Category: Spel / Game

För att förstå namnet Borderlands: The Pre-Sequel räcker det med att förstå att handlingen i spelet utspelar sig efter Borderlands, men före Borderlands 2, vilket alltså gör det till en för-uppföljare. För att göra tidslinjen lite mera komplex inleds spelet en tid efter händelserna i Borderlands 2 med ett fångförhör. Där återberättas historien om hur fyra äventyrare (det är dessa fyra karaktärer man kan spela, om man inte betalar mera för sig) skulle ta sig till månen Helios, men överfölls av ondingar och hamnade efter en hel del besvär på en annan måne, Elpis. Och det var bara början på komplikationerna. Det är dessa komplikationer som man måste genomlida som spelare.

Uppbyggnaden av Borderlands: The Pre-Sequel är i stort sett densamma som i Borderlands 2, med ett par nya spelmekanismer. Det är alltså en förstapersonsskjutare i rymdmiljö där man vet vad man får. Det är alltså inte så mycket nytt utan spelet känns närmast som en utbyggnad av tvåan. Historien är inte särskilt upphetsande, och uppdragen man gör är inte särskilt varierande vilket även gäller miljöerna där spelet utspelas.

Spelet är rätt underhållande, men inte så intressant. En spännande känsla när man spelar är att spelet på något sätt kombinerar totalkaos med att man i stort sett bör min-maxa för att det ska flyta på bra. Det är dessutom kryddat med någon slags avslappnad australiensisk humor, som ofta fungerar bra i sammanhanget men ibland bara blir påfrestande. Spelet är tillräckligt trevligt för att spela igenom en gång, men jag känner ingen lust att fortsätta spela nu när den sista bossen besegrats. Jag vet ju redan hur det slutar nu, eller hur det börjar.

Sedan ett par år har jag med mycket glesa (men förvånansvärt regelbundna) mellanrum spelat äventyrskortspelet Pathfinder Adventure Card Game i glada vänners lag. Det är ett spel där spelarna spelar varsina rollfigurer som har olika kompetenser och utrustning som representeras av olika slags tärningar samt korten i de olika spelarnas kortlekar. I grunden ska man inom ett visst antal spelrundor besegra en stor elaking, och på vägen plocka på sig nya kort med nya hjälpredor, vapen, mojänger och dylikt medans man undviker fällor och slår ner småelakingar. Det är ett trevligt spel som faktiskt skapar den klassiska rollspelskänslan i fantasyatmosfär.

Om man vill slippa ifrån det rätt pyssliga iordningställandet av kortspelet kan man spela det i elektronisk form. Med Pathfinder Adventures behöver man inte ens ha vänner för att kunna spela. Faktum är att man bara kan spela solo, men då kan man kontrollera upp till sex olika rollfigurer. Man förlorar den sociala biten, men man får sig mycket mer av spelet till livs.

Jag har mes spelat Pathfinder Adventures på min surfplatta, men det går också att spela på datorn. På surfplattan är spelet gratis att införskaffa, men då är innehållet mycket begränsat så man måste ta till småinköp i spelet för att det ska bli skojigt, och dessa blir ganska kostsamma i längden. Ett vettigt alternativ är att istället införskaffa Pathfinder Adventures via Steam, vilket kostar lite grann med då får man samtidigt ordentligt med innehåll vilket i slutänden är mer kostnadseffektivt om man väntar in en spelrea. Det fina är att man kan koppla ihop de olika plattformarna man spelar på så att de är fullt synkroniserade, och man kan bryta av på den ena och fortsätta senare på den andra.

I det stora hela fungerar övergången till elektronisk form bra för spelet. När jag efter ett tag förstått hur man genomför de olika momenten, och hur man går till väga för att göra ditt och datt går det smidigt. Det känns skönt att låta programmet hålla koll på reglerna, men när spelsituationerna efter hand börjar bli mer komplicerat börjar jag och elektroniken vara oense om reglerna ska efterlevas. Det finns också några irriterande buggar som har tvingat mig att hoppa ur och tillbaka in i spelet för att kunna komma vidare. Musiken känns också lite enahanda efter ett tag.

Slutomdömet är att kortspelet är roligare i mekanisk och social form, men att det i elektronisk form fungerar gott som tidsfördriv.

I grund och botten bygger hela spelidén i Octodad: Dadliest Catch på att det är svårt att styra huvudpersonen. Räcker det?

