Type:Rider är ett elegant litet spel med den stora ambitionen att få spelaren att lära sig typografins historia.
I spelet styr man två punkter (ett kolon? ett trema?) genom nio olika banor plus en rätt vansinnig bonusbana. Varje bana består av fyra olika delar där man alternerar mellan plattformsspelande och problemlöserier, med ett fokus på en epok inom tryckkonsten per bana. Detta fokus ger sig till känna både genom den väldigt snygga grafiska designen av spelet och den väl passande stämningsbyggande musiken. Min favoritdel i spelet, både grafiskt och musikaliskt, är “Futura” om de första decennierna av förra seklet. Skärmbilden här ovanför är tagen från just den delen.
Eftersom poängen med spelet till står del är att lära ut något om typografi och tryckarhistoria till spelare så ingår att moment att samla asterisker, med sex stycken utspridda i varje bana. Varje asterisk ger spelaren ett kort kapitel att läsa om någon aspekt kring banans tema, vilket väldigt mycket påminner om de typiska informationstavlorna som brukar finnas i muséer. Tyvärr finns det, i alla fall i android-versionen en hel del småfel i texterna. En rejäl blunder som jag hittade i både Windows- och Androidversionerna är påståendet att den ryske konstnären Malevitj var supremacist (någon som tror på den egna gruppens överhöghet) i stället för det korrekta suprematist (någon som tillhör suprematismen, en konstinriktning). Dessutom är det lite märkligt att informationstexterna i ett spel som handlar om typografi inte är särskilt prydligt satta.
Med all den här fokusen på utseende och ljud så kan man ju undra hur Type:Rider egentligen är att spela. Svaret är att det emellanåt är riktigt frustrerande spel. Inte för att det i grunden är särskilt svårt utan för att själva styrningen är rätt trög och inte riktigt svarar som den ska, vilket gör det svårt att tajma hopp och andra manövrer i plattformsspelsdelarna. Dessutom hände det mig förvånansvärt ofta att jag hamnade i lägen där jag måste avbryta banan och börja om. Exempelvis hamnade jag flera gånger ograciöst grensle över seriffer utan någon möjlighet att komma loss. En mindre genomtänkt detalj är också att spelet uppenbarligen vill att man ska läsa informationtavlorna direkt man hittar dem så att man får passande musik till, men det gör att spelrytmen bryts av å det grövsta.
Det är alltså ett synnerligen vackert spel, som dessutom är lärorikt. Det gör att spelet är väl värt att spela trots att styrningen kan kännas frustrerande trög emellanåt.
