Category: Film

Kasper är en standuppare som har varit framgångsrik men som inte längre har publiken med sig. Hans prat är helt enkelt inte roligt längre, och han stryks från en kommande humorturné. Men det blir värre. Han får besked om att han har allvarlig cancer, och han blir dumpad av sin flickvän på samma dag. Han flyttar in hos sin agent, manager och barndomsvän, som också har hamnat i något slags vägskäl i livet. Så vad gör då en avdankad döende humorist? Han tar förstås till humorn.

Peter Næss har med Ingenting att skratta åt gjort en film som kombinerar stora sjok av sorg med humor. Den balanserar på en smal avsats mellan det svåra och smärtsamma, och glädje och närhet. Det blir en ganska gripande blandning av det hela. Vissa situationer kan kännas lite överdrivet konstruerade, och en del rollpersoner drar lite åt karikatyrhållet, men överlag är det en bra fungerande film. Jag både skrattade och grät, trots min naturliga återhållsamhet med känsloyttringar. Så känslomässigt lättmanipulerad är jag.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I framtiden har mänskligheten sett till att så gott som helt ha utrotat sjukdomar, ingen svält finns och alla har någon form av sysselsättning. Vi har det helt enkelt väldigt bra, men samtidigt har i stort sett all vegetation på jorden utplånats. Därför har det skickats ut ett antal stora växthusliknande rymdskepp för att bevara jordens växtarter i väntan på en möjlighet att återskapa den naturliga biosfären. Ett av skeppen heter Valley Forge, och dess besättning består av fyra män varav bara en, Lowell, faktiskt bryr sig om växter. En order om att återvända till jorden kommer, men bara för att låta rymdskeppen återgå till kommersiell tjänst, och därför måste växthusmodulerna först förstöras. Det blir för mycket för Lowell som hastigt bestämmer sig för att göra uppror.

Den tysta flykten (Silent Running) känns verkligen som ett barn av sin tid. Den är fylld av det tidiga sjuttiotalets stora framtidspessimism där mänskligheten helt enkelt slutat att bry sig. Den har också musik av en typ som inte direkt är vanlig i rymdsammanhang (Joan Baez), vilket ger den en nästan flummig framtoning. Det kombineras med en värld som är starkt kommersialiserad, med företagsloggor i stort sett överallt. Effekterna är överhuvud taget ganska påkostade, och miljöerna likaså. Allt detta sammantaget gör att filmen blir en ganska skev upplevelse. Den är både charmig och djupt deprimerande, melankolisk och övertydlig. Jag gillar den just därför.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vissa filmer är tyngre att se än andra, och Quo vadis, Aida? är extra tung då man ju vet vad som kommer att hända. Jasmila Zbanics drama utspelar sig nämligen i juli 1995, i och kring bosniska Srebrenica.

Filmen inleds med överläggningar mellan Srebrenicas borgmästare och ledningen för FNs närliggande bas som har i uppgift att skydda staden. När inga garantier kan ges om att följa upp ställda ultimatum för de serbiska trupperna som är på väg att inta staden skiljs parterna i osämja. Själva samtalet skedde via FNs anställda tolk, Aida, som är huvudpersonen i filmen. När serberna kommer till Srebrenica flyr civilbefolkningen mot FN-basen, men bara ett litet fåtal kommer in och resten får stanna utanför stängslet. Mitt i all kaos försöker Aida rädda sin egen familj från vad som allt tydligare rör sig mot en etnisk rensning, genom att försöka utnyttja de möjligheter hon har via sin tolkbefattning.

Quo vadis, Aida? berättar ingen sentimental historia, utan går rakt på sak i skildringen av en tragedi på både det politiska och familjeplanet. En stegrande känsla av panik blandat med hopplösa försök att skydda de som behöver skyddas. FNs organisation verkar vara under all kritik, och har därmed inget att sätta emot när de serbiska soldaterna kommer för att köra iväg bosnierna mot deras död.

Det som sätter djupast spår är ändå att förövare och offer är tidigare grannar. Aida var lärare före kriget, och flera av de serbiska soldaterna är hennes tidigare elever. Och sedan kommer livet efter kriget, när förövarna åter igen är grannar till offrens anhöriga. Det är svårt att tro att försoning ens är tänkbar i ett sådant läge.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När den planerade filmen (Ingenting å le av) inte levereras i tid fick Kiruna filmstudio snabbt hitta en ersättningsfilm. Det blev Gunnar Vikenes bortåt tjugo år gamla film Himmelfall som fick den otacksamma uppgiften att komma in som oplanerad avbytare.

Filmen utspelar sig under tre dagar strax innan jul och den något spretiga handlingen kretsar kring Reidar. Han är patient på en psykiatrisk klinik och oroar sig för lite av varje, men framför allt för att någon av alla tusentals meteorerna i rymden ska slå ner. Han väntar på dagen då hans studsboll flyger rakt genom betongväggen, för den dagen finns harmoni i världen. Han vill också rädda Juni som lider av självmordstankar, men också slår alla som kommer henne alltför nära på käften. Klinikens överläkare lider av impotens och skjutsar sin fru till en älskare som tar betalt för sina tjänster. En illegal invandrare försöker vara sinnessjuk mitt i röran, och Reidars mamma börjar få svårt att klara sig själv i hemmet men inser det inte själv.