Octodad lever ett typiskt amerikanskt förortsliv med sin fru och sina båda barn. Det som gör honom lite ovanlig är det faktum att han är en bläckfisk i människokläder. Han kan inte avslöja sin hemlighet, för det vore ju förödande och skulle kunna splittra familjen, så han måste försöka hålla sin sanna natur hemlig. Det är förstås inte så lätt när man är en mollusk, saknar skelett men är väl försedd med tentakler. Så det är alltså Octodad man ska försöka styra genom tillvaron, med ofta Papphammarliknande resultat. I regel är inget rum sig likt efter att man besökt det…

Även om man kanske inte tror det till att börja med så är spelet riktigt välskrivet. Det är en rätt rörande historia som man får ta del av, om man kommer runt det rent absurda i själva konceptet. Spelet i sig kan dock vara riktigt frustrerande emellanåt när man verkligen inte får koll på lemmarna, men det är i alla fall som tur är inga omöjliga situationer man ställs inför. Musiken passar också rätt fint in i stämningen, och grafiken är tillräckligt gullig. Den i mitt tycke största bristen i Octodad: Dadliest Catch är att spelet inte är särskilt variationsrikt. Efter ett tag tröttnar man på att snubbla sig igenom scen efter scen för att göra småsaker, vilket är lite synd då spelet ju är riktigt trevligt.

Det känns ganska tillfredsställande att leda en civilisations utveckling från år 4000 fKr tills den på det ena eller andra sättet dominerar hela världen. Det var den känslan jag gillade för drygt 20 år sedan när jag spelade det första Civilization på min Amiga. Det jag inte gillade var alla små detaljer man hela tiden måste pyssla med i sitt rike, att alla andra civilisationer man konkurrerade med var så elaka och bara ville förstöra den allmänna lyckan och att ett spel tog så löjligt lång tid att genomföra. De nämnda skälen gjorde att jag bara spelade spelet ett par vändor innan jag tröttnade. För snart åtta år sedan släpptes Sid Meier’s Civilization V, vilket naturligtvis antyder att ett antal utvecklingssteg av spelet skett däremellan, och först nu har jag spelat det. Vad har då hänt sedan jag sist spelade?

Det uppenbara är att allt ser så mycket trevligare ut. Världen känns liksom naturligare när man kliver omkring på ett hexagonalt rutnät jämfört med de gamla kvadraterna och hela upplevelsen av användargränssnittet verkar ha finjusterats med tiden så att det är riktigt slipat. Grundidén i spelet är oförändrat, men då man inte längre kan stapla sina trupper ovanpå varandra får man en annan typ av strategier där de individuella placeringarna av ens fotfolk spelar stor roll. I övrigt är det mindre pillande på detaljnivå, men mera finesser man kan göra på övergripande nivåer. På sätt och vis gör det spelet enklare, men det gör också att man kan fokusera på de lite roligare aspekterna i spelet.

Det vore konstigt om inte Sid Meier’s Civilization V är ett bättre spel än det första i serien, och det är det inte. Det lider dock fortfarande av att ett spel kan ta så lång tid att man hinner ledsna på vägen. Man kan förvisso påverka spellängden i inställningarna, men det skulle inte spela någon roll för mig. Problemet nu när jag spelat är att det har varit så tydligt varthän det barkar ganska tidigt, så den sista tiden i spelet mest blivit en lång transportsträcka fram tills man uppnått ett vinnande (eller förlorande) läge. Men spelet är riktigt roligt fram tills dess, och kommer förmodligen att småspelas då och då på regniga dagar när jag har gott om tid.

En lila tentakel, som jobbar som labbassistent till doktor Fred Edison (galen vetenskapsman), dricker lite giftigt avfall som släppts ut ur laboratoriet och utvecklar armar, utökad intelligens och en stark lust att erövra världen. Han fångas in för att oskadliggöras av doktorn, tillsammans med sin gröne beskedlige tentakelbroder. Men brodern, som inte vill bli tillintetgjord, skickar sin kvicka hamster till en gammal vän efter hjälp. Vännen, Bernard, är en stereotypiskt lagd allmännörd som delar hus med en läkarstudent (Laverne) och en råddare (Hoagie). De far till laboratoriet, som ligger i källaren till ett sjaskigt motell, missförstår situationen och släpper åter ut den lila tentakeln i världen. Nu finns det bara ett sätt att rädda situationen för mänskligheten, och det är att resa en dag tillbaka i tiden för att göra det gjorda ogjort, men komplikationer uppstår då vissa besparingar i konstruktionen gjort tidsmaskinen mindre tillförlitlig. Så kan äventyret börja.

