Category: Film

En flicka i Tallinn önskar sig en blå cykel i julklapp. En blå cykel stjäls utanför Köpenhamn, vilket gör att cykelns ägare måste få skjuts av sin mor till skolan. Mammans bil vill inte starta och pappan, ökensoldaten, ringer och meddelar att han stannar borta ett par månader till. Mor och dotter surar ur och tar tåget in till centrum. En mans stora projekt att använda stora mängder datorkraft för att finna korrelationer i data för att förutsäga framtida händelser får samtidigt inget gehör av finansiärerna så han förlorar sitt arbete, och tar därför ett tidigare tåg hem. Då smäller det. Övertygad om att det inte är en olycka utan ett planerat attentat börjar dataforskaren nysta bland ledtrådarna tillsammans med ett par kufiska vänner, och tar även hjälp av ökensoldaten för att hitta den skyldige.

Anders Thomas Jensen har i Rättfärdighetens ryttare använt flera mycket tragiska ämnen när han satt ihop en hårdkokt actionhistoria, som även skulle kunna rubriceras som komedi. En hel del rent absurda situationer och dialoger blandas med ganska extremt våld. Det är en blandning som ger mig lite dålig eftersmak, men samtidigt är det en historia som håller ihop riktigt bra. Det är ett gäng sargade personer som ger sig in på områden där de inte känner sig bekväma. Men, som alltid när man försöker koppla ihop lösa ledtrådar till en sammanhängande teori så är det lätt missa slumpens inverkan. Det kan ju alltid gå åt skogen.

Filmen är välgjord och den roar och oroar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sju unga georgier har en idé. De ska smita iväg från Sovjetunionen för att start ett nytt liv i väst, vilket inte var särskilt lätt att genomföra 1983. Planen är att kapa ett litet inrikesflygplan och tvinga det till Turkiet, men det hela går blodigt åt skogen.

Filmen Gisslan av Rezo Gigineishvili skildrar en verklig händelse, och använder det något ovanliga greppet att låta själva kapningen agera filmens mittpunkt och därmed låta både förspel och efterspel bre ut sig ordentligt. Det gör att filmen både innehåller en spänningsdel samtidigt som en rejäl inblick i livet i Georgien under Sovjettiden. De sju kaparna tillhör Tbilisis elitskikt (de är läkarstuderande, konstnärer och skådespelare) men de vill ändå bort, och det är det som skaver i efterspelet. Varför genomför några som faktiskt har riktigt bra liv något så våldsamt som en kapning?

Filmen är till stora delar väldigt snyggt bild- och musiksatt, men den håller rätt stor distans till huvudpersonerna. Man kommer dem inte riktigt in på livet, utan de verkar mest vara ganska naiva i sin plan. Filmen ger inga förklaringar till varför planen uppstått, utan håller sig mest till att beskriva hur den genomförs. Det blir därför lite gåtfullt och svårförstått, vilket även måste ha varit känslorna bland alla i Georgien när det begav sig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vi befinner oss i Montana år 1925. Bröderna Phil och George äger och driver arbetet på en ranch, och basar över ett dussin hårda kopojkar. När de driver sin hjord över vidderna till den närmaste järnvägshållplatsen för vidare transporter kan hela gänget förfriska sig på saloonen och äta lite lagad mat på hotellet. Phil är alldeles otroligt macho, vägrar bada, men samtidigt är han en sådan som folk följer. George däremot är mera tillbakadragen, vill ha tillvaron lite mera ombonad och knyter kontakter bland det finare folket. När George oväntat meddelar att han gift sig med en änka skär det sig totalt mellan henne och Phil, då Phil verkligen inte klarar av någon förändring det liv han lever. När änkans veke och gänglige son kommer på besök från sina läkarstudier ställs spänningarna på sin spets.

Det är fascinerande att ett drama som utspelar sig bland enorma vidder kan kännas så instängt, men The Power of the Dog klarar av det. Bilderna är mycket storslagna, men livet på ranchen med en vidrig mobbare som snabbt får det psykologiska övertaget över sin nya svägerska kan alltså ändå kännas klaustrofobiskt. Det är dessutom sällan jag har sett en film där hela rollbesättning känns helt rätt i sina roller. Det blir liksom på riktigt. Miljön är också spännande, med en extrem avkrok en världen under en viktig brytningstid. Mycket moderniseras och det för många står det tydligt och klart att deras tid är förbi när den moderna tiden sprider sig överallt.

Jag tycker att filmen är bra, sevärd, och förmodligen en sådan som vinner ett par Oscar-statyetter när det blir dags för sådant. Visserligen rör den sig lite väl långsamt, men den lyckas därför bygga upp en väldigt laddad stämning under tiden. Den typen av stämning som man vet kommer att leda till något dramatiskt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det var riktigt modigt att 1944, under brinnande världskrig, göra en mycket tydligt anti-nazistisk film i Sverige. Det fanns ju fortfarande hos många en stor vördnad här för den aggressiva stormakten söder om oss, och reella hot mot de inblandade filmskaparna kunde inte heller uteslutas. Vissa detaljer i fråga om exempelvis ortnamn var tvungna att ändras för att filmen ens skulle kunna släppas, men ut kom den. Excellensen, i regi av Hasse Ekman efter en pjäs av Bertil Malmberg, är alltså en viktig film i den svenska filmhistorien.

