Category: Läsning / Reading

Man kan tycka att 12 år är ganska kort tid när det handlar om böcker, men Vem har snott mitt land? av Michael Moore känns redan efter ett dussin år förvånansvärt inaktuell. Det är givetvis en naturlig följd av att boken förstås var brännande aktuell när det begav sig.

Vem har snott mitt land? berör politik och storfinans i USA i allmänhet, och George W Bush i synnerhet, och det är inga positiva omdömen som ges. Patriot Act och Irak-kriget kritiseras också ordentligt, liksom presidentens olje- och vänskapsförhållanden med terrorfinansiärer. Moore ger också en del praktiska råd om hur man talar med sin konservative svåger för att få matfrid under familjemiddagarna, och hur man bäst ser till att Bush inte får en period till som president. Det är det sistnämnda som är huvudsyftet med boken. Det är tydligt att Moore verkligen vill att Amerika ska öppna ögonen för hur dålig Bush är för landet. Tyvärr så blev det fyra år till med Bush för de stackars jänkarna, så boken fyllde inte sitt syfte till slut.

Boken är skriven i en ledig satirisk stil, som tyvärr verkar ha blivit lite kantstött under översättningsprocessen. Ovanligt nog, för en bok i den här stilen, finns det en rejäl uppsättning referenser längst bak i boken så att man får se att de många konspirationsidéerna som dyker upp i texten går att kontrollera på egen hand. I dagens upplysta tillvaro kan man också via WikiLeaks se att mycket av det som antyds och spekuleras om i boken faktiskt också var på riktigt. Det är faktiskt rätt skrämmande.

The story begins when Quentin Coldwater, a successful high-school student, goes to a house in Brooklyn for his entrance interview to Princeton. His interviewer turns out to be rather dead. During the interactions with the ambulance personel Quentin gets hold of a strange envelope with his name on it. The envelope contains, among other things, a notebook with the script to a book: “The Magicians – Book 6 of Fillory and Further”. Quentin loves that book series, but is confused because there are only five books in it. Somehow this event leads to Quentin being tested for, and later accepted into, Brakebills, which is a school for magicians, instead of Princeton. Quentin doesn’t mind.

It would be easy to say that The Magicians by Lev Grossman is yet another book about young people studying magic in a secret school unaccessible by the general public. It would also be easy to say that it is yet another book about young people exploring parallel worlds. However, I think I would stress that The Magicians is a story about how talented brats behave when they may tap into potentially almost unlimited power.

The tempo of the narrative is somewhat arhythmic with parts of the book where not much happens, and other parts where everything is hectic. Many characters are presented in the book, which is natural for a book about a school with teachers and classes, but some of them are presented in detail just to not appear in the rest of the book, and others suddenly come back into the story after being ignored for a long time. I feel that the story itself is disconnected, which the book itself seems to be aware of. Page 365 states:

This isn’t a story! It’s just one fucking thing after another!

which I would say is right on the spot, even if I would not have used the f-word…

Even though many of the themes may at first glance seem to be standard fantasy elements, The Magicians itself feels original. It is a fascinating book to read, and it is almost impossible to guess which direction the story will go at any point, to some degree thanks to its disconnectedness. The book is also filled with clever references to other books and films, which is good for people looking for clever references. For the rest of us it is a fascinating, and quite disturbing, text.

När Douglas Peterson väcks mitt i natten av sin fru, Connie, trodde han först att hon har hört inbrottstjuvar i huset. Istället ville hon meddela honom att hon börjat fundera på att lämna honom. Det var sommaren innan deras son, Albie, skulle flytta hemifrån för att börja sina högskolestudier. Som en sista ansträngning för att hålla ihop familjen organiserade Douglas en sista familjesemester, och inte vilken semester som helst utan en komplett allomfattande Europarundtur som skulle täcka in all klassisk konst i samma stil som de resor utflyttande klassiskt skolade pojkar skickades ut på under 1800-talet. En så ambitiös resan måste planeras med minutiös noggrannhet för att över huvud taget kunna bli av, och det var vad Douglas gjorde, men resten av familjen var inte lika entusiastisk.