Day of the Tentacle Remastered är ett äventyrsspel av “den gamla skolan” där man pekar och klickar sig fram för att lösa problem på mer eller mindre långsökta sätt. Originalspelet släpptes för nästan precis tjugofem år sedan, och man måste säga att det var stilbildande och nyskapande när “den gamla skolan” var ung och fräsch. Omarbetningen och moderniseringen har varit varsam. Spelet ser betydligt modernare ut och låter betydligt bättre, men annars känns det tillräckligt bakåtsträvande för att nostalgin ska få sitt. Spelet rör sig framåt med en godmodig humor, men en del av standardklyschorna har helt klart åldrats. Detsamma gäller själva pusslen, som ju är hjärtat i den här typen av spel. Många av lösningarna känns väldigt långsökta, och har inga egentliga ledtrådar. Man får helt enkelt prova sig fram genom äventyret. Exempelvis sitter en skämtspya fast i taket i rummet där spelet inleds och man vet att den kommer att behövas till något någon gång under spelet, men hur man ska få ner den (ljudligt bombardemang) och vad den ska användas till (framtida tävlingsfusk) finns det inga som helst skäl att kunna lista ut i förväg. Det här är förvisso ett klagomål på hela genren och inte på just Day of the Tentacle Remastered, och det är mer en källa till frustration i spelandet än ett klagomål. Det gör ju att man blir så glad när man faktiskt listat ut vad det är tänkt att man ska göra, och det är ju det som är den stora charmen med det här spelet.

Solar 2 är ett trivsamt litet spel där man får leka astronomiskt objekt. Man startar sin tillvaro som asteroid, och genom att samla på sig massa, via kollisioner med andra asteroider, kan man bli en liten planet. Samlar man då på sig mer massa kan ens planet börja hysa liv, som flyger omkring i efter hand allt mer avancerade rymdfarkoster. Passerar ens planets massa ett tröskelvärde startar fusionsprocesser i dess inre och planeten blir en liten stjärna, som i sin tur kan bygga på sig massa och bli allt större tills den imploderar och bildar ett svart hål. Det svarta hålet kan då samla på sig allt mer massa tills hela universumet imploderar och återexploderar, varvid hela processen börjar om på nytt.

Spelet skulle måhända upplevas som en smula enahanda om den här förenklade astronomiska och kosmologiska cykeln var det enda som erbjuds. Som tur är finns det något slags allsmäktigt väsen som ser till att det finns ett antal uppdrag att göra under varje stadium av ens utveckling. Det kan röra sig om att som asteroid se till att slå ner på en planet för att förstöra möjligheterna för dinosaurierna att utvecklas, eller att som en stjärna med planetsystem ta sig från en punkt till en annan utan att av misstag stöta i något annat astronomiskt objekt. När man klarat av alla uppdragen kan man fortsätta med att klara av ett antal utmaningar på bästa möjliga sätt, eller bara glida omkring och pyssla om sina planetsystem.

Som jag redan nämnt är spelet en trevlig bekantskap. Det är inte alltför svårt att klara uppdragen när man väl har börjat få någon känsla för styrningen. Gravitationen ställer emellanåt till det, och man vinner i de flesta fall på att ha ordentligt tålamod för att komma framåt. Att precision och tålamod krävs skulle kunna göra spelet frustrerande, men jag kände det snarare som att jag blev märkbart bättre med tiden. Tyvärr känns det som att uppdragen tar slut lite för snabbt för att det ska vara kul att fortsätta spelandet. Man vill spela, men har ingen morot.

Det märks i stort sett inte att Solar 2 börjar få en hel del år på nacken. Dess utseende är prydligt och stiliserat i all sin enkelhet. Det är bara musiken som känns riktigt bedagad, och det är framför allt den som gör att det blir lite jobbigt att sitta längre tider vid spelet. Men som ett kortare tidsfördriv att pyssla med i små doser fungerar det alldeles utmärkt. I alla fall om som man kan komma över de illa valda färgerna i stjärnornas utveckling. Det känns helt enkelt grymt fel att gå från blå via gul till röd när stjärnan blir tyngre, men då är jag nog alltför småpetig i detaljerna.