Category: Film

Det börjar med en pojke som springer genom en skog med ett litet tamt djur tryckt mot bröstet. Pojken fälls och misshandlas medan hans lilla djurvän bränns upp. Pojken bor mot sin vilja hos sin faster, och han finner henne något senare död i en stol och råkar av chocken bränna ner huset. Sedan blir det värre. Pojken driver runt i slavisk landsbygd och hamnar ständigt i riktigt hemska situationer, i klorna på vidriga typer. Andra världskriget pågår för fullt, och det präglar förstås också livet för den stackars pojken.

The Painted Bird av Václav Marhoul är en djupt pessimistisk film som visar människan från dess sämsta sida. Man får se hur råhet, våld och tvång formar en människa, och inte minst får man se en lång rad av exempel på just råhet, våld och tvång. Det är brutalt och obehagligt, men det leder till en väldigt sorglig känsla. Är vi människor inte bättre än så här när vi får möjligheten att trycka ner någon som redan är utsatt?

Det svartvita fotot är anmärkningsvärt vackert med närbilder av ansikten blandat med naturmiljöer. Filmen är riktigt lång, men den känns inte utdragen utan håller faktiskt ett ganska effektivt berättartempo. Det är inte så många ord som används utan skeendena får tala för sig själva. Allting är dessutom sett från pojkens synvinkel, så det blir liksom något ofiltrerat men också väldigt konsekvent.

Filmen är riktigt bra och sevärd, men det finns förhållandevis många scener som är riktigt obehagliga att se så det är verkligen inte en film för alla. Filmens titel, the Painted Bird, syftar på en scen där färg stryks på en fångad fågel som sedan släpps ut till en flock artfränder. Dessa attackerar och hackar på den målade fågeln, varefter den faller ner död till marken. Det är tydligt att pojken känner sig vara i samma läge. Varför en tjeckisk film har en engelsk titel i Sverige är dock för mig en gåta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det ligger en viss symmetri i att en film om någon som har det riktigt jobbigt är riktigt jobbig att se på. Stora delar av Vincent van Gogh – Vid evighetens port är filmad med osedvanligt ryckig handkamera, bilder dubbelexponeras, dialoger upprepar sig, och musiken är kantigt satt och högt mixad. Regissören Julian Schnabel verkar helt enkelt inte vilja låta betraktaren ha det bekvämt, och gör allt för att dölja att filmen har utmärkta skådespelare och utomordentligt genomarbetad scenografi.

Filmens handling fokuserar på tiden van Gogh tillbringade i Arles. Mycket tid går åt till att skildra konstnären då han vandrar på fälten runt staden, målar tavlor, eller kämpar med sin mentala ohälsa. Filmens behållning ligger i ett par dialoger där van Gogh får utveckla sina tankar, vilket ger ny insikter om de kända episoderna i hands liv. Det är ju inte första gången det gjorts film om hans tragiska liv, så det behövdes något sådant för att lyfta filmen. Tyvärr tycker jag inte att det räcker riktigt, för mellan de klara dialogerna är filmen så pass spretande och kantig i utformningen att den inte håller ihop.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns en filmgenre jag har märkt att jag har förvånansvärt svårt för, och det är småpretentiösa filmer om livet som skådespelare. När filmen även är skriven och regisserad av en framgångsrik skådespelare, som Valeria Bruni Tedeschi Skådespelerskor, blir det riktigt jobbigt.

Filmens handling är att Marcelline är en skådespelerska som hunnit bli 40 år, men är singel och barnlös, och som repeterar och sätter upp en Turgenev-pjäs på en halvstor teater. Självupptagna kulturmän interagerar med självupptagna kulturkvinnor, neuroser slår åt alla möjliga håll och allt bara puttrar på i en överspelad tillvaro som jag inte alls kan relatera till. Det är otydligt berättat men samtidigt är poängen med filmen övertydligt antydd: Ja, det kan vara svårt att veta vem man är när man spelar olika roller i olika sammanhang, både på teatern och i verkliga livet. Samtidigt gör det vaga berättandet att filmen i varje fall blir oförutsägbar, vilket i alla fall i mina ögon räddar Skådespelerskor från ett platt fall.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I Joachim Triers film Världens värsta människa får vi följa Julie i samtidens Oslo genom tolv kapitel, en prolog och en epilog. Hon är smart, hon är snygg, men hon vet inte vad hon vill, vilket gör att hon ofta byter fokus. Hon blir ihop med en rätt mycket äldre serietecknare som vill bilda familj trots ämnesvalet i serierna. Julie vet inte om hon vill det. Hon slinker objuden in på en fest och träffar en annan. Ny glöd uppstår men är det rätt väg?

