Category: Film

För tjugo år sedan härjade en seriemördare, the Spider Killer, i den för shiamuslimerna heliga staden Mashhad. Han ströp sina offer, kvinnliga prostituerade, i deras egna sjalar och dumpade dem senare på olika ställen utanför staden. Ali Abbasis mörka thriller Holy Spider bygger på den historien.

Filmen inleds med att man får följa med en prostituerad på sin vandring genom stadens nattliv på jakt efter pengar. Efter ett ha betjänat ett antal kunder plockas hon upp av en man på motorcykel, som tar hem henne till sin lägenhet och stryper henne i lång och outhärdligt obehaglig filmsekvens. Därefter får man dels följa en kvinnlig kriminaljournalists efterforskningar kring dödsfallen, och dels mördaren själv i hans vardagsliv med fru och tre barn. Det hinner under filmens gång ske flera obehagliga strypningar innan mördaren kan ringas in och fångas.

Bortsett från det visuellt obehagliga kring själva strypningarna är filmen även obehaglig på många andra plan. Mördaren är obehaglig i sig eftersom han tycker att han gör samhället en tjänst som rensar bort monstren från gatan, men obehagligt nog verkar rätt stora delar av stadens invånare, inklusive polis, hålla med honom om det. Holy Spider är inte det minsta subtil, utan är väldigt tydlig med att peka på politiska aspekter och, inte minst, organiserat statsstött kvinnoförakt.

Om man står ut med de obehagliga scenerna är filmen helt okej fram tills den närmar sig slutet, då den blir riktigt bra. Det är då berättelsen, filmens själva poäng, tar fart. Innan dess får man nöja sig med ett par mycket välgjorda personskildringar av filmens båda huvudroller.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Harry Caine är namnet som en manusförfattare har tagit sig som en nystart i sitt numera blinda liv. Han lever tätt ihop med sin agent Judit, och hennes son Diego hjälper till med manusarbetet. Han får veta att en gammal finansman gått bort, och senare dyker dennes son upp och vill ha ett manus till en film, men Harry vägrar. Allt eftersom börjar han i samtal med Diego gå igenom den långa historien varför han inte vill ha något alls att göra med rikemanssonen. Det är en lång historia som går tillbaka till det tidiga 1990-talet (filmens nutid ät runt 2009) då Harry levde under sitt riktiga namn och var en framgångsrik filmregissör, och då hans vägar korsade affärsmannens älskarinna Magdalena. Det är en het, passionerad och olycklig, men också synnerligen dramatisk, historia som kommer upp till ytan.

Pedro Almodóvars Brustna omfamningar är en fascinerande film. Rent atmosfärsmässigt balanserar den mellan film noir och melodrama, men mycket av handlingen skulle också kunna höra till en TV-såpa. Dock en mycket välskriven sådan, för berättelsens många trådar håller ihop bra, och följer någon slags inre logik. Den är fylld med ingredienser som droger, prostitution, död, hämnd, sex, misshandel och fixering, men ändå gjord med gott humör. Almodóvar hade en historia han verkligen ville få till, och samtliga skådespelare hjälpe till på ett bra sätt. Brustna omfamningar är ett stycke filmisk underhållning, som dessutom ser bra ut.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Att se om en film ger en rätt kluven känsla. Det var inte allt för länge sedan jag såg Tarik Salehs film Boy from Heaven då den var invigningsfilm för Kirunas kulturhus Aurora i början av september i fjol, men eftersom jag den här gången skulle få se den i en bekväm fåtölj hade jag inget emot att se den på nytt.

Filmen håller helt klart att ses flera gånger. Skildringen av fiskarpojken som börjar studera vid Al-Azharuniversitetet och där dras in farliga intriger, klarar av att hålla spänningen uppe fast jag vet hur den slutar. Delar av den invecklade kampen mellan den politiska och religiösa makten är också andra gången snårig att hänga med i. En intressant sak som jag lade märke till den här gången, som jag missade förra gången, är vilket bra ljud filmen bjöd på. Ljudspåret med bakgrundsljuden känns hela tiden genomarbetat ner till minsta lysrörsbrum. Så slutsatsen är att även spännande filmer kan utan problem ses om, åtminstone om de är tillräckligt bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En mycket regnig natt lämnar en kvinna ett litet spädbarn vid en så kallad bäbislucka i anslutning till en kyrka. För mig var företeelsen ny, men den existerar i ganska många länder som en möjlighet för en kvinna att anonymt lämna ifrån sig sitt nyfödda barn om hon av någon anledning inte anser sig kunna ta hand om det. Kvinnan ifråga observeras på avstånd av två poliser som är på jakt efter olaglig hantering av barnadoptioner. Barnet stjäls från kyrkan av två rätt godhjärtade småfixare just för att bortadopteras svart till något barnlöst rikt par mot kontanter. Mamman ändrar sig något senare och återvänder till kyrkan, men barnet finns alltså inte längre där. Hon, och tjuvarna, ger sig, efter lite diskussion, iväg för att hitta lämpliga kunder, med polisen i hälarna.

