Category: Film

Nu har den årliga filmfestivalen i Kiruna (Arctic Light Filmfestival) dragit igång. Som sig bör så var invigningsfilmen en riktigt bred historia, som inte torde reta upp någon. En tripp till Paris, regisserad av Marc Fitoussi, fyller den funktionen mycket bra. Det blir många fler filmer att titta på den här veckan, så jag fattar mig kort.

Brigitte och Xavier föder upp nötboskap på en stor gård i Normandie. När de parisiska grannarna håller partaj smiter Brigitte dit och småflörtar med en yngre man. Inspirerad av det mötet bestämmer hon sig sedan för att ta sig en liten tripp till Paris och kanske träffa honom igen, så hon lurar i sin make att hon ska besöka en hudläkare. Självklart går det inte som hon planerat.

Filmen är en trivsam historia. Trots att känslorna egebtligen borde vara starka, så är det ändå ganska återhållsamt. Mycket av filmen bygger på det osagda – kroppshållning och blickar för handlingen framåt, kanske mer än vad dialogen gör. Filmen är ett gott hantverk, men jag tycker att själva historien känns lite obalanserad. Mycket ville bli sagt, men mysigheten behövde ta plats. Å andra sidan var det riktigt skönt att inte veta vart filmens handling skulle ta vägen, och filmen var föredömligt kort. En må-bra film som inte irriterar.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Vad händer när det visar sig att ens sexårige son är någon annans barn efter en förväxling på sjukhuset? I filmen Sådan far, sådan son har den japanske regissören Hirokazu Koreeda ställt just den frågan. Man får följa hur två väldigt olika familjer hanterar den i princip omöjliga situationen, och se hur de resonerar om vad som egentligen är viktigast i en familj: det biologiska släktskapet eller kärleken.

Filmen är lågmäld och går rakt på sak. Man får uppleva alla tillbakahållna starka känslor som tack vare det intima fotot känns väldigt äkta, trots att olikheterna i samhällsklass mellan de båda familjerna inbjuder till en hel del klichéfyllda kulturkrockar. Dessutom är det så att jag har svårt att förstå vissa av situationerna, men det torde i stort bero på min begränsade erfarenhet av hur det japanska vardags- och familjelivet fungerar. Varje situation i filmen känns viktig, men den är ändå lite i längsta laget.

Nu måste jag fundera över vad de ofta återkommande bilderna på högspänningsledningar egentligen symboliserade. De måste vara viktiga eftersom de hade ett eget pianobaserat musikaliskt tema.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Jag brukar ofta använda uttrycket “framtiden var bättre förr”, men när jag ska beskriva en film från 1993 som utspelar sig i den dåvarande framtiden (2009) blir jag temporalt ställd. Filmen The Last Border – viimeisellä rajalla, som inte fått någon ordentlig svensk titel, är ett postapokalyptiskt äventyr av klassiskt snitt.

Mika Kaurismäki har här skapat en värld där någon slags global miljökollaps har fått det civiliserade samhället braka samman. Norr om sextionionde breddgraden har armén anlitat ett motorcykelgäng, under ledning av den genuint onde Duke, för att hålla de lokala rebellerna under kontroll. Mitt i alltihopa söker en man hämnas mordet på sin far och en kvinna försöker hitta sina förlorade minnen.

Min korta beskrivning kanske ger intryck av att filmen är en typisk “efter katastrofen”-rulle, gjord fem år efter att genren blev omodern, men det är en orättvis beskrining. Filmen utmärker sig genom att den är inspelad i kärva Nordkalotten-miljöer istället för i de vanliga dammiga halvöknarna. Det blir en smula underligt att årstiden växlar lite fram och tillbaka, men det kan ha med min förvirrade tidskänsla att göra. Det kan också vara orsaken till att filmens tempo sackar lite runt mitten. Skådespelarna täcker hela spektrumet mellan träbock och överspeleri, så det finns något för alla smaker. Framför allt om man gillar finsk hårdrock.

Dagens dåtid visade sig ha varit bättre än vad den tidigare framtiden verkade bli. Eller motsvarande.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Ganska snart, eller kanske i en parallell verklighet, är Theodore Twimbly mycket duktig i sitt arbete. Han jobbar på en Los Angeles-firma som skriver vackra personliga brev åt människor som inte ids skriva dem själva. Å andra sidan går Theodores sociala liv på sparlåga efter en jobbig separation, så han ägnar kvällarna åt datorspel och självömkan. I brist på andra aktiviteter införskaffar Theodore det första AI-baserade operativsystemet OS1 och installerar det på sin dator. Systemet väljer att kalla sig Samantha, och känslor dem emellan börjar växa fram.