Världens värsta människa är en film man inte vet vart den är på väg. Det är en romantisk komedi som bygger på ett typiskt triangeldrama, men känns mycket modern i stilen. Den är visserligen rätt pratig emellanåt, och trots att dialogen är välskriven kan det bli lite mycket av den varan, men det blandas upp med ett par riktigt fina och minnesvärda filmiska sekvenser. Och så är skådespelarna i de bärande rollerna riktigt bra. Filmen är svår att sammanfatta i ord utan att den låter klyschig. Den bör helt enkelt ses, trots dess något avskräckande namn.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det händer att filmer får något märkliga titlar på svenska. Soylent Green – USA år 2022 är ett tydligt exempel på det, men kanske är det bra att redan i titeln tala om var och när handlingen utspelar sig för att undvika onödiga misstag. Handlingen utspelar sig alltså i 2022 års USA, såsom regissören Richard Fleischer tänkte sig när filmen gjordes för femtio år sedan. Det var en tid då man kunde kombinera pessimistisk syn på effekterna av den tekniska och industriella utvecklingen med en lika pessimistisk syn på mänskligheten i sig. Det måste ha varit en underbar tid.

Året är som sagt 2022 och staden New York är gravt överbefolkad med sina 40 miljoner invånare. Effekterna av överbefolkning, tillsammans med luft- och vattenföroreningar och klimatkatastrof gör att det är ont om mat och rent vatten, så det är alltid nära till hungerupplopp. Vanligt folk lever under extrema förhållanden medan den fåtaliga eliten bor i lyxiga, väl skyddade, lägenheter som hyrs ut möblerade där flickor ingår i möblemanget. Frank Thorn är en tuff snut som börjar utreda vad som på ytan ser ut att vara ett rånmord på en elitgubbe, men som ganska tydligt är ett beställningsmord. Thorn har därmed råkat komma en stor hemlighet på spåren; en hemlighet som folk är villiga att döda för att skydda.

Jag tycker att det känns uppfriskande att se en film som egentligen inte har särskilt mycket handling alls, utan istället till stor del bygger på att måla upp hur livet kan tänkas vara i en dystopisk framtid. Thorn, filmens hjälte, är verkligen inte någon person att tycka om, utan han skulle uppfattas som riktigt vidrig i det verkliga år 2022. Å andra sidan har han i varje fall någon känsla för vad som är rätt, trots att han ju arbetar för det etablissemang som redan svikit folket. Dessutom är det trevligt med en film som slutar i precis rätt ögonblick. Det är lätt att förstå att Soylent Green – USA år 2022 har blivit så pass ihågkommen som den är, trots att den verkligen känns ur tiden, och jag gillar filmen skarpt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kasper är en standuppare som har varit framgångsrik men som inte längre har publiken med sig. Hans prat är helt enkelt inte roligt längre, och han stryks från en kommande humorturné. Men det blir värre. Han får besked om att han har allvarlig cancer, och han blir dumpad av sin flickvän på samma dag. Han flyttar in hos sin agent, manager och barndomsvän, som också har hamnat i något slags vägskäl i livet. Så vad gör då en avdankad döende humorist? Han tar förstås till humorn.

Peter Næss har med Ingenting att skratta åt gjort en film som kombinerar stora sjok av sorg med humor. Den balanserar på en smal avsats mellan det svåra och smärtsamma, och glädje och närhet. Det blir en ganska gripande blandning av det hela. Vissa situationer kan kännas lite överdrivet konstruerade, och en del rollpersoner drar lite åt karikatyrhållet, men överlag är det en bra fungerande film. Jag både skrattade och grät, trots min naturliga återhållsamhet med känsloyttringar. Så känslomässigt lättmanipulerad är jag.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.