Category: Läsning / Reading

Is four years a long or a short time? When reading books in a series I feel that four years could be slightly too long time between reading two consecutive books, but that is the time I spent before reading Whispers Under Ground by Ben Aaronovich after reading the previous books in the series (Rivers of London and Moon over Soho).

The story itself starts when a dead body is found at Baker Street tube station. It turns out to have been an American art student, and some circumstances around the case suggest that there may be some kind of magic activities involved. The last fact means that Peter Grant (the Metropolitan Police unit for supernatural cases) gets to take part in the investigation, while the first fact means that FBI is also present. This leads to some interesting cultural clashes, and also some tube and sewer system spelunking. In addition, there are some unfinished business from previous books that are continuing (and not concluded).

I enjoy the setting in central London, which is not unexpected. I also enjoy understanding some of the references that I probably would not even have noticed if I had not lived in the area for four years. For instance, I assume it is not by accident that the final chapter, in a book where all chapters have names after tube stations, is called Mornington Crescent… The descriptions of how magic works and how policework is done are also interesting and detailed. The main problem for me was that I did not find the actual main case in the book particularly interesting. It also took some time for me to refresh my memory of the increasing number of characters appearing in the story. This will probably not stop me from continue following the stories about Peter Grant, because they have a nice relaxed atmosphere and are written in such a good mood that the criminal stories are almost irrelevent in the overall experience.

Normas mamma har dött. På vägen hem från begravningen dyker en för henne okänd man upp och presenterar sig som verkställande direktör Lambert. Han påstår sig ha känt Normas mamma och erbjuder sig att hjälpa till med “allt”, vad det nu innebär. Men vem är han egentligen och vad har han med Norma att göra? Varför klev Normas mamma ut framför ett tunnelbanetåg nära hemmet i Helsingfors, och varför hade hon de sista åren bytt karriär för att arbeta på en hårsalong? Det är frågor som Norma ställer sig. Som läsare vill man också veta vad som är så speciellt med Normas hår. Det verkar ha en egen vilja, och dessutom vara extremt livskraftigt.

Just hår är det som knyter ihop de flesta trådarna i handlingen i Sofi Oksanens Norma. Intrigen är rätt trasslig, och det som gör den extra svår att nysta upp är att ingen av de inblandade personerna har någon koll på den stora helheten, men alla vet mer än vad läsaren gör om detaljerna. Man får lov att lägga ett pussel utav de pussel som de lägger. Boken är alltså till viss mån en pusseldeckare till formen, men innehållet spretar mellan magisk realism och ganska krass samtidskritik, framför allt om exploatering av kvinnor.

Boken är både allvarlig och underhållande, och jag gillar när man inte riktigt vet varthän det barkar. En smula irriterande är det att översättningen känns lite slarvig gjord när texten i övrigt är så pass detaljerad, men trots det var det i stort ändå ofta lockande att snärja in sig i det ibland hårresande tovigt tilltrasslade händelseförloppet i Norma. Håret är den röda tråden.

I have often wondered about some details in how lycanthropy works. On the surface it is simple: At full moon some individuals gain a somewhat more canine view of life. However, the full moon is a single moment in time for our whole planet and thus occurs simultaneously all over the world, which means that it can be at any local time including the middle of the day. Most stories, on the other hand, points out that it is the at the rise of the full moon that the metamorphosis occurs, but if the actual full moon took place in the early afternoon before the lycanthropy triggering moonrise it is clearly possible that the moon is less full at the end of this night than at the end of the previous night. In addition, there does not seem to be any need to actually see the moon to start changing so I wonder how important the moonrise could be. What would happen to a lycanthrope at the center of the Earth? Or in low-Earth orbit? Or at the surface of the moon?

Kim Whitefield does not discuss this in her book Benighted. Instead she describes a world very similar to our own, but where lycanthropy is the norm. This is a world where 99.6 % of the population turns furry and unaccountable every full moon night, and the rest are forced to work for DORLA (the Department for the Ongoing Regulation of Lycanthropic Activity) with the purpose to make sure that society will continue to function when the vast majority of its population has turned into beasts. In the centre of the story is Lola Galley who is a “bareback” (non-lycanthrope) working as a public defender, and her latest case is a man who bit off the hand of one of her colleagues during the last full moon which quite soon turns into a murder investigation and the uncovering of a bigger and bigger plot.

Whitfield has put a big effort in the world building in the book. There are detailed descriptions about how a world like this would function, but I am not convinced that it would be like it is described in the book. It doesn’t really feel like a sustainable sitation the way it is described. In addition, the main protagonist is a person I don’t like at all, combining the spirit of the Spanish inquisition with large amounts of self-pity. Furthermore, the book is wordier and slower than it needs to be.

However, Benighted is, despite its flaws, an interesting book. It makes an unusual twist on how prejudices may form a society, how the needs of the majority marginalise the minority, and how warewolves can organise a civilisation. I just wish there could be less torture involved.

