Category: Film

Friday nights may be the best time of the week to be pretentious. This is particularly true when visiting a film festival. I have just seen Reflections of Maya Rose, directed by Alexandra Wedenig.

The young actress Maya Rose auditions for the role as Ava Morgan in the film “The reflection and the mirror”, that tells the story of Ava and Scott whose love is lost in time and space. She feels that there is a great similarity between herself and the Ava character, so the role should be hers. That is where the journey is initiated. Maya or Ava is found tied to a hospital bed with only a diary as a clue to what has happened.

There is a time for everything
Now is the time for something
It may not be what you expect
(Excerpt from Maya Rose’s diary)

Elementary recursion, recursive elements. A film within a film. The camera pointing at a camera screen. Provision of clues to future events for the understanding of the past. Non-linear action at a distance; reciprocal demi-causal reaction. Transcendation, condemnation, inter-relation, exaltation. Los Angeles has millions of people, but only five people in sight. External void, internal duplication. A bird’s nest of narration.

What is true in life, and what are mere reflections? What is truth?
I do not know, just combining words.

The film was viewed at Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Efter en depression är det dags för Sandra att komma tillbaka till sitt jobb på en solpanelsfirma. Då får hon reda på att de andra anställda genom en omröstning valt att få en pengabonus på 1000 Euro i stället för att låta henne komma tillbaka till jobbet. Hon förmår chefen att se till att en ny omröstning ska genomföras, och har en helg på sig att övertyga kollegorna om att låta henne arbeta kvar. Hon ägnar helgens två dagar och en natt åt att söka upp dem, en efter en.

Jag hade av någon anledning fått för mig att fått för mig att Två dagar, en natt skulle vara en komedi. Det visade sig vara väldigt fel. Filmen, av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne, är däremot ett mycket bra drama. Historien är rak på sak, och filmen bjuder inte på något lull-lull utan fotot är avskalat och den enda musiken som används är vad som spelas i bilradion. Det gör att allt fokus hamnar på Sandra och hennes kamp mot de destruktiva tankarna som sipprar fram då en del konfrontationer inte alls är lyckade. Marion Cotillard, som spelar Sandra, gör verkligen en övertygande insats.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Nu har den årliga filmfestivalen i Kiruna (Arctic Light Filmfestival) dragit igång. Som sig bör så var invigningsfilmen en riktigt bred historia, som inte torde reta upp någon. En tripp till Paris, regisserad av Marc Fitoussi, fyller den funktionen mycket bra. Det blir många fler filmer att titta på den här veckan, så jag fattar mig kort.

Brigitte och Xavier föder upp nötboskap på en stor gård i Normandie. När de parisiska grannarna håller partaj smiter Brigitte dit och småflörtar med en yngre man. Inspirerad av det mötet bestämmer hon sig sedan för att ta sig en liten tripp till Paris och kanske träffa honom igen, så hon lurar i sin make att hon ska besöka en hudläkare. Självklart går det inte som hon planerat.

Filmen är en trivsam historia. Trots att känslorna egebtligen borde vara starka, så är det ändå ganska återhållsamt. Mycket av filmen bygger på det osagda – kroppshållning och blickar för handlingen framåt, kanske mer än vad dialogen gör. Filmen är ett gott hantverk, men jag tycker att själva historien känns lite obalanserad. Mycket ville bli sagt, men mysigheten behövde ta plats. Å andra sidan var det riktigt skönt att inte veta vart filmens handling skulle ta vägen, och filmen var föredömligt kort. En må-bra film som inte irriterar.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Vad händer när det visar sig att ens sexårige son är någon annans barn efter en förväxling på sjukhuset? I filmen Sådan far, sådan son har den japanske regissören Hirokazu Koreeda ställt just den frågan. Man får följa hur två väldigt olika familjer hanterar den i princip omöjliga situationen, och se hur de resonerar om vad som egentligen är viktigast i en familj: det biologiska släktskapet eller kärleken.

Filmen är lågmäld och går rakt på sak. Man får uppleva alla tillbakahållna starka känslor som tack vare det intima fotot känns väldigt äkta, trots att olikheterna i samhällsklass mellan de båda familjerna inbjuder till en hel del klichéfyllda kulturkrockar. Dessutom är det så att jag har svårt att förstå vissa av situationerna, men det torde i stort bero på min begränsade erfarenhet av hur det japanska vardags- och familjelivet fungerar. Varje situation i filmen känns viktig, men den är ändå lite i längsta laget.

Nu måste jag fundera över vad de ofta återkommande bilderna på högspänningsledningar egentligen symboliserade. De måste vara viktiga eftersom de hade ett eget pianobaserat musikaliskt tema.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Jag brukar ofta använda uttrycket “framtiden var bättre förr”, men när jag ska beskriva en film från 1993 som utspelar sig i den dåvarande framtiden (2009) blir jag temporalt ställd. Filmen The Last Border – viimeisellä rajalla, som inte fått någon ordentlig svensk titel, är ett postapokalyptiskt äventyr av klassiskt snitt.

Mika Kaurismäki har här skapat en värld där någon slags global miljökollaps har fått det civiliserade samhället braka samman. Norr om sextionionde breddgraden har armén anlitat ett motorcykelgäng, under ledning av den genuint onde Duke, för att hålla de lokala rebellerna under kontroll. Mitt i alltihopa söker en man hämnas mordet på sin far och en kvinna försöker hitta sina förlorade minnen.

Min korta beskrivning kanske ger intryck av att filmen är en typisk “efter katastrofen”-rulle, gjord fem år efter att genren blev omodern, men det är en orättvis beskrining. Filmen utmärker sig genom att den är inspelad i kärva Nordkalotten-miljöer istället för i de vanliga dammiga halvöknarna. Det blir en smula underligt att årstiden växlar lite fram och tillbaka, men det kan ha med min förvirrade tidskänsla att göra. Det kan också vara orsaken till att filmens tempo sackar lite runt mitten. Skådespelarna täcker hela spektrumet mellan träbock och överspeleri, så det finns något för alla smaker. Framför allt om man gillar finsk hårdrock.

Dagens dåtid visade sig ha varit bättre än vad den tidigare framtiden verkade bli. Eller motsvarande.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Ganska snart, eller kanske i en parallell verklighet, är Theodore Twimbly mycket duktig i sitt arbete. Han jobbar på en Los Angeles-firma som skriver vackra personliga brev åt människor som inte ids skriva dem själva. Å andra sidan går Theodores sociala liv på sparlåga efter en jobbig separation, så han ägnar kvällarna åt datorspel och självömkan. I brist på andra aktiviteter införskaffar Theodore det första AI-baserade operativsystemet OS1 och installerar det på sin dator. Systemet väljer att kalla sig Samantha, och känslor dem emellan börjar växa fram.

Her, regisserad av Spike Jonze, är en intressant film där manuset innehåller många intressanta filosofiska frågeställningar om vad känslor är, om vad som skapar det förflutna och om kommunikationens väsen. Det är dessutom en mycket snygg film att se på, med vackert foto och genomtänkt scenografi, och att höra på, med musik av Arcade Fire. Inte nog med det, skådespelarinsatserna är rent av förnäma. Stämningen i stort är till råga på allt så där lagomt skev på det sättet som jag tycker om så mycket; när jag blir upprymd och illa till mods samtidigt.

Betyder allt detta att filmen är bra? Jodå, helt klart, men den känns lite lång ibland. Många scener håller sig kvar lite för länge i sin estetiska perfektion så det uppstår viss tristess. Bortsett från det är det en riktigt bra film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.