Det är en ganska typisk ensemblefilm med flera handlingar som går in i varandra. Den har dock den lilla egenheten att det verkar finnas så lite folk, och så få miljöer, i den lilla förorten där den utspelar sig att det egentligen verkar kunna vara otänkbart att filmens personer och handlingar inte skulle gå i varandra. De knappt tio personerna har det gemensamt att de är trasiga själar på olika sätt. Det är bara graden av reparationsbehov som skiljer.

Filmen blandar ganska djup tragik med humor, och gör det utan att det blir cyniskt. Det är till och med med stor värme som Reidars tillvaro skildras. I och med att den är en mycket mörk måbra-film blir det känslosamt åt alla möjliga håll. Skådisarna gör ett riktigt bra jobb i att få liv i de udda figurerna, men filmen känns lite oavslutad. Jag har inget emot öppna slut, men här kändes handlingen inte riktigt färdigberättad. Himmelfall känns alltså nästan som pilotavsnittet till en TV-serie. Det är en fullt godkänd reserv.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den åldrande gambamusikern och kompositören Marin Marais, fransk hovmusiker under Ludvig XIV, berättar en sorglig historia för sin orkester. Den handlar om hans mentor Sainte-Colombe som när hans hustru dör isolerar sig på sitt lilla gods, där han bygger sig ett litet trähus där han kan fokusera helt på sin musik och sina två små döttrar. Ryktet om hans storhet som musiker når dock till kungens krets, men ingenting kan locka honom tillbaka från avskildheten.

Det som främst utmärker Alain Corneaus film All världens morgnar är att den är på gränsen till att vara mer än lite småtrist. Miljöer och kostymer är genomarbetade, och skådespelarna tar i så det knakar för att lyfta filmen. Dessutom fungerar gambamusiken, som till stora delar är skrivna av huvudpersonerna i filmen, som en väv som knyter samman historien. Men stämningen är nästan genomgående dyster, och tempot mycket lågt, så det var svårt för mig att hålla mig vaken genom hela filmen. Jag märkte att tankarna gled iväg åt andra mer intressanta håll under delar av historien. Jag är övertygad om att det är en mycket behaglig film att sova till, men jag känner att jag inte är rätt person för den. Den är för småtråkig även för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är den första juni 1962 i Novotjerkassk, en industristad som stolt står förr stora delar av Sovjetunionens lokomotivproduktion. Lyudmila vaknar till en bra dag bredvid sin älskare, och går extra tidigt till affären för att införskaffa sina dagligvaror eftersom det börjat spridas rykten om varubrist och prishöjningar. Hon behöver egentligen inte oroa sig för det, eftersom hon sitter stadens politiska kommitté och därför vet hur bra läget är samt har möjligheten att slippa köa. Kommittén arbetar för samhällets bästa, och därmed även folkets bästa, men plötsligt blir de varse att en strejk utbrutit på fabriken. Då lönerna skurits ner samtidigt som priserna gått upp är det inte underligt att missnöjet börjar gro bland arbetarna, men hur är det ens tänkbart att arbetare i ett socialistisk samhälle ska finna någon anledning anledning att strejka. Situationen eskalerar bortom kommitténs kontroll. Armén kallas in och KGB får använda sina spioner bland arbetarna för att identifiera upprorsledarna. Det slutar med stor blodsspillan på stadens torg, och hårt arbete för att se till att alla spår av upproret ska försvinna och att nyheten om det aldrig ska spridas vidare. Mitt i allt detta står Lyudmila som börjar vackla i sin tro på samhällssystemet.

Med filmen Kamrater! har Andrej Konchalovskij försökt gå igenom händelsförloppet kring den nedtystade massakern i Novotjerkassk så korrekt som möjligt. Därför känns filmen en smula som en instruktionsfilm i den sovjetiska metoden att effektivt slå ner en revolt. Men i och med att fokus också ligger på Lyudmilas väg genom röran finns som tur är också det mänskliga perspektivet där. Man kan inte komma ifrån att filmens yttre form, nästan kvadratisk och svartvit, på något sätt får den att kännas extra dokumentärlik, vilket skulle kunna upplevas som ett billigt trick. Dock fungerar det bra här, då det samtidigt skapar lite distans till bilderna. Det finns starka känslor runt och efter massakern, vilket förstås är väntat, men det som jag själv tyckte var intressantast med filmen var faktiskt den inledande skildringen av Lyudmilas vardagsliv. Det känns lite märkligt att fastna för den del av filmen som kommer innan något egentligen händer, men så var det för mig här. Hela filmen är förstås helt klart sevärd, men det är inledningen som sticker ut mest med vardagens göromål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.