I boken Vi av David Nicholls berättar Douglas om hur det gick med resan. Den berättelsen är blandad med hans minnen från när han träffade sin fru och deras drygt 20 år tillsammans, och bildar en (faktiskt) trevlig och sammanhållen inblick i huvudet på en man i kris. Förvånansvärt mycket i boken påminner mig om en av mina favoritfilmer, Ett päron till farsa på semester i Europa, men kryddat med en stark känsla av nostalgi och någon slags sorg.

Ur ett evolutionärt perspektiv fyller de flesta känslor – rädsla, lust, ilska – någon sorts funktion, men nostalgi är en värdelös, hopplös, känsla eftersom den innebär att man längtar efter något som för evigt har gått förlorat […]

Som sagt, boken är trevligt skriven, men jag kan inte riktigt förstå hur Douglas och Connie kunde bli ett par från början. Deras historia ihop känns förvisso som om den är på riktigt, men den initiala glöden verkar komma från ingenstans. Många av situationerna som uppstår på resan skulle jag också kunna säga upplevdes som lite väl konstruerade och krystade. De tillför inslag av fars som inte riktigt passar ihop med bokens stämning i övrigt. Men de här små anmärkningarna från mig är bara petitesser för bokens småtrevlighet är det som stannar kvar efter läsningen.

Det är trevligt.

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Det är egentligen ganska intressant att man, som jag, kan känna till den inledande meningen i en roman utan att känna till någonting mera än så om dess innehåll. För att göra något åt den situationen beträffande Selma Lagerlöfs synnerligen klassiska Gösta Berlings saga så har jag nu sett till att läsa boken. Äntligen.

Gösta Berlings saga utspelar sig i mörkaste Värmland, närmare bestämt i det en smula fiktiva Lövsjö härad, någon gång under 1820-talet. Bokens berättare förtäljer historien om den unge prästen Gösta Berling som förlorar sin position efter ihålligt supande och istället av en ren slump tar plats som en av tolv kavaljerer hos majorskan på Ekeby. Gösta Berling är en känslig själ som konsekvent handlar efter vad hans hjärta säger, men som samtidigt på ett närmast övernaturligt sätt kan inspirera människorna runt omkring honom. Historien om Gösta Berling är dock inte den enda historien i boken, som är sprängfylld av mustiga skrönor och lätt övernaturliga anekdoter om händelser som skedde i trakten kring Lövens sjö runt tiden för romanens handling. Hela tiden är allt beskrivet på ett samtidigt poetiskt och exakt vis där verklighet blandas med skogssägner, godhet med ondska i deras mest destillerade former, samt högt med lågt. Det är ett ordentligt omfång på innehållet, utan att boken blir långrandig.

Efter att ha gått omkring i alla mina dagar och trott att Selma Lagerlöf var en snäll sagoberättartant som skrev halvtrista moraliskt uppbyggeliga historier och som tack för besväret fått hamna på våra tjugolappar så har jag nu radikalt fått ändra uppfattning om henne. I Gösta Berlings saga lyckades hon använda ett flödande njutbart språk till ett stort antal fängslande historier som går in i varandra, allt kombinerat med en enorm berättarglädje.

Behöver jag skriva att jag tyckte boken var bra?

Upplaga noll av Umberto Eco inleds när bokens berättare upptäcker att han inte har något vatten i kranen där hemma. Han blir rädd att någon varit i lägenheten medan han sov för att snoka rätt på vad han vet. För att vi läsare ska förstå varför han så skraj börjar han berätta en historia om vad som hänt i hans liv de senaste två månaderna.

