Category: Film

Vackra bilder, listig och vindlande intrig, och så erotik. Ganska mycket erotik. Park Chan-wooks The Handmaiden är en lätt film att beskriva på ytan, men den är svår att skriva om. Den utspelar sig i Korea under 1930-talets japanska ockupation, och inleds när den unga kvinnan Soo-kee anländer till ett enormt gods för att arbeta som kammarjungfru åt Lady Hideko, en oskuldsfull ung kvinna som bor hos sin pornografifixerade farbror. Men ingenting är som det verkar vara. Soo-kee är i själva verket en bedragerska som deltar i en plan för att komma åt ett stort arv, men när Hideko och Soo-kee faller för varandra börjar det komplicerade bli ännu mer komplicerat. Och ingenting är fortfarande som det verkar vara. Kan man lita på vilka lögnerna är?

Det kändes till en början som att filmen handling rörde sig lite ryckigt framåt, men allt eftersom inser man att historien kräver att berättas på det sättet. Den känns genomtänkt, och bilderna och skådespelarnas samspel sitter närmast perfekt. Normalt sett skulle en film av The Handmaidens längd kännas lite lång, men filmen håller för sin längd. Sexscenerna är påfallande explicita, men de fungerar bra i sammanhanget. Om jag absolut ska hitta något att klaga på så är det att musiken till eftertexterna är bedrövlig.

Det är skönt med en riktigt ordentlig filmupplevelse. En film som verkligen kräver en biografsalong för att fungera till fullo både visuellt och koncentrationsmässigt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lee jobbar som tämligen butter fastighetsskötare i Boston för minimilön och ett rum att sova i. Storebror dör och Lee måste därför bege sig hem till den lilla kuststaden Manchester by the Sea, där han växte upp, för att ta tag i allt det praktiska efter dödsfallet. Bland annat får han vårdnaden om sin sextonårige brorson. Men att återvända hem gör att allt Lee ville lämna bakom sig bubblar upp till ytan igen, och det är inte enkelt att hantera.

Historien i Manchester by the Sea berättas lugnt och stillsamt, och med en del tillbakablickande som allt eftersom förklarar vad som ligger under ytan, men den rör sig hela tiden framåt i en ganska behaglig rytm. Scenerna fylls av vardagliga händelser, stor djup sorg och försök att åter bygga upp något som har rasat. Det är ett utmärkt exempel på gott filmhantverk som Kenneth Lonergan har regisserat. Alla skådespelare gör toppenprestationer genom filmen, med små gester men med mycket innehåll. Fotot är mycket snyggt med alla nyanser av grått, och allt känns genomtänkt och matchar historien.

Ibland känns den lite lång, och ibland känns den lite pratig, men framför allt känns den i magen som bra filmer ska göra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I centrum för filmen Jag, Daniel Blake finns den milde änklingen Daniel Blake som är bortåt 60 år. Efter svåra hjärtproblem ordinerade hans läkare sjukskrivning från arbetet på sågen, men genom någon miss i systemet nekas han sjukpenning. Han är alltså för sjuk för att arbeta, men för frisk att få någon ersättning. Därför måste han ge sig in i den djupa brittiska byråkratin och måste anmäla sig som jobbsökande trots att han alltså, enligt läkare, inte kan arbeta. Som fullkomligt dator-oerfaren är dessutom de moderna datorcentrerade systemen för myndighetskontakter ett stort hinder. Han möter en ung ensamstående tvåbarnsmor under en av sina byråkratiska duster som också hamnat i systemets bakvatten, och de blir goda vänner. Kan det verkligen inte finnas någon utväg ur, eller mänsklighet i, socialförsäkringssystemet?

Ken Loach har åter igen gjort en typisk Ken Loach-film, och det känns så bra. Det känns som att filmen behövs för att belysa hur sårbar tillvaron kan vara i det moderna Storbritannien, eller i det moderna samhället i allmänhet, när systemet fallerar för en enskild människa. Det är alldeles för enkelt att hamna på fel sida om svältgränsen. Trots det svarta deprimerande ämnet finns en stor portion värme och en del humor i filmen, som är ett riktigt gott hantverk. Berättelsen i sig går rakt på sak och personerna i den känns riktiga, till stor del för att skådespelarna kommer helt rätt.

Filmen är trots sin lågmäldhet ordentligt kraftfull, klar och tydlig. Det är så skönt att för en gångs skull kunna känna sig arg av en film, i stället för på den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Harry Schein var en man jag inte brydde mig så mycket om. Jag visste att han var rätt illa omtyckt av många, att han ansågs vara arrogant, manipulativ och makthungrig, men samtidigt också väldigt skarp. Vad jag inte vetat var varför han väckte så många känslor. Det hade jag hoppats få svar på när jag såg dokumentärfilmen Citizen Schein om hans liv so satts samman av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan.

