaka omkring femtio år i tiden, och man får följa med från början när berättaren, som härkommer ur finlandssvensk medelklass, blir vän med den rike Alex under en sommar ute vid kusten där himlen blir svavelgul om kvällen. Senare inleds även en kärleksrelation med systern Stella Rabell. Man får helt enkelt femtio år av författarberättarens liv serverat i lagom doser, tillsammans med de människor han träffar längs vägen. Det är ingen särskilt speciell historia, och personerna i berättelsen känns ganska en-dimensionella, närmast som karikatyrer eller kanske som symboler.

Även om berättelsen känns ordinär så är berättandet av hög klass. Miljöerna i och omkring Helsingfors är noggrant och levande beskrivna. Kärleksaffärerna och det sexuella likaså. Berättaren själv känns som en ganska jobbig person på det där självcentrerade författarsättet, vilket ju naturligt hör till den här typen av berättelser. Man känner hur tiden går men att den inte läker alla sår, detta trots att alltets inneboende drift är att förändras. Något påfrestande blir det dock med alla nyhetshändelser som mer eller mindre krystat lagts till som tydliga tidsmarkörer. Inledningens spänningsmoment känns också som en lite billig manöver för att locka in läsaren i boken, framför allt när den inte har så mycket kontakt med händelserna i resten av boken. Den svavelgula himlen är en ganska lätt läsning, och det är framför allt stämningen i boken som sitter kvar efteråt: vemodet och sökandet efter något som man kan kalla hem.

Broken Homes is the fourth book in the series by Ben Aaronovitch (following Rivers of London, Moon over Soho, and Whispers Under Ground). As before, we get to follow Peter Grant who works at the Metropolitan Police unit for supernatural cases in London, and has a personal relationship with most of the tributaries of the Thames.

The story starts with a number of seemingly unrelated cases: a Volvo involved in a traffic accident with far too much blood inside, a shallow grave with a young womann shot in the face with a shotgun, a strange suicide in the London underground, a German magic textbook showing up at a second-hand bookdealer, and a locksmith being cooked internally. All this, somehow, connects to Skygarden Tower at Elephant and Castel, a housing estate that is a fine example of the brutalistic architecture that seemed to have been so popular in the 1960s London city planning. This means that the centre of mass of the investigation is south of the river, something that Grant is not too happy about.

The book starts very promising, with a large number of different threads, but the red thread gets lost to some degree along the way. I have been fascinated by the particular architectural style that is prominent in the book ever since the time I spent living in London, so it is nice to see it as a plot element in a book. The story itself requires knowing many elements from the earlier books in the series for it to make sense. On the other hand, it not really for the story I read these books. It is more about the way the story is told. I enjoy the rather odd mix of detailed descriptions of the inner working of magic and of policework, and it is of course a bonus that I still understand most popular culture references in the text. The book ended in a very unexpected way where the main story may go in many possible directions, so it seems that I have to continue following the series to satisfy my needs for story conclusions.

Ibland förvånar jag mig själv med hur långsamt jag kan läsa vissa böcker, även om de är bra. Exempelvis har det tagit löjligt lång tid för mig att komma igenom en inte särskilt tjock samlingsbok med tre av Selma Lagerlöfs kortare historier. Den begränsade lästakten beror i regel på att det ofta har kommit något emellan, så att det inte finns någon riktigt lämplig lästid på kvällen. Men nu är jag äntligen klar!

Herr Arnes penningar utspelar sig i Bohuslän då den danske kungen Fredrik II bestämde över området. En kall vinternatt mördas alla i Herr Arnes hem av rövare som stjäl hans silverpenningar och bränner ner huset, men fosterdottern Elsalill kommer undan. Hon blir senare förälskad i en soldat som hon inte känner igen som familjens mördare, och hon får möta sin fostersysters vålnad som öppnar hennes ögon för vem soldaten är.

Liljecronas hem utspelar sig till största delen runt Lövdala prästgård på botten av en uttorkad sjö det djupaste Värmland. Historien börjar när vi får följa med lilljänta när hon en kall vinterdag hamnar på Lövdala som kammarpiga. Hon knyter an till prästdottern Maja Lisa, som har en eländig tid. Hennes far, pastor Lyselius, har nämligen gift om sig med en elak kvinna som gillar att plåga andra i allmänhet, och styvdottern i synnerhet.

Körkarlen handlar om en nyårsnatt. Slumsystern Elsa ligger för döden i tuberkulos, och hon ber de andra frälsningssoldaterna om att skicka efter David Holm, vilket de inte alls kan förstå. Han är dock en alkoholiserad och mycket ondsint man som inte vill ha med henne att göra. Holm råkar själv dö när nyårsklockan slår, och får då veta att han ska ta över rollen som Dödens körkarl som kör dödskärran som hämtar de avlidna själarna. Holm måste då konfronteras med följderna av allt ont han gjort, vilket är mycket att ta in.