Berättaren heter Colonna, och han är drygt 50 år då bokens handling utspelar sig (1992). Han är akademiker i grunden och har hankat sig fram genom livet via en mängd ströjobb. Han betraktar sig som loser:

Losers, liksom autodidakter, har alltid mer omfattande kunskaper än vinnarna. Vill man vinna måste man kunna en enda sak och inte slösa tid på att lära sig allt, att njuta av lärdom är bara losers förunnat. Ju mer man vet desto mer har man misslyckats med.

Colonna berättar om hur han blir anlitad för att agera redaktör på en tidning vid namn I morgon för att sätta ihop ett antal provnummer för att visa hur tidningen skulle ha kunnat se ut om den faktiskt hade getts ut. Den tänkte utgivaren är en Vimercate som allmänt kallas kommendören och som tänkt använda tidningen för att få möjlighet att beblanda sig med det fina folket i samhällets topp. Tolv nollupplagor motsvarande ett tidsspann på ett år skulle det bli, och i och med att de sätts ihop i efterhand kan man se till att kommentarer och analyser till nyheterna kan anpassas efter vad som faktiskt hände sedan. En av sammansvärjningshistorierna som det spånas kring visar sig kunna vara farlig för de inblandade…

Eco tar i ordentligt med stora portioner italiensk 1900-talshistoria när olika sammansvärjningar och politiska händelser knyts ihop, och till och med jag förstår att kommendören är en illa maskerad Berlusconi. Berättelsens trådar drar åt alla möjliga håll och sidospår dyker upp och försvinner och allt hålls ihop av god berättarlusta, men plötsligt tar det hela bara slut och man frågar sig vad som egentligen var poängen med det hela. Är det hela en brännande inaktuell samhällssatir? Har Umberto Eco själv tystats ned? Har han ledsnat på att författa? Vill han med själva boken demonstrera hur lätt det är att med facit i hand skriva samhällskritiska analyser om händelser som uppdagats för drygt 20 år sedan? För mig kändes det lite tråkigt att boken avrundas precis då det börjar hetta till. Ungefär som ett pilotavsnitt till en TV-serie som ingen kanal nappat på.

Ju längre norrut man reser, desto färre människor möter man. Vart tar alla människor vägen när kylan tilltar och mörkret tar över? Dör de? Låser de in sig? Finns de?

Norrut åker man för att dö av Ida Linde inleds väldigt tvärt. Benjamin kliver in i Saras västerbottniska hem för att få sig en kopp kaffe. De har aldrig träffats förr men det hindrar dem inte från att ha först ha sex i skafferiet och sedan dra iväg med hans blå Volvo 240 för att skjuta ihjäl folk, liksom i förbigående. Boken bygger sedan vidare från den abrupta inledningen genom att man får serverat en serie berättelser där man får följa ett antal personer som på ett eller annat sätt påverkas av morden.

Linde beskriver livsödena med ett behagligt, ibland nästan vackert, språk och det är intressant att personbeskrivningarna trots exaktheten i språket är så märkvärdigt vaga. Man måste som läsare försöka pussla ihop personernas bakgrund med hjälp av ganska få ledtrådar, och man får ofta inte heller någon känsla av vart deras öden verkar bära dem. En del av personerna som nämns i förbigående på ett ställe i boken dyker upp senare, men inte alla. Det gemensamma för bokens invånare är alla är trasiga själar som lever osynliga liv, ofta med en känsla av hopplöshet och av att tillvaron inte blev som en gång utlovats. Det gör att hela bokupplevelsen blir till ett stort mörker.

Jag brukar uppskatta mörka historier, gärna där det börjar illa och sedan bara går utför, men Norrut åker man för att dö är faktiskt en alltför nattsvart bok för att jag riktigt skulle uppskatta den. Boken är definitivt bra, men den djupa svärtan gjorde att jag ofta inte kände någon lust att plocka upp den och läsa vidare. Egna svarta tankar dök upp oinbjudna, och även en känsla av att inte höra hemma här som utflyttad till Norrbottens inland.

Bokens titel passar perfekt.