Hans liv inleds intressant nog närmast som en parallell till Otto i boken Och i Wienerwald står träden kvar jag läste för ett par somrar sedan. En barndom i ett judiskt överklasshem i Wien och sedan en flykt till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Till skillnad från Otto fungerar inte Harry Schein som dräng i Småland utan hamnar istället efter en tid i Stockholm. Han läser till kemiingenjör, blir sedan stenrik och så pass ekonomiskt oberoende att han kan göra vad han vill, vilket verka handla om film. Han finner sig en makalöst central roll i både kulturliv och i de socialdemokratiska kretsarna, men samtidigt också alla de fiender som gör att han till sist måste lämna rampljuset. Det låter ju lika osannolikt som ett filmmanus, och det är därför den här dokumentärfilmen fungerar utan att kännas alltför lång. Det finns massor av bilder och blandade filmsekvenser att ta till när historien berättas.

Nu vet jag betydligt mer om vad Harry Schein gjorde för något, men jag har också uppleva en hel del av sextio- och sjuttiotalens kulturpolitiska anda som jag nog haft en ganska vag känsla för. Det som filmen inte kunde visa upp var vad som fanns under fasaden, men det verkar även hans nära vänner också bara kunna spekulera i.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är egentligen rätt märkligt att jag varken har läst Stephen Kings Det eller sett den gamla TV-versionen. Det var kanske också ganska bra, eftersom jag då inte hade några särskilda förväntningar när jag tittade på filmversionen. Jag visste förstås därför inte heller vad regissören Andy Muschietti skulle kunna fylla Det med, bara att det skulle vara skräckfyllt med en clown.

Derry är en stad i Maine där den vuxna befolkningen har en sex gånger större risk att dö i förtid än resten av USA, och barnen är ännu mera illa ute. Ett av barnen som försvinner är den lilla gossen Georgie som under omilda former dras ner i dagvattenbrunnen av den välbetandade clownen Pennywise. Storebror sörjer, men ägnar kommande sommarlov åt att leta efter spår efter honom tillsammans med sina vänner. Det hela utspelar sig på slutet av 1980-talet och gänget av vänner befinner sig stereotypt längst ner i tonårs-hierarkin. Tidsperioden märks även i ett antal citat från New Kids on the Block och att det cyklas omkring en hel del, men för övrigt känns det ganska tidlöst.

Det finns en del typiska sekvenser gjorda för att man ska hoppa till när man ser filmen, och en hel del clown-scener där Pennywise skrämmer barn med sina 890 skarpa tänder. Trots det upplevde jag det som mest obehagligt med en bruten arm, och det mest skrämmande var mobbningen från de lite äldre ungdomarna. Så här efterhand, när jag funderat lite mer, så känns det även riktigt obehagligt med den tydliga frånvaron av fungerande vuxenvärld. Det finns ju ingen vuxen som är något att ha, så barnen är helt utlämnade åt sig själva, och clownens godtycke.

Jag tycker filmen kändes rätt klyschig, och att den både lyckades vara lite för lång och lite för kortfattad. Det lite för mycket av skrämmande ljud och bilder i stökiga rum och för litet av personerna som är med. Det är ju så pass bra skådespelare med i Det så jag hade gärna sett att filmen lutat sig mera på dem än på skrämseleffekter.

Jake är en pojke som inte har det lätt i livet. Hans far, brandmannen, dog i tjänsten av en explosion och Jakes drömmar är fyllda av eld och mörker. Hans mors nya kille tycker inte om honom, men i drömmarna finns en revolverman som skulle kunna fungera som fadersgestalt. I drömmarna finns också en mycket ond man, mannen i svart, som revolvermannen vill besegra för att kunna rädda världen från slutliga elden och mörkret. Det hela kretsar kring ett mörkt torn som fungerar som ett slags nav i universum som håller alltet i balans. Naturligtvis är allt på riktigt, världen finns i flera olika upplagor, varav vår är den så kallade nyckeljorden, och man kan resa mellan dem via portaler. Magi är påfallande användbart, men våld fungerar också, och ondskan verkar vara på väg att segra.

Filmen The Dark Tower innehåller ett sammelsurium av olika trådar, som alla drar åt olika håll. Nikolaj Arcel har regisserat det hela, som bygger på en romanserie av Stephen King, men det känns inte som om regissören har haft så mycket att säga till om. Filmen känns väldans spretig så det verkar ha funnits många fler inblandade i skapandet som alla ville få sitt sagt. Filmen är rätt underhållande, men det är alldeles för mycket på gång mest hela tiden och därför känns den nästan som en uppräkning av händelser snarare än som en historia. Det dyker upp många personer i berättelsen som säkert skulle kunna ha varit intressanta att lära känna närmare, men som man aldrig får någon chans att förstå sig på. Det finns hela världar som bara skissas upp. Det är inte riktigt tydligt vad den onda sidan egentligen vill uppnå, men det är i alla fall tydligt vilka som är på den onda sidan. Jag är faktiskt imponerad av hur genomond mannen i svart är, det är till och med en av de stora behållningarna efter att ha sett filmen. En annan behållning var att skyltar i filmen som visade sifferkombinationen 19-19 faktiskt även översattes i den svenska textningen. Två gånger för säkerhets skull, så att man inte skulle missa numrets relevans.

Jag tyckte inte att The Dark Tower var en särskilt bra film, men jag blev i alla fall underhållen. Det blir ju roligt när en film håller sig med repliker i gammaltestamentligt patos och samtidigt leker med en serietidningsaktiga attityd, mitt i en komplicerad fantasivärld. Jag tror tyvärr att jag skrattade på fel ställen.