Ämnet i Hirokazu Kore-edas Min vackra stjärna är väldigt mörkt, men filmen är sympatisk och lågmäld vilket lyfter upp den. Alla inblandade i historien har någonting i bakgrunden som gör att man förstår deras handlingar, hur irrationella de än kan verka till en början och hur oetiska de rent juridiskt är. Mot slutet känner man varmt för alla huvudpersonerna i filmen, just för att de försöker följa vad deras hjärtan anser är rätt. Det gör förstås att filmen ibland rör sig nära diverse moraliska fallgropar, men de undviks elegant. Filmen ställer frågor om vad som är etiskt och moraliskt riktigt att göra i många komplexa frågor, framför allt i ett samhälle som ofta inte premierar humanism framför andra egenskaper.

Filmen är mycket bra, men det tar ett litet tag att komma in i handlingen eftersom det är ett par olika trådar som nystas upp samtidigt, men i olika takt. Min vackra stjärna är stillsam, och samtidigt vass.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

På en båt på väg ut från Beiruts hamn 1977 sitter Alice och skriver ett brev till sin make. Hon är precis på väg att lämna inbördeskrigets Libanon för att motvilligt resa till sitt gamla föräldrahem i Schweiz. Så inleds Chloé Mazos film Himmel över Libanon, och av den beskrivningen skulle man kunna tro att filmen är upplagd för att vara en bedrövligt tung och mörk historia, men det är närmast tvärtom.

I sitt brev beskriver Alice de senaste tjugo åren i sitt liv. Efter en strikt uppväxt i alperna på femtiotalet hittar hon ett jobb som barnflicka i det myllrande Beirut. Hon blir förälskad i staden och i en man, Joseph, som konstruerar raketer för att skicka upp den första libanesen i rymden. De blir ett par, skaffar sig en stor och prydlig lägenhet, bildar familj och lever helt underbara liv. När konflikterna i landet börjar mullra fram emot mitten av sjuttiotalet är de närmast besvikna på alla som lämnar Libanon.

Det är i filmen form som Himmel över Libanon sticker ut. Framför allt inledningsvis består filmen av en oemotståndlig blandning av talad teater framför målade fonder, dockanimationer, journalfilmer och Libanon självt skildras som en kvinna i cederträdsklänning. När kriget kryper närmare minskar lekfullheten, men filmen tar ändå oväntade vägar för berättelsen. Det är ganska genomgående en lätt och ljus historia, men sorgen tränger sig ändå in bakom den ljusa fasaden.

Känslan genom hela filmen blir en smula som den som finns i gamla surrealistiska stumfilmer, eller i gamla sagor. Därför är det som mest lever kvar i mig efter filmen just den där känslan av nostalgi till något som aldrig kommer tillbaka. I andra hand är det de anarkistiska filmiska berättargreppen, och först därefter kommer själva handlingen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag tycker att det blir tokigt när filmer som av någon anledning inte fått någon svensk titel istället begåvas med en engelsk titel genom slentrian. Rose Boschs film Avis de mistral har exempelvis fått heta My Summer in Provence när den visas i Sverige, vilket dessutom kan skapa förvirring då den lite nyare filmen Les temps de secrets heter Min sommar i Provence i Sverige.

Nåväl, My Summer in Provence inleds på tåget till Avignon där Adrien, Léa och Théo åker med sin mormor. Deras pappa har precis lämnat familjen, och deras mamma har farit till Montreal för en praktikplats, så det blir alltså deras mormor som får ta ansvaret för ungdomarna över sommaren. Hon tar med dem till sin särboende make i Provence, barnens morfar, som de aldrig träffat eftersom deras mamma rymde hemifrån för sjutton år sedan. Ett lite problem är dock att han inte förvarnats om deras besök, så det blir lite spänd första kontakt med barnbarnen. De är stadsbarn, och han är olivodlare, så det blir skarpa kulturkrockar, men eftersom det här är en feelgoodfilm så blir samvaron bättre allt eftersom.

Filmen är roande och upplyftande för stunden, men den har inte något speciellt djup. Många situationer känns synnerligen franska även om dialogen är lite mer återhållen än vad man skulle kunna vänta sig med tanke på ursprungslandet. Det blir precis lagom dramatiskt, och skådespelare och regissör gör ett gott arbete med ett ganska klyschigt manus. Allt utspelar sig också i en vacker sydfransk, något turistig, miljö så den är också fin att titta på. Den lider dock en hel del av att vara ganska anonym, så det är stor risk att jag inte minns någonting av filmen om ett par veckor.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.