Selma Lagerlöf är mycket bra på att skriva skrönor. Herr Arnes penningar kan ses som en välutvecklad sådan, och den är riktigt bra. En effektiv och spännande historia som tar fart i oväntade riktningar. I Liljecronas hem känns det närmast som att ramhistorien bara är en ursäkt för att få berätta ett antal olika småskrönor, men det känns som att hela hstorien går lite på tomgång, och den rinner dessutom lite grann ut i sanden med ett nästan forcerat slut. Körkarlen är också ett antal småskrönor, men de hålls ihop av en intressant spökhistoria och David Holm kan vara en av de mest illsinnade personer jag har sett i någon bok. Handlingen utspelar sig på många plan, och mången litteraturvetare har skrivit mycket om texten. Jag tycker att den är en riktigt bra historia, och så avslutas den med ett toppencitat, som jag även unnar mig att avsluta den här texten med.

Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!

In order to fully appreciate a parody it is normally needed to have experienced the original. Since I spent last summer in Russia of the 1870s together with Anna Karenina it felt natural this summer to read Android Karenina. Both Leo Tolstoy and Ben H Winters are named as authors, and already from the initial words

Functioning robots are all alike; every malfunctioning robot malfunctions in its own way.

it is clear that Android Karenina follows the original to such degree that the author of the original novel should be included as co-author.

The story starts off in a similar direction as the original one. Levin proposes with a bad result to Kitty, who is at that time expecting a proposal from Count Vronsky, who instead falls passionately for Anna Karenina, who reciprocate his feelings while being unhappily married to Alexei Alexandrovich Karenin, who works somewhere in the upper offices of the bureaucracy. And so on. Initially, the main difference is in the setting. This takes place in a version of Russia where samovars serve coffee, and the discovery of the miracle metal groznium has enabled a rich and wide-spread use of different kind of robots with various degrees of complexity. Most notable is that every adult has a companion robot (a Class III in the terminology used in the book) for support and comfort. For instance, Levin’s Class III is called Socrates and Anna Karenina’s Class III is called Android Karenina. The latter name is actually a bit strange since Anna Karenina presumably received her Class III before meeting her husband, and would have had the family name Oblonskaya at that time. However, as the story unfolds the world also unfolds for the reader, and it turns out that it contains a totalitarian state, and clear villains, conspiracies, co-conspiracies and couter-conspiracies. It is actually a big mess, and it turns out that the future of mankind is at stake. Clearly, this does not follow the original plot at all.

It feels a bit strange to read a book where a lot of the story and all characters are familiar but with a very different setting. It turns out that the added plot elements have required some of the characters change their personalities quite radically compared to the original book, and this feels somewhat awkward. The tempo of the story is also a bit weird where Tolstoy’s long descriptions and reasoning through inner monologues contrast with more action driven parts. I feel that this is due to the original book being very much driven by the characters while this book is driven by the plot. It would probably have been better to make this story independent from the original book and quit the literary parody aspect. On the other hand, that would also mean the honestly really funny title Android Karenina would have changed, and that would be a loss.

The book is, despite its flaws, quite a good read. I wanted to see both how the story would end, and how it would end this time…

Lula Ann föddes mycket mörk, så mörk att hennes mor blev rädd för henne. Modern, Sweetness, var tillräckligt ljus för att inte behöva bli illa bemött i vardagslivet, men med dottern skulle det förmodligen gå sämre. Därför såg hon till att ge Lula Ann en mycket sträng uppfostran och mycket lite ömhet. Som vuxen kvinna tar Lula Ann avstånd från sin mor, tar sig det egna namnet, eller varumärket, Bride och är framgångsrik affärskvinna, mycket vacker och alltid klädd i vitt för att framhäva hudfärgen. En följd av att par illa genomtänkta val i samband med att mannen hon älskar lämnar henne gör att Bride råkar illa ut och hennes motgångar speglas även i någon slags kroppslig och själslig regression. Vad tar man med sig när man lämnar allt?

Gud hjälpe barnet är en koncentrerad roman om hur barndomens upplevelser påverkar hela livet. Toni Morrison berättar verkligen effektivt, kortfattat och tydligt. Ibland tar historien plötsliga språng framåt, och man får liksom arbeta sig ikapp den, lite grann som omvända klipphängare mitt i texten utan egentlig förvarning rycker fram i berättelsen. En annan intressant berättardetalj är hur perspektivet hela tiden ändras så att man man till slut förstår varför personerna i boken handlar som de gör, även om deras reaktioner kan verka märkliga till att börja med. Det känns dock emellanåt som om en del trådar i intrigen inte leder till något. Men slutligen ger boken en förvånansvärt mörk bild av hur viktigt ansvaret är som föräldrar har.