I Kengis i mitten av 1800-talet lever Jussi, en samepojke som mycket ung flytt från sin gravt försupne mor och senare fått skydd hos pastorn, där han också växt upp. Pastorn är ingen annan än Lars Levi Laestadius som är mitt uppe i sin stora väckelserörelse där han predikar mot synder och sprit. En vallpiga i trakten försvinner och hittas senare död och det antas att en slagbjörn tagit henne, men Laestadius hittar tecken på att det måste vara en dråpare det rör sig om och inleder brottsplatsundersökningar tillsammans med Jussi. Och det dyker upp fler offer.

Mikael Niemi är skicklig berättare, som framför allt kan det där med att fabulera skrönor som egentligen inte är sanna, men skulle vara trevliga om de ändå var det. I Koka björn har han förvandlat Laestadius till en skarpsinnig detektiv närmast i Sherlock Holmes-klass, och man vill tro på det när man läser det. Tyvärr är personbeskrivningarna av alla, förutom Jussi och Laestadius, som dyker upp i boken, ganska knappa. De får liksom inte något utrymme att visa upp sig och känns därmed inte riktigt som levande människor utan mera som de funktioner de ska uppfylla. En liten märklighet i boken är att berättarjaget ändras så man får lov att ställa om i bokläsarhuvudet när det sker.

Jag tror att boken hade fungerat lika bra utan att knyta an med någon historisk person. Till viss del tynger det ner berättelsen med utblickar till historiska händelser i norska Finnmarken. Å andra sidan skulle den förmodligen inte heller vara lika inspirerad i så fall. Boken är fängslande och rätt spännande, och den innehåller mycket av allt.

An aging comedian, Dovaleh Greenstein, has invited a childhood acquaintance to visit his stand-up gig in a bar in an Israeli town called Netanya. When this long lost friend, the court judge Avishai Lazar, asks why the response is that Dovaleh wants him to see and to later tell what was seen. The evening starts with a set of jokes for the relatively large audience, but as the evening goes on, Dovaleh begins to delve into the sorrows of his childhood and a large trauma while the audience starts thinning out as more and more disappointed comedy customers leave the bar. In the end of the stand-up set only a handful people remains to hear where and how the story ends. A Horse Walks into a Bar by David Grossman describes this two hour long comedy evening through the eyes and the recollections of Avishai, the judge.

The form of the story is really interesting, with it taking place during one single stand-up comedy set. However, it did not really manage to keep my interest up through the whole routine. I assume that there is a certain chance that I would be one of the many people in the audience leaving the show before its end. The actual core event in the story that Dovaleh tells at the stage, simply took too long to unfold to keep me satisfied. There is a chance that the tempo in the book fits the story better if the book is read in a more focused fashion than how I did it. In addition, the actual core event in Dovaleh’s recollection from his childhood is actually a really interesting situation: To be transported to the funeral of a parent without knowing which of the parents that is dead.

Man kan inleda böcker på många sätt. Ett av dem är:

Antiloper har 10 gånger skarpare syn, sa du. Det var precis i början eller strax efter. Det betyder att de under en klar natt kan se Saturnus ringar.

och det är ett ganska typiskt exempel på hur innehållet i den säregna boken Avd. för grubblerier av Jenny Offill ser ut. Bokens berättare förmedlar nämligen effektivt genom korta konkreta minnesfragment historien om ett äktenskap och hur svårt allting kan bli när livet inte tar den riktningen man trodde att det skulle göra.

Bokens berättare är en författarinna i New York, som inte får ihop sin andra roman, undervisar i kreativt skrivande, och spökskriver en bok åt en misslyckad astronaut för pengarnas skull. Hon hittar en snäll musiker, får en dotter som skriker, och får vägglöss. Och så kommer hon på sin make med att ha en affär med yngre kvinna. Historien är inte speciell på något sätt, men det är däremot hur den är berättad. Minnesfragmenten är verkligen korta, och ibland närmare aforismer än något annat, men tillsammans målar de upp bilden av hennes drömmar och tankar, glädje och sorg. Det är riktigt dråpligt emellanåt, men allt som oftast ofta lyser oro och sorg igenom över att inte vara den hon vill vara.

Boken går snabbt att läsa, även om man stannar upp i läsandet och själv tänker efter och börjar grubbla över tillvaron. Jag tycker mycket om sättet på vilket boken berättas, även om det är lite skrämmande att sättet som hon tänker på känns oroväckande nära mitt eget sätt att tänka. En liten rolig detalj är att bokens berättare klagar på att hennes elever måste tänka på att hålla isär författarröst och romanfigurer, för att sedan mitt i boken plötsligt byta ut berättarens “jag” till “hustrun”. Sådana små lekar med formen friskar också upp, och får mig som läsare att känna mig lite listig. Då gör det inte heller något att en astronomisk term råkat blivit helt fel (kan dock komma från översättningen).