Den store excellensen Herbert von Breinkenau, österrikisk kulturpersonlighet och religiös ledare firas inledningsvis av rejält på sin 60-årsdag, medan hans dotter Elisabeth drar sig undan. Hon hamnar på ett nazistiskt väckelsemöte och fastnar där för mötesledaren Max Karbes starka politiska övertygelse och ömsesidiga känslor uppstår. När nazisterna något senare tar över makten i landet måste excellensen, som är stark motståndare till dem, lämna landet för att inte skickas till fångläger eller avrättas. Det hela leder förstås till spänningar mellan de tre huvudpersonerna, och mellan samvete och övertygelse.

Bara för att en film är viktig behöver den inte vara bra som film, och det är tyvärr inte Excellensen. Många av skådespelare spelar kraftigt över, samtidigt som historien egentligen inte känns särskilt engagerande. Miljöerna känns också rätt instängda och platta, så det är bildmässigt närmare inspelad teater än spelfilm. Å andra sidan gillade jag musiksättningen, och det numera mycket ovanliga greppet med en film med svensk dialog som utspelar sig i främmande land. Det sistnämnda skänker ju något av ett Hollywoodaktigt skimmer över filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Alf är mobbad i skolan, och inte en dag går utan att utsättas för någon slags förödmjukelse från översittarna. Efter att en dag ha blivit rejält söndermobbad måste han stanna hemma från skolan för att läka ihop. Då hittar han en mangaserie som inspirerar honom till hur han ska kunna komma upp i klasshierarkin. Tillsammans med Toke, som också befinner sig på botten planerar han genomföra olika machiavelliska strategier för att förändra maktbalansen i klassen. Det fungerar till att börja med inte alls som det var tänkt, men efter lite efterhandsjusteringar så går det bättre. Så pass mycket bättre att det snarast kan sägas ha gått över styr. Vilken typ av vänner vill man egentligen ha?

Oliver Ussings film Min bäste fiende är ännu en dansk film som verkligen känns dansk. Det är inte för att att jag tycker att danskar särskilt lätt tar till våld mot varandra, utan det är för att filmen i sig är så öppen till sin natur och inbjuder till diskussioner om vad som är rimligt, vettigt, och så vidare. Samtidigt är samtliga rollpersoner i filmen så endimensionella att de inte på något sätt känns realistiska. Dessutom är det, trots deras utsatthet, svårt att känna medkänsla för någon av de mobbade huvudpersonerna eftersom de ju framställs som så djupt osympatiska. Det gör att jag hade svårt att se filmen på, vad jag antar är, rätt sätt. Jag kände inte någon större glädje när tillvaron vände uppåt med tanke på sättet den gjorde det på.

Det är inte helt rätt att lista ut vilken målgruppen är för Min bäste fiende. Enkelheten i handlingen får den att kännas som en film för yngre ungdomar, men den stora tvetydigheten känns väldigt mycket som vuxenfilm för vana biotittare. Den är dessutom en av de mer obehagliga filmer jag har sett på sista tiden, och just med tanke på vad jag har sett på sistone (Pleasure, Titane, Tigrar…) säger det ganska mycket om hur illa till mods den sista tredjedelen av filmen fick mig att känna. Det var inte vad jag väntade mig när jag började titta. Det är med andra ord en film som överraskar, och det är värt mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nu är det drygt 34 år sedan Cornelis Vreeswijk gick bort, men det är inte därför Amir Chamdins biografiska film Cornelis är aktuell. Anledningen är istället att det är filmens huvudrollsinnehavare, Has-Erik Dyvik Husby (Hank von Helvete), ganska nyligen gått bort.

Det verkar vara detaljerna som är huvudsaken med filmen. En hel del välgjorda gatubilder från sextio- och sjuttiotal sätter piff, och så är exempelvis böckerna som ligger framme just det som inspirerade honom under den period som just då skildras. Det sista behövde jag leta fram för att förstå och däri ligger en ganska stor brist i filmen. Man verkar behöva vara ordentligt påläst, närmast expert på ämnet, för att man ska uppfatta detaljerna. Vi andra får i stort sett bara en lång serie av ganska kortfattat avhandlade händelser på rad, men inte särskilt mycket på djupet. Cornelis framställs som en riktig skitstövel med häftiga utbrott av svartsjuka, missbruk av tabletter och alkohol, och ekonomisk nonchalans. Det finns väldigt lite att gilla hos honom, förutom musiken och texterna, men vad formade honom egentligen? Stor vikt läggs på en barndomshändelse i hemlandet under kriget då han förs bort av tyska militärpoliser och hamnar i något slags klostersjukhus, men vad som egentligen händer och varför det markeras så tydligt i filmen framgår inte.

Filmen är vacker att se på, men den kommer alltså inte riktigt igång berättarmässigt. Det verkar helt enkelt som att filmen försöker få med alldeles för mycket händelser och för lite utveckling.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.