Her, regisserad av Spike Jonze, är en intressant film där manuset innehåller många intressanta filosofiska frågeställningar om vad känslor är, om vad som skapar det förflutna och om kommunikationens väsen. Det är dessutom en mycket snygg film att se på, med vackert foto och genomtänkt scenografi, och att höra på, med musik av Arcade Fire. Inte nog med det, skådespelarinsatserna är rent av förnäma. Stämningen i stort är till råga på allt så där lagomt skev på det sättet som jag tycker om så mycket; när jag blir upprymd och illa till mods samtidigt.

Betyder allt detta att filmen är bra? Jodå, helt klart, men den känns lite lång ibland. Många scener håller sig kvar lite för länge i sin estetiska perfektion så det uppstår viss tristess. Bortsett från det är det en riktigt bra film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Kuwabatake Sanjuro, en ronin som promenerar genom den japanska 1860-talslandsbygden, anländer till en liten dammig by och möts av en hund som springer förbi med en avhuggen hand i munnen. Det visar sig ganksa snabbt att två banditgäng kämpar om att få kontroll över byn, det ena gänget knutet till sidenhandlaren och det andra till sake-bryggaren. Genom brutal list söker vår antihjälte få lugn i byn genom att spela ut gängen mot varandra.

Filmen Yojimbo – livvakten, regisserad av Akira Kurosawa, är en riktig klassiker (1961) som har tjänat som inspirationskälla till många andra filmer, såsom Korpen flyger och, inte minst, För en handfull dollar. Filmen rör sig framåt i ett behagligt makligt tempo, och mycket av uttrycket sker mer i miner och gester än i ord, vilket bygger upp en nästan bibliskt högtidlig känsla. Jag tycker också att det är skönt att det nästan inte är någon fokus alls på själva svärdskamperna i filmen, trots att det ju är där som huvudpersonen egentligen utmärker sig mest. Han är helt enkelt så stenhård att han inte behöver visa att han är det. Filmen är dessutom fylld av väl komponerad musik som följsamt hjälper till att bygga upp stämningen och närmast kan ses som en del av berättandet, vilket hjälpte till emellanåt då fotot i en del nattscener var så mörkt att det annars skulle vara svårt att uppfatta vad som egentligen pågick.

Allt sammantaget så är Yojimbo – livvakten en så pass bra film att det är en självklarhet att den inspirerat till så många andra filmer som den har gjort. Man bör ha sett den!

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Sex personer finns med på planschen till filmen Stockholm stories, regisserad av Karin Fahlén. Från vänster ser man Thomas som inte vet vad han håller på med, Johan med en känd författarpappa, Jessica som är ensam, Douglas som stammar, Anna som blivit dumpad och Lena som är finansminister. I centrum av bilden, nästan som huvudmotiv, ser man Katarinahissen men det mesta av planschen täcks av en gråmulen himmel.

Det gråmulna är också ett rätt genomgående inslag i filmen, vars huvudkaraktär jag antar är själva staden Stockholm. Det är i alla fall något i den stilen som en av de andra huvudpersonerna redan i ett tidigt skede påpekar något övertydligt. Eftersom jag inte har några särskilt varma känslor för Stockholm tycker jag att vädret passar riktigt bra.

I filmen följer man ett antal stockholmare vars krokiga öden länkas ihop längs olika färdlinjer genom den gråmulna Stockholmstillvaron. Liksom i så många andra filmer där berättandet bygger på att man får följa med i flera olika människors historier så är det lite trögt att komma igång, särskilt eftersom jag i början inte var särskilt intresserad av någon av historierna. Det kan också bero på att jag som vanligt blev irriterad på det i mitt tycke alltför flitiga användandet av handhållen kamera. Men, och det är viktigt i det här fallet, personerna i filmen börjar efter hand lämna klichéernas värld och bli allt mer levande och deras historier bygger upp filmen mot någon slags dramatisk kulmen, som sker typiskt nog i gråmulen lugn och ro.

Det är, trots min motvilja, en rätt bra film. Det är också uppfriskande att få se en film av den här typen som inte utspelar sig bland självupptagna vilsna själar i de klassiska filmmiljöerna i New York, Los Angeles, Paris, Rom, London eller motsvarande, utan bland gråmulna svenskar i rikets